Veckans läsning är Memorys bok av Petina Gappah. Memory är fången som vuxit upp i Harares kåkstäder i Zimbabwe med vit hud - hon är albino - och blivit såld till en äldre man som flicka. Eller vad hände egentligen? Gappahs har skapat ett berättarjag som är en opålitlig berättare, men får läsaren att konfronteras med våra fördomar kring Afrika, språk, hudfärg och synen på bildning. Programledarna pratar även om Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse samt utlyser tävling om Årets bok - hela nomineringspaketet i potten! Avsnittet görs i samarbete med Adlibris.

Liljan: Jag har en fråga! Hur funkar det i praktiken att leva ihop med nån som inte följer samma diet? Är själv vegetarian-ish (fisk och skaldjur slinker ner minst en ggn i veckan, annat kött max ett par gånger i året), och jag har märkt att det är svårt det där när den ena helst äter blodig biff varje dag… Magnus testade att vara vegan under några månader för nåt år sedan och tycker själv att det är synd att han slutade och långsamt återvände till köttet. Däremot är det inga problem här hemma. Vi äter alltid vegetariskt till middag. Äter vi på restaurang är det fritt fram att beställa kött om man, som Magnus, är en karnivor. Linda: Förslag: Abortfrågan i USA och skillnaden mellan USA och Sverige i den frågan. Svår fråga och jag är verkligen ingen expert, MEN så här förstår jag det: USA är traditionellt ett mycket religiösare (och patriarkalare) land än sekulära Sverige och abortmotståndet är delvis därför större här. Folk delar in sig i pro-life och pro-choise. Fortfarande är abort lagligt i alla stater, trots att det blåser extremt konservativa vindar på många håll. Vissa stater har till exempel skärpt lagstiftningen så att endast vääääldigt tidiga aborter är tillåtna eller som i Texas där lagstiftningen kring hur abortkliniker måste se ut och vara utrustade skärptes till den grad att en massa abortklinker var tvungna att stänga ner och det plötsligt blev mycket längre distanser och köer till klinikerna. Folk hann inte fram eller hade råd att avvara två dagar för att åka bort. För att inte tala om hur Trump tagit bort den statliga finansieringen för Planned Parenthood, som för övrigt inte bara sysslar med aborter utan också jobbar kring preventivmedel och en massa kvinnosjukdomar som till exempel livmodercancer. Detta är minst sagt en kontroversiell fråga och har i sällsynta fall lett till mordhot och direkt våld mot läkare som utför aborter. Det finns abortläkare som aldrig berättar vad de jobbar med för att skydda sig själva och sina barn. Så här har det inte alltid varit, det fanns en tid då det till och med annonserades kring aborter i tidningarna. Kort sagt: Här i USA är diskussionen om kvinnans rätt till sin egen kropp mycket mer kontroversiell än i Norden, MEN tycker att det också i hela Europa råder en trend där man ifrågasätter aborträtten. Karin: Flytta med små barn. Hur hanterade ni och Vidde flytten fram och tillbaka Los Angeles/Finland? Jag söker vikarierande anställning utomlands och funderar mycket på det her med at ta med mig 3-åring utomlands i 9 månader.  Nu är ju alla barn och familjer olika, men vår erfarenhet är att barn tycker att det deras föräldrar gör är det mest naturliga i världen. Vidde hade noll problem med att flytta från Helsingfors till Los Angeles. Tänker att det är svårare när ungarna blir större och har djupare vänskapsrelationer. Det sagt är det en enorm rikedom att visa en ny kultur och ett nytt språk för sitt barn. Sen är det ju lite svårare att ha småbarn då man inte har far- och morföräldrar och andra hjälpsamma människor att hoppa in som barnvakter, men man fixar det ändå. Tror faktiskt inte att man ångrar en utlandsvistelse. Under de perioder jag själv bott utomlands har jag alltid tyckt att det är jobbigare att flytta hem igen. Då är man liksom inte förberedd på kulturchocken som man är när man flyttar utomlands. Kuriosa: När vi bodde i Helsingfors igen hösten 2014 hatade Vidar att vara utomhus så fort det blev kallt.

Det här inlägget är ett kommersiellt samarbete med Sömnskolan

Jag har alltid sett mig som en person som sovit bra och haft lätt för att somna. Undantag har såklart funnits, perioder då jag av en eller annan orsak lidit av ångest eller stress. Jag får panik bara av att påminnas om känslan av att inte kunna somna. Det har funnits tider då jag varit rädd för att lägga sig eftersom det är så hemskt att ligga vaken räkna timmarna tills väckarklockan ska ringa. Jag har spänt mig så mycket inför att inte kunna somna att mina egna farhågor gått i uppfyllelse. Nu är det lyckligtvis inte så ofta jag har problem med sömnen, men det skadar ju inte att ha rätt verktyg när en sån period dyker upp. För det brukar den göra förr eller senare.

Johnny Granholm jobbade under många år som ekonomichef i Stockholm där han levde ett hetsigt liv. En dag orkade han inte längre med alla prestationer och fanns sig själv gråtandes på hallmattan i sin lägenhet. Fysiskt var han helt frisk, diagnosen blev utbrändhet. Granholm omskolade sig och är i dag yogalärare och yogaterapeut med specialinriktningen stress, stresshantering och utbrändhet. Han driver också Sömnskolan.

Upplägget är enkelt, under sex veckor får du en uppgift i text, bild eller ljudfil på några minuter precis innan du ska lägga dig. Det kan handla om att andas rätt och att styra tankarna mot ett lugnt och behagligt ställe. Helt enkelt få verktyg att sova bättre. Onlinekursen kostar bara 39 euro och funkar den inte får du pengarna tillbaka. En ganska bra del ändå.

Här kommer en kort intervju med Johnny.

1. Vad räknas som sömnlöshet?

Den enkla förklaringen är att du inte kan sova trots att du vill det. Alla har vi upplevt hur de där irriterande, ofta negativa, tankarna dyker upp när vi går och lägger oss och så ligger vi där i sängen och vrider oss utan att kunna somna. Många sömnforskare använder 20 min för insomning som en normal insomningstid. Det har också blivit vanligare med ytlig sömn, vilket innebär att vi vaknar flera gånger per natt och att vi då också kan ha svårt att somna om. Många, framförallt äldre, vaknar också tidigt på morgonen, utan att kunna somna om. Det slutgiltiga betyget på sömnen kommer dock alltid när vi vaknar. Känner jag mig då pigg och utvilad eller inte?

2. Vilka är de vanligaste orsakerna sömnlösheten beror på?

Den absolut största orsaken är stress! För ungdomar och unga vuxna kan det handla om studier, ekonomi, relationer eller osäkra framtidsplaner. För folk i min ålder är det livspusslet som stressar. Jobbet, handla mat, hämta barn på dagis eller skola, laga maten, skjutsa ungarna till kvällsaktiviteter och så vidare. Allt det här gör att vi är upp i varv en större del av vår vakna tid och då kan det vara svårt att varva ner på kvällen och till och med under natten.

3. När ska man söka hjälp?

De allra flesta väntar alltför länge innan de söker hjälp. De biter ihop och kämpar. Om sömnen krånglat i två veckor brukar många sömnexperter säga att det är dags att göra nåt åt problemet. Jag skulle säga att när man märker att sömnsvårigheterna börjar påverka vardagen är det dags att göra nåt. De flesta vet själva att det inte behövs många nätter med störd sömn innan man börjar bli både okoncentrerad och grinig. Det finns faktiskt mycket man kan göra själv för att förbättra sömnen.

4. Berätta om dig själv och din utbildning.

Jag började min jobbkarriär som högpresterande ekonom i Stockholm. I dag är jag yogalärare och företagare. Det är en ganska ovanlig kombination. Det var först då jag en kväll låg gråtande med ytterkläderna på hemma i tamburen i Stockholm som jag förstod att stressen i mitt liv gått för långt. Efter en lång tids sjukskrivning utbildade mig till yogalärare och terapeut. Eftersom både stress och sömnproblem ligger mig nära om hjärtat sen tiden i Sverige så ägnar jag en hel del tid åt att hjälpa och stötta personer som har problem med dessa.

5. Kan du ge tre bra tips på att få bättre sömn?

1) Andas långsamt och djupt i en till två minuter när du lagt dig i sängen

2) Se till att du får tillräckligt med pauser under dagen så att du har lättare att komma ner i varv på kvällen.

3) Byt ut det som snurrar i huvudet. Tankar på arbete, morgondagen eller det som gått fel under dagen gör det svårare att somna. Slut ögonen och ta i fantasin fram bilder på en plats du trivs väldigt bra på eller bilden på en person du trivs väldigt bra med. Ett par minuter brukar räcka efter lite träning.

6. Varför är det viktigt att sova ordentligt?

Förutom de rent medicinska riskerna med för lite sömn, som till exempel hjärt- och kärlsjukdomar och ett svagare immunsystem så är livskvaliteten det första jag tänker på. Att orka med vardagen och kunna känna glädje och energi. Att kunna vara fokuserad och och närvarande.

Jenny (som skriver en favoritblogg Den där om Jenny): Hur stort var valet i Frankrike i USA? Har de någon koll alls? Amerikanares syn på Europapolitik! Och också vad de säger om Stockholm efter Trumps Stockholmsreferens. Åh! Sen vill jag veta hur du väljer vilka böcker du ska läsa, om det ändrats över tid samt den sämsta bok du någonsin läst. Tycker att det franska valet var ganska stort här. Los Angeles Times skrev mycket om det och på söndagen hade de två helsidor. Min erfarenhet av nyhetsmedia i USA är krasst sagt att de stora tidningarna är svinbra nyhetsunderhållningsshowerna som Last Week Tonight, Bill Maher, Trevor Noah och så vidare också är otroligt bra, men att kabelnyheterna är lite sämre. Det bli liksom snabbmat utan analys, mycket åsikter och allt är BREAKING NEWS. Jag är en sucker för kurerat material. Litar fullt ut på personer jag vet gillar samma sak som jag och som tipsar och skriver om böcker de läst. Älskar att hitta en författare som skriver precis min typ av böcker och som har gett ut massor jag kan arbeta mig igenom (senast: Curtis Sittenfeld). Mest läser jag nyutgivna verk, men det beror till stor del på att Karin och jag pratar om nya böcker i samarbete med förlag i Mellan raderna. Under tonåren läste jag massor av skräcklitteratur, men var tvungen att sluta på grund av fruktansvärda mardrömmar och ihållande rädsla för mörker. Och clowner. Och döda gubbar under sängen. Ennet: 1. Vad skulle du vilja jobba jobba med om journalistik vore uteslutet? 2. en situation från denna månad då du blev besvärad/förvånad/lycklig/arg? 3. hur lyckas du/ni jobba båda två då ni har en liten bebis och hur delar ni det? 4. om du ficka vara någon annan en dag, vem skulle du vara och vad skulle du göra? 1. Jag skulle vara pilot. Tänk att få flyga ett jättestort flygplan! Vilket pirr i magen. 2. Besvärad: när jag visade min barnbok för en kompis och försökte förklara att jag INTE var ute efter att hon bara skulle säga att den var bra. Förvånad: När en person jag väntat mig skulle hålla en jättelång föreläsning, men istället var koncist och on point. Lycklig: Så många tillfällen, på hästryggen i fredags, vid pinisbordet i den varma Palm Springs-natten samma fredag, promenad under palmerna i går. Arg: När jag kom hem och det var ett jäkla kaos i köket 3. Bra fråga. Tänker OFTA på hur sjukt bra och effektiv jag kunde vara utan att jonglera en baby vid sidan om. Nu kan det ju hända att jag inte alls skulle vara bättre, men gillar tanken. Magnus skulle antagligen säga att han tar mer ansvar än jag, men jag tror snarare att jag är bättre på att jobba med baby vid sidan om, medan han kräver ensamhet. 4. Jag skulle vara president i det här landet och abdikera (ja, ja och sen skulle vicepresidenten ta över och han är om omöjligt ännu värre, men då får någon av er vara Pence för en dag och passa på att avgå). Victoria: Jag skulle vilja fråga lite om hur hästsporten ser ut hos er. Om jag förstår det rätt så rider du i ett privatstall, där man tar privatlektioner. Men finns det ridskolor, liknande som vi har i Sverige, eller hur ser möjligheterna ut i USA? Jag rider på en helt vanlig ridskola! (Här finns iofs också privathästar). Ibland är det ändå så få deltagare på lektionerna att det ser ut som privatlektioner. Det finns en massa ridskolor här, precis som i Sverige, och tycker att de funkar ungefär på samma sätt. Man får en häst, ryktar och sadlar den och så rider man i en timme, ibland dressyr, andra gånger hoppar vi. Jag rider oftast samma häst. Tror att det också kostar ungefär lika mycket som hemma i Norden.  

Maria: En fråga som jag faktiskt tänkt fråga dig redan en längre tid, men alltid glömt bort… Nämligen din syn/erfarenhet av LA och utseende. Har hört och läst om hur utseendefixerat LA är, vilken enorm press det är att vara skinny and young. Är dina LA vänner och bekanta mera utseendefixerade än säg dina vänner hemma i Finland? Känner du eller Magnus av pressen? Är det ok att gå omkring i korta shorts med lite celluliter vabblandes på låren? Bryr sig folk? Bra fråga! Ja, jag tycker att Los Angeles är mer utseendefixerat än Norden. Speciellt här nere i Santa Monica känns det ibland som om alla är unga, vackra och vältränade. Alla har nyfixade naglar och besöker Dry Bar minst en gång i veckan, verkar det som. Folk går på skönhetsbehandlingar, förlänger ögonfransar och fyller ut rynkor i ansiktet. För att inte tala om alla vita och raka tänder. Jag har inte sett en gul ton eller en sned tand sedan 2013. Jag tror att utseendepressen delvis beror på att Los Angeles är en nöjesstad som premierar ungdom och skönhet. Skönhetsbehandlingar, i en massa olika former, finns tillgängligt överallt. Det är mindre dramatiskt att sätta in fillers och botox här och där jämfört med Helsingfors. Det finns ingen stigma alls kring att piffa upp sig på så vis (själv är jag lite rädd för att börja med det eftersom det då antagligen är svårt att sluta och det finns ganska lite man egentligen kan göra för att se yngre ut. Jag försöker älska mina rynkor och mitt häng istället). Det sagt är LA en jättestor stad. Här finns verkligen folk i alla storlekar, åldrar, färger med mer eller mindre normativt vackra utseenden. Föräldrarna på Vidars skola är av alla sorter och ingen bryr sig om andras celluliter, magkorvar, platta frisyrer eller acne. Pressen på att vara skinny och young är antagligen större i film-, musik och resten av nöjesindustrin (och antagligen inom dejtingindustrin). Resten av oss är helt vanliga slappa människor. Själv upplever jag inte en uttalad press på mitt utseende, men jag antar att det är sånt som obemärkt smyger sig på en (och att jag inte går på filmauditions eller finns på Tinder). Jag tror visserligen att jag tränar mer här jämfört med vad jag gjorde i Helsingfors, men det kan å andra sidan också bero på att det är soligt och fint och trevligt att befinna sig utomhus året om. Och ja, jag borstar tänderna med tandkräm som ska göra gaddarna ljusare.

Jaha, jag drunknade inte precis i frågor och rubrikförslag, men så är det väl inte 2009 längre och folk kommenterar väl mest på Instagram. Jaja, no hard feelings. Och nu över till något helt annat. När Hanna hälsade på förra veckan fick vi en otroligt fin bricka och några glasunderlag av henne. Konstnären heter Karolina Nolin och gör väldigt fina målningar, illustrationer och konstverk. Tack också Angelina för de snälla orden om podden och den superfina illustrationen, den ska jag rama in och hänga upp i Viddes och Majlis rum. <3

Vaknade tidigt och spelade in Mellan raderna. Vi pratade om "Memorys bok" och om hur okunniga vi är kring det mesta som handlar om Afrika. Sedan kom vi in på tv-serien "Bangkok Hilton" med Nicole Kidman (medan jag ännu bodde på Fredriksgatan i Helsingfors fanns det en filmuthyrning nästan tvärs över gatan som hade en hel sektion på temat "Women in prison". Se där, lite kuriosa från Helsingfors) och så kunde jag inte hålla mig från att tala om Atwoods "Tjänarinnans berättelse". Sedan pausade jag en timme och deltog sedan i en poddinspelning kring ämnet barnfrihet. Det var podcasten "För att något ska hända" som bjudit in mig och två andra åsiktmaskiner. Jag var den enda av deltagarna som hade barn. Det var väldigt kul, länkar genast när avsnittet ligger ute. Inspirerad av temat rev jag av ett inlägg på min Amerikablogg och kände mig sedan lite matt. Diagnostiserade mig själv och kom fram till feber. Resten av dagen har jag frusit som om det var januari i Finland och känt av en lätt sjösjuka. Tycker fruktansvärt synd om mig själv och ska sova en stund nu. Bilden symboliserar med andra ord motsatsen till hur jag känner mig just nu. Men the show must go on, och därför ber jag er ödmjukast att slänga in rubrikförslag och/eller frågor. Svarar nästa vecka!

Efter att allt jobb var gjort hoppade Hanna, Cissan och Johanna (som också hon var på besök från Stockholm) in i Teslan och körde österut. Två timmar och tjugo grader varmare befann vi oss i Palm Springs. Vi hade bokat ett rum med två dubbelsängar på Avalon Hotel. Hotellet var litet, mysigt och hade en väldigt varm pool.   Sen gjorde vi inte så mycket mer än hängde vid och i poolen, drack ett glas sauvignon blanc och pratade. Jag hade glömt min bok (Philip Teirs "Så upphör världen") hemma och kände mig lite tom utan den. När blev jag en person som inte packade med sig böcker? Vi fick anstränga oss lite för att få bord på en restaurang på kvällen och landade till slut på ett steak house grundat 1945 (det är i amerikanska mått mätt medeltida). Vi beställde in åtta för- och sidorätter och smaskade sedan på squashblommor, ärter, gröna bönor, brysselkål och en massa annat gott. Efteråt vandrade vi vidare i den varma Palm Spingsnatten (mins 25 grader, men antagligen 30) till Ace Hotel där vi lyssnade på ett live band (funderade på vem i bandet vi skulle hångla med om vi var drygt 20), drack drinkar och spelade pingis. Finns ej bildmaterial. Men det som det finns bilder på är när vi följande dag kollade in konstverket Mirage precis utanför Palm Springs. Ett hus uppe på berget, helt byggt i speglar. När jag kom hem till min underbara familj var Magnus trött på grund av barn och jag på grund av Ace Hotel. Men vi hann umgås en liten stund innan Maggan skulle dra iväg och träffa några kompisar. Tänker lägga mig senast nio och ser extremt mycket fram emot det. När jag tänker på hur skönt det ska bli är jag nästan lite avundsjuk på mig själv.

Hanna är här i Los Angeles för att tillsammans med Cissan och mig ordna ett välgörenhetsevent och samla ihop pengar för att kvinnor i Demokratiska Republiken Kongo ska få föda barn på sjukhus. Läkarmissionen stöder ett sjukhus där kvinnor för bara 15 dollar (alltså 150 kronor) kan få en säker förlossning, kejsarsnitt och stöd både före och efter att barnet är fött. Sjukhuset hjälper också kvinnor som blivit våldtagna och könsstympade. Allt detta och mycket mer berättade Hanna om för en grupp exklusivt utvalda kvinnor på brunchen idag. Alla som fött barn, eller varit med under en förlossning eller har lite inlevelseförmåga vet hur sårbar man är när en baby ska ur en. Man är liksom både urstark och fruktansvärt sårbar. Det är som en helt främmande kraft tar tag i en och gör precis vad den vill med ens kropp. Jag ska blogga mer om det här senare, men ni som har 15 euro/dollar eller 150 spänn över får såklart hemskt gärna gå in på Läkarmissionens sida och donera pengarna till Panzarsjukhuset. En perfekt morsdagspresent! Jag tänker allt oftare på hur jag vill jobba med nåt som inte bara handlar om att göra andra människor (inklusive mig själv) rikare. Att min arbetsinsats gärna ska göra världen till en lite bättre plats. Samtidigt vill jag såklart också betala hyran och inte ligga vaken på natten på grund av ekonomisk ångest. Det här har Hanna verkligen lyckats med, att ha ett spännande jobb med månadslön, där hon får använda sina social media- och kommunikationsskills och samtidigt arbeta för att helt konkret rädda kvinnors och babyns liv. Jag befinner mig ju inte riktigt på samma nivå, men bara att få göra ett samarbete med Läkarmissionen känns mycket fint. Också att skriva om feminism och prata om bland annat mediakritik och demokrati i podden. Jag får väl vara glad och tacksam över att överhuvudtaget kunna jobba med något som ibland hjälper andra människor, gör mig lycklig och som inte bara faller kapitalismen i händerna (trots att jag såklart är en del av det kapitalistiska samhället, precis som vi alla är en del av patriarkatet. Så tråkigt att jag kände att det var nödvändigt att skriva ovanstående). En av mina kompisar som jobbar med en startup sade en gång att hens (okej hans) plan är att tjäna riktigt mycket pengar och SEN donera stora summor till välgörenhet. Det finns såklart folk som gör det, speciellt här i USA där välgörenhetsdonationer dessutom är avdragsbart på skatterna, men ärligt talat tror jag inte att det är de rikaste som är mest generösa. Jag tjejgissar att det att det mycket oftare är kvinnor som donerar pengar.

Hanna är här och hälsar på och passar samtidigt på att jobba lite (och involvera Cissan och mig i ett roligt morsdagsprojekt). När jag kom hem från ridningen igår kväll bara satt hon där vid vårt köksbord och pratade med Magnus över en öl som om det var vilken tisdagskväll som helst. I dag har vi gjort klassikernas klassiker, shoppat på Farmers market, fyndat på CVS's sminkavdelning, åkt ut till Malibu för att luncha på piren och sedan en manikyr och pedikyr som om vi var tvättäkta Los Angeles-damer. Ja, ja nu ska vi jobba lite också, annars blir Luther sur.   Den vanliga ändan av piren renoverades och allt hade liksom bytt plats. Tänker att det var bra för oss som är vanedjur och alltid äter på samma plats. Jag beställde en vansinnigt god spaghetti squash lasagne med mozzarella. SÅ GOTT! Majlis åt sötpotatis.   Sen satt vi bara och pratade, tog en sväng via strandaffären och hade det allmänt trevligt som om den stora jordbävningen inte alls var på ankommande.