Magnus försöker övertyga mig, med vetenskapliga referenser, om att män lider mer av förkylning än kvinnor. Vi tar oss an Kalevala korus nya reklamfilm, ansvarsfullt resande, diskuterar extremvänster och -höger, ifall Obama är girig eller bara smart och varför Jimmy Fallon inte längre är älskad. Som vanligt kostar podden ynka 86 cent. Betala för så många eller få ni vill genom Paypal-symbolen i högerbalken. Har du er råd går det bra att betala genom att ge oss poäng på iTunes, prenumerera på oss på Soundcloud och sprida avsnittet i sociala medier. Ett stort och ödmjukt tack!

Vidar har fått en hemläxa att berätta om kulturen i landet han är född i. Det går barn från knappt tio olika länder på hans klass och i hemlighet önskar jag att jag kunde vara med på lektionen och lyssna på dem när de berättar som sina kulturer. Vidde ville tala om midsommaren och natten som aldrig riktigt blir mörk. För att hjälpa honom på traven googlade vi bilder på "midsommar". På svenska gav sökningen människor i folkdräkt och midsommarstång. Det finska "juhannus" gav uteslutande brasor. Vad mer kunde Vidar berätta om? Att inte hälsa på grannar i trapphuset och dricka för mycket på fredag kväll? Memma? Påskhäxor och kräftskivor? Julklappar på julafton? Betald sommarsemester i fem veckor? Socialskydd? Smörgåstårta? Första maj-festiligheter?

  I veckans avsnitt diskuterar vi Amos Oz "Judas", om hur modigt boken inleds och om hur ett riktigt snyggt hantverk ser ut. Ducka debutanter så här skriver en person med lång erfarenhet. Det blir lite Israel-Palestina och så blir vi så ivriga att vi bestämmer oss för att prata vidare om boken nästa vecka ifall någon av er vill hänga på. Jag har också läst Philip Teirs "Så här upphör världen" om ett gift snart medelålders par som tillbringar en sommar uppe i Österbotten med sina barn och granne med en rörelse som vet att jordens undergång är nära och att det inte finns något vi kan göra åt saken. Och eftersom Tjänarinnans berättelse redigerades bort i det förra avsnittet dyker den upp här istället. Och så fortsätter tävlingen kring årets bok och såklart MYCKET MER. I samarbete med Adlibris.

I det här hushållet har vi Netflix, HBO, Hulu och Amazon video, eftersom vi tydligen vill se ALLT som går att se i tv-väg. Ofta känns det ändå som om jag använder mer tid till att leta upp en bra tv-serie än att verkligen se den. Om jag kan underlätta era liv vill jag gärna tipsa om mina tre Netflix-favoriter för tillfället:

1. Master of None, om ni gillade Aziz Ansari i Parks and Rec kommer ni att ÄLSKA honom i Master of None. Är brutalt avundsjuk på er som har båda säsongerna osedda framför er. Aziz spelar en avlägsen version av sig själv, Dev, en indisk skådespelare i New York som hänger med sina vänner och tampas med kärleken, sina föräldrar och går på auditions. Allora!
2. Dear White People, en serie som baserar sig på en film med samma namn. Strukturell rasism förklarat i ett underhållande och humoristiskt format.
3. The West Wing, tv-serie som slutade sändas 2006, men fortfarande håller måttet. Bra sätt att genom underhållning och drama lära sig om det amerikanska statsskicket. Plus att alla skådespelare som är med har gjort succékarriärer, måste ändå tyda på nåt.

Här kommer några bilder ur min telefon. Kvalitetsmässigt kanske inte topp, men små ögonblick från de senaste veckorna. I går kväll hängde och grillade vi hos familjen Blankens. Här spexar Maggie och Cissan för kameran. Och här är en balkongsbild från Palm Springs med Johanna, Hanna, Cecilia och jag. Gläder mig mycket åt att det blir ännu en avstickare till Palm Springs innan vi flyger till Stockholm. Och så här såg det ut igår eftermiddag när vi promenerade hem från att ha köpt en ny laddsladd till datorn. Älskar innerligt dessa palmer. Och här är en bevis på hur vi långsamt kommer att bli självförsörjande. Perfekt inför zombieapokalypsen eller den stora jordbävningen. Och här står jag utanför ett av våra favoritlunchställen uppe på gatan. Jag har min mammans gamla kjol från vad jag antar är 70-talet och en keps från The Cock i Finland. Bra dag.

I dag i USA och Finland firar man mors dag, om nån vecka är det Sveriges tur. Jag är så himla tudelad till de här festligheterna. Visst är det fint att mammor blir uppvaktade, men på basen av en snabb och mycket subjektiv undersökning i mina sociala medier-flöden verkar det som om det till stor del är vuxna män som firar morsan till de gemensamma barnen. I dag har mammor fått dyra bruncher, smycken och blommor. Alla dessa mödrar är givetvis värda att bli firade, men jag önskar att det här engagemanget för kvinnorna skulle finnas också utanför mors dag. Jag fattar att man kan ha två tankar i huvudet samtidigt, det går att både hylla mamman till ens barn och vara en jämställd person som jobbar för kvinnors lika rättigheter i samhället, men när morsdagen blir en dag då mammor upphöjs för sin osjälviskhet, sitt tålamod och sin hängivenhet till barnen blir det mer av ett cementerande av ett "naturligt" tillstånd. Det bekräftar bara idealet av den blida, självuppoffrande modern. När kvinnor kommer hem från jobbet stiger deras stressnivåer eftersom det andra, oavlönade, skiftet börjar. Mäns stressnivåer sjunker eftersom arbetsdagen är över. Det är praktiskt taget omöjligt att hitta ett heteroförhållande som är jämställt efter barnen. Morsor tar generellt lejonparten av allt obetalt hushållsarbete och det mesta tankearbete kring skolor, ungarnas tandläkartider, matsäckspackningar, kompisars födelsedagar och så vidare. En riktigt bra gåva till mammorna vore att underlätta deras arbete genom att konkret själv ta tag i det. Jag efterlyser därför färre hyllningar för mammors uppoffringar och mer kavla upp ärmarna och dela på skiten. Tänk om mors dagen inte gick ut på att pappor firade den perfekta mamman, utan istället var en dag då fäder i heterofamiljer granskade sitt föräldraskap och sitt engagemang kring barn och hushåll. Barnen kunde fortfarande få göra små gulliga kort åt sina mammor och vuxna barn hylla sina egna mödrar. Jag måste ju inte nödvändigtvis förstöra allt gulligt kring mors dag. Avslutningsvis en hälsning till alla er som längtar efter barn, men ännu inte fått det. Ber om ursäkt för min ofta självklara inställning till mina egna ungar. Ibland får jag stunder av klarhet och inser vilken otroligt fin gåva det är att få leva en tid med dessa två små människoliv.

Anna: Jag har en fråga/ett rubrikförslag som jag ofta funderat på: Ibland under demonstrationer visar kvinnor brösten för att protestera mot vissa män. Hur jag än försöker tänka att dom gör det för att ta kontrollen över sin kropp (som de uttrycker det själva, alltså) så kan jag inte hjälpa att jag till slut endast tänker på varför man väljer att visa brösten för nån som ändå inte ser kvinnor som något annat än just bröstbärare. Dessa karlar måste ju bli jätteglada, eller? Vad tycker du om detta, eller kan du förklara fenomenet? Bra fråga, jag har faktiskt inget vettigt svar på det, men kanske någon läsare kan hjälpa oss här. Jag resonerar som du, att kvinnor ska få gå barnbröstade lika mycket/lite som män men att det i den här kontexten inte blir annat än sexualiserande av kvinnor. Tänker mycket på Free the nipple-rörelsen, men det är ju en specifik rörelse, inte en random demonstration. Tess: Du nämnde i din bok att du haft en våldsam pojkvän. Jag tycker ännu detta är ett sådant tabu tema och när man väl nämner det så svarar många kvinnorna att de levt i ett sådant förhållande (jag också och även om det är många år sedan nu så skäms jag ännu). Kanske du kunde skriva om våld i förhållanden, inte bara om dina egna erfarenheter, men tankar och kanske bra links? Jag tror precis som du att det är enormt mycket vanligare med våld i nära relationer än vad man kanske kunde tro. Och att för att det ofta är personen man älskar som utövar våldet gör det svårare att identifiera det som just våld och istället kallar det passion eller svartsjuka eller ironiskt nog nån form av kärlek. Tycker att Nicole Kidmans och Alexander Skarsgårds karaktärer i Big Little Lies är ett superba exempel där Kidman förklarar att hon faktiskt också slår tillbaka, vem vill nu vara ett offer och att det handlar om passion inte våld. Här är en länk till Kvinnofridslinjen. Tänker så här: Om man har en misstanke om att allt inte står riktigt rätt till i ens relation så ska man lita på den tanken/känslan. Nu tror jag att jag svarat på alla frågor. Tack för att ni ställde dem!

Och så spelade vi ju också in podden igår. Vi diskuterade naturligtvis FBI-chefen som fick sparken, om det finns någon som helst ursäkt att klättra uppför Mount Everest, om välgörenhet versus statlig social trygghet och så pratade vi en del om Läkarmissionen och säkra förlossningar. Här är länken till sidan med mer info om hur man kan bidra till att kvinnor och babyn inte dör.

Det Magnus sysslar mest med nu för tiden är att redigera och producera podcaster. Här kommer en rolig intervju med honom från Poddtoppen.fi. Tycker att ni ska läsa hela, skrattar själv högt åt detta:

"Du bor och arbetar i L.A. Hur ser ditt arbete ut där?

Alltså, jag vet inte hur jag ska beskriva det utan att låta dryg, men här är sanningen: Jag älskar det. Eftersom jag för det mesta jobbar med poddar, och de flesta är baserade i Sverige, så har jag en otrolig frihet att disponera över mina dagar. Ibland klipper jag på förmiddagen, på balkongen, i solskenet. Ibland klipper jag på kvällen när alla gått och lagt sig, med ett glas vin. Ibland klipper jag inte alls, utan åker till Malibu eller Palm Springs och sparar klippandet till en relativt tuffare morgondag. Jag har aldrig varken varit eller känt mig så fri."

Koko: Jag ställer samma standardfråga som alltid: miljö och USA. T.ex. sopor.Jag såg den där videosnutten om hur skolbarn straffas om de inte har lunchpengar och reagerade (förutom på hur sjukt *det* är) på att det såg ut som att all lunchmat serverades i engångskärl. Så ser det ofta ut från dina bilder från olika restauranger och caféer också. Är det vanligt med engångsförpackningar där? Kan iofs föreställa mig att det drar väl mycket vatten att diska i torra Californien och det räknas som mera ekologiskt att servera i pappersmuggar, eller? Används mest papper / plast/ majs? Hur är det med plastpåsar, förpackningar osv? (Jag har själv ständig plastångest.) Jag minns fortfarande en amerikan (utbytesstudent, ca 20 år sedan) som på frågan om de hade problem med sopberg sa ”there’s no problem, you see – each week comes this great, big car and takes the garbage away!” 😐 Oookej. Jag fattar att USA ser ut som en miljökatastrof ur ett finländskt perspektiv, men det är faktiskt inte så illa. Eller på vissa ställen är det riktigt illa, men Kalifornien har en sträng lagstiftning miljöfrågor. Plastpåsar och vattenflaskor i plast är helt förbjudna i många städer. Folk tar i regel med sig sina egna butikskassar när de handlar. Det ideala skulle såklart vara bättre kommunaltrafik, privatbilismen är galen i L.A. MEN elbilarna ökar med minst hundra procent varje år känns det som och folk får skattelättnader och parkera gratis om de kör elbil. Solenergi blir allt vanligare. Gällande skolmaten så kan jag bara tala för Viddes och mina kompisars barns skolor, där tar ungarna med sig sin lunch i lunchboxar (ej engångs). Det är sällsynt att man äter i cafeterian, men det är kanske annorlunda i high school. Gällande restaurangmat så har jag aldrig varit med om att maten skulle serveras på engångskärl, det sagt tar vi ofta med oss rester i en doggie bag och äter resterna följande dag. Då får vi maten i engångskärl. Men tänker att det blir mindre matsvinn så. När jag ännu bodde i Finland var det lite skämmigt att göra så, men det kanske har blivit vanligare? Elin: Kulturkrockar! Om ni haft några? Tycker du det är lätt eller svårt att förstå sig på den amerikanska kulturen? Jag tycker att det svåraste med den amerikanska kulturen är att den är så lika min egen och att den genom populärkulturen funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Det gör att jag har en falsk uppfattning om att det är min kultur, sen pratar jag med folk som har ungefär samma utbildning och liknande (nåja) bakgrund som jag och blir alltid överraskad då de tycker olika om grundläggande värderingar som jämställdhet, hur mycket staten ska ta hand om sina medborgare och hur man kan/inte kan vara sin egen lyckas smed. När jag studerade på USC fanns det några amerikanska studiekompisar som hade samma värderingar som jag. Tänker att det kanske berodde på just studierna. Här nere i Santa Monica blir jag oftare överraskad. Vi pratar faktiskt om det här i senaste podcasten. Hanna! 1. Så här ser mitt liv ut om tio år 2. Min bästa och sämsta vana 3. Tre låtar som får mig att dansa 1. Vi bor i Los Angeles, Bangkok eller Stockholm. Jag försörjer mig på att skriva, rider ofta, surfar, läser böcker och äter jättegoda middagar ute på terrassen i ljumma kvällar med palmer i närheten (okej, alla kriterier funkar kanske inte på alla städer, men jag nöjer mig). 2. Min bästa vana: att få saker gjorda vare sig det handlar om att städa undan i köket, jobba eller träna Min sämsta: att inte skölja av badkaret efter att ha badat. Driver Magnus till vansinne. 3. Här kommer några av olika pinsamhetsgrad: "Happy" Pharrell Williams, "In da Club" 50 Cent , "Intergalactic" Beastie Boys, "Common People" Blur, "Kiss" Prince, "Push it" Salt-N-Pepa och såklart Shaggys klassiker "Mr Boombastic".