Detta har hänt: Jag skrev en recension om Ivanka Trumps självhjälpsbok "Women who work" och talade lite om den i gammaldags radio. Mycket kul! Speciellt då min pappa lyssnar på Radio Vega 24/7 och därför hade hört mig och det fick honom att ringa mig. Jag deltog i en diskussion i podden För att något ska hända. Vi pratade om att det finns andra meningar med livet än barn.

Magnus och jag spelade in podden imorse (jag spelade också i Mellan raderna med Jihde, men eftersom den i motsats till Maggans och min podd måste klippas tar det en stund innan den kommer upp). Vi talade om att dricka vin medan man är gravid och ammar, om dokumentären Keepers och om man kan kalla dokumentärer journalistisk (jag säger nej) och om den här artikeln om filippinska städerskor. Bra ämne och intressanr reportage. I podden har jag svårt att sätta fingret på exakt vad det är som skaver, men när jag körde upp till stallet senare samma dag slog detta mig: Representation! Städerskan och mamman Rose, som texten långt handlade om, borde ha blivit intervjuad ordentligt. Hon är trots allt caset. Ska tala mer om detta i nästa podd.

Nu var det ju morsdag i Finland och USA redan för någon vecka sedan, men i Sverige stundar den här utmärkta högtiden inkommande helg. Jag vet att jag skrivit om att köpa en förlossning för en kvinna i DR Kongo, men det är så viktigt för ett människoliv och ändå ganska lite pengar så jag vill påminna er om möjligheten en gång till. Varje år dör hundratusentals kvinnor av sin graviditet eller förlossning. Och ungefär en miljon bebisar dör för att de inte får rätt vård och omsorg. Genom att köpa en förlossning i morsdagspresent ger du en fattig kvinna möjlighet att föda sitt barn på sjukhus. En gåva som kan rädda liv. På Panzisjukhuset i Kongo finns vård för för tidigt födda barn och möjlighet att ge kejsarsnitt när det behövs. Och förlossningen kostar bara 150 kronor. När Majlis kom till världen för ganska exakt sju månader sedan hade jag världens bästa förlossning. Det gjorde såklart jäkligt ont, men jag råmade som en ko, andades djupt och tänkte på att inte spänna käken. Sen föddes hon, tre fyra krystvärkar senare, i ett badkar. När moderkakan skulle ut gick någonting fel och jag blödde som jag vet inte vad. Mycket var det i alla fall. Plötsligt låg jag i ett badkar av blod. Minns att mina knän stack upp ur det röda och jag tänkte att detta nog inte kan vara bra. Jag var svag i flera veckor efteråt på grund av blodbristen. Aldrig är man som utsatt och så stark som när man föder barn. Så istället (eller också) för att köpa en bukett blommor, köp en förlossning åt en kvinna. Tänk att få ge en kvinna möjligheten att känna sig trygg när hon är som mest utsatt.

I dag fyller min syster Pyret år. Egentligen heter hon Nicola (när hon var liten brukade hon säga att hon hette Coca-Cola, men kallades Nicola). Henne saknar jag mest av allt i Finland. Pyret är på många sätt så mycket mera hard core än jag. Om vi bortser från att hon (ofrivilligt) födde sitt andra barn på en matta i hallen och att hon levererat sammanlagt tre barn på sex år är hon också den pragmatiska av oss. Hon fixar allt, vare sig det är att åka buss från Malaga till Nerja och sen vandra fem kilometer med tvååring och fruktansvärt mycket packning i 30 graders hetta eller jobba som lärare för högstadieelever. Pyret vet alltid precis vad jag tänker och vi kan skratta åt samma sak utan att behöva säga ett ord. I sommar ska jag hänga riktigt mycket med henne. Systrar FTW

I går var det meningen att vi efter Vidars baseballmatch skulle åka till Malibu och hänga med några vänner, men eftersom resten av Los Angeles hade samma planer och trafiken stod stilla på PCH gjorde vi en u-sväng och åkte till hempoolen istället. Det var inte precis samma sak som Stilla havet, men fick duga.     Jag lite svag efter pingskvällen och då hela familjen dessutom lidit av en ihållande hosta de senaste veckorna lade vi oss tidigt efter ett avsnitt av Netflixdokumentären The Keepers. Det var då helvetet började. Magnus hostade som en dåre och vid varje hostattack vaknade Majlis. Jag var för groggy för att fatta att jag kunde evakuera mig själv och skickade till i slut, i vredesmod, bort Maggan. Sällan är en så ursinnig då en person väcker babyn bredvid en. UPPREPADE GÅNGER. I dag har jag försökt skriva en essä om feminism och reklam och Kalevala Koru. Länkar när den ligger uppe. Adjö.

I går spelades Los Angeles årliga pingisturnering för utvalda svenskar. Förra året stannade jag hemma hemligt gravid och illamående, men i år kunde jag delta medan det var Maggans tur att vara sjuk hemma. Turneringen är högst informell och ordnas av våra kompisar Per och Pernilla, ett femtiotal roliga personer dyker upp, man spelar minst tre matcher, dricker drinkar, springer upp på taket och kollar på utsikten/röker/tar ett dopp i poolen och umgås. Väldigt kul även om man som jag inte är ett proffs på pingis. The Standard är för övrigt ett L.A.-tips för folk som gillar takterrasser med pool, drinks och stadsutsikt. I dag är jag så trött att jag i hemlighet var tacksam över att alla mina kompisar var för trött för att gå på U2-konsert med mig. Okej, lite besviken, men mest trött och lättad. [video width="720" height="720" mp4="http://www.jeanetteohman.com/wp-content/uploads/2017/05/IMG_6185.mp4"][/video]

Min vän Helena bor i Frankrike och skriver kolumner för Helsingin Sanomat (och blogg! Läs också den). Ofta skriver hon om likheter och skillnader mellan Finland och Frankrike och i den senaste handlade det om ekonomi. Helena skriver att det i Frankrike är vanligt att gifta par har ett gemensamt konto där lönen landar och därifrån man betalar alla utgifter. I Finland är det vanligare att gifta par har varsitt konto och att man är noga med vem som betalat vad. Tesen: Med gemensamt konto bråkar man inte lika mycket om pengar. Jag har haft kompisar som betalat in exakt samma procent av sin lön på ett gemensamt bankkonto, såna som haft egna hyllor i kylskåpet, folk som delat lunchen exakt på centen och skrivit äktenskapsförord, de som lagt in samma specifika summa på det gemensamma kontot varje månad och såna som Magnus och jag som har både varsitt och ett gemensamt konto, men där ingen har koll på vem som betalar mer (okej, det är jag). Vare sig det handlar om löner eller hushållskassa tycker jag att det ändå är viktigt att tala om pengar. Så länge vi lever i ett system där män generellt tjänar mer och betalar för de stora investeringarna i familjen och där kvinnor är de som tjänar mindre och som rutinmässigt betalar för springande hushållsavgifter, plus stannar hemma med barn och jobbar mer oavlönat är det viktigt att åtminstone veta att det är så. När man talar högt om sitt eget liv blir det ofta tydligt att man inte är så unik, utan snarare en del av en struktur. Och medvetande är det första steget mot revolution.  

I morse på väg till stallet lyssnade jag på Medierna i P1 och det handlade bland annat om en lyxig pressresa för svenska skönhetsjournalister. Resan gick till Göteborg från Stockholm och deltagarna fick mat, hotell och goodiebags. Nu ska jag inte vara den som kastar den första stenen, för jag har sannerligen åkt på liknande pressresor och gått på evenemang. Skillnaden är kanske att jag ytterst sällan skrivit om dem, har alltid tänkt att jag tackar och tar emot inbjudningarna så länge de kommer, men inte kommer att mutas till att skriva om något. Men som sagt, jag pekar inga finger här. Och man kan faktiskt åka på pressresa med ett kritiskt öga och få material för sina texter. Nu är Medierna kanske en klubb för inbördes beundran och det är mest journalister som lyssnar på den (hoppas inte!), men tycker att de gör ett väldigt bra jobb genom att hålla ett öga på branschen och påminna sina kolleger om pressetik och bra journalistik. I dessa tider då så många (åtminstone här i USA) inte riktigt verkar fatta vad journalistik är och varför det är viktigt att det finns en yrkeskår som granskar makten och pengarna är det ÄNNU viktigare att vi journalister sköter våra jobb klanderfritt. På bilden ovan, en av mina bästa vänner Karin tillsammans med mig på en pressfrukost på Marimekko, tror jag.

Hur mycket jag än älskar sociala medier mår jag ofta sämre av att besöka speciellt Facebook än att låta bli. Mindre på grund av att jag skulle avundas andras liv (det har en väl Instagram för), men för att det så ofta dyker upp så vidriga åsikter där. Under en period tog jag som vana att kommentera nåt i stil med "Fortsätter du publicera sånt här kommer folk att tro att du är rasist." under snubben som lade ut rasistiska bilder och texter, men sen orkade jag inte mer och blockade honom. Har också svårt för folk som forfarande, som om det var 2012, drar vitsen hen = höna på engelska och/eller tror att människor bara kan vara antingen kvinnor eller män. Jag pendlar mellan att vilja ge mig in i diskussionen eller bara stänga ner Facebook och läsa en bok. Väljer allt oftare det senare, mest för att jag blir lugn och harmonisk av böcker. Började precis på Bitterfittan 2, har läst 60 sidor in, är inte helt övertygad om den litterära kvaliteten (ännu!), men längtar efter att diskutera den med Jihde i podden. Spoiler: Läser en den som en instruktionsbok istället för roman skulle de flesta kvinnor vara lyckligare om de inte gifte sig med män.

Den här sommaren flyttar flera av våra svenska vänner hem till Stockholm och jag kan inte låta bli att tänka över vår situation. Jag älskar verkligen att bo här och det handlar inte bara om klimatet, utan också om våra vänner här och den öppna och glada stämningen. För att inte tala om att fortsätta upptäcka en ny stad och ett nytt land. Men när en svensk familj får för sig att flytta tillbaka till Norden kan jag inte låta bli att fundera över för- och nackdelarna med att bo så långt ifrån fäderneslandet. Fördelarna med att bo i Stockholm eller Helsingfors är att de är små och trevliga städer. Man klarar sig utan bil, släktingar och vänner finns nära till hands, välfärdsstaten är fortfarande aktuell och det råder nån slags konsensus om att jämlikhet, gratis utbildning och vi tar hand om de svagaste i samhället är grundläggande värderingar. Värderingar jag gärna skulle se att Vidar och Majlis växte upp med. Det amerikanska skitsnacket om att vara sin egen lyckas smed har jag inte mycket till övers för. Synd bara att jag är så fruktansvärt lycklig här. I hemlighet hoppas jag att det kommer att komma en dag då jag är mätt på Kalifornien och känner att det är dags att återvända till Norden.