I skrivande stund sitter nästan alla deltagare i den första Friday Lab-kursen samlas i Stockholm. Jag har suttit här i LA och följt med Facebook-gruppen där folk i realtid rapporterat om hur de satt sig på tåg från Oslo, flyg från Helsingfors och Centraleuropa. Gruppen ska jobba med sina personliga mål hela lördagen och sen äta middag tillsammans. Det är så otroligt fint och jag önskar så att jag kunde vara med. Så bra människor!

Eftersom det gått så bra med labben och vi fått så många förfrågningar kommer vi alldeles strax att öppna för anmälningar till nästa Friday Lab som börjar den 26 mars med två grupper, en kl 17.30 och den andra 19.30 (svensk tid).

Grupperna består av högst 12 deltagare och förutom live föreläsningar, veckomail med övningar, videos och fördjupningsmaterial har deltagarna också en egen hemlig facebookgrupp där det ständigt pågår ett samtal.

Full transparens: Maja och jag planerar att vid sidan om Friday Lab starta ett community. Vi vet inte exakt hur det ska se ut och vad/om det ska kosta någonting. Jag tänker att det kunde vara ett ställe där det fanns föreläsningar, kurser, men också bara häng och livesessioner över Zoom. Ett kunde vara prata kreativitet och skrivande med Peppe eller hästar eller flytta utomlands eller snacka målsättningar med Maja. Har ni några spontana tankar kring detta?

v

Hur går det med katterna då? Undrar ni kanske nu. Tackar som frågar! Det går bra. Jag hade glömt bort hur mysigt det är att att husdjur. Att det finns en liten glad varelse som möter en när man kommer hem. Barnen är galna i katterna. Simon håller en hälsosam, men nyfiken distans, medan Katniss låter sig bli omkringburen som ett gosedjur. Det sagt har vi kattsand över halva badrummet, jag har fått lära mig att kattbajs luktar vidrigt och att katter gillar att promenera över ens ansikte mitt i natten. Men det finns fler plus än minus.

Vi hade ju snackat lite löst om att skaffa husdjur, men när det väl blev dags var det bara att åka iväg till veterinärkliniken och ta med katterna hem. Jag var upprymd och nervös. Funderade om detta verkligen var rätt tidpunkt i livet för att skaffa katt? Mest orolig var jag över att de skulle begränsa våra liv. Det kanske katterna gör, men det får bli ett senare problem.

Det mig också att det inte finns någon perfekt tidpunkt för någonting vare det handlar om att skaffa ett husdjur, få barn, flytta utomlands, gifta sig, gå ut och fira och så vidare.

Livet bara pågår och rätt tillfälle kanske aldrig dyker upp. Det är oftast är svårare att bara bestämma sig för att NU KÖR VI (JAG!) än att vänta och se. Men bara väntar man händer det tyvärr också mer sällan kul grejer. Bättre att trycka på gasen och se var man hamnar, i värsta fall kan man alltid göra en u-sväng och ta ett annat vägskäl. Eller känna sig misslyckad, men då kan man alltid trösta sig med att man i alla fall försökte. Vad är det värsta som kan hända? (Folk bryr sig ändå mycket mindre än vad vi tror enligt podden Dumma människor). Okej, nu är det kanske inte världens största beslut att skaffa två katter, men när vi satt i bilen med dem på väg hem kändes det AVGÖRANDE.

I somras fick jag låna en elcykel av Wheelström. Älskade den! Fast den som älskade den allra mest var ändå Magnus som varje morgon tog den till TV4. De som minns exakt hur varm sommaren var och vet hur mycket Maggan svettas kan förstå hans lycka. Här är en liten intervju Wheelström gjorde med mig.

Och så gjorde Maja och jag en podd om målsättningar. Jag pratade ganska öppet om mina och jag måste erkänna att det känns lite läskigt att blotta sig. Tänk om det framgår att jag bara är en bluff och inte kan någonting alls. Jaja, Maja delar i alla fall med sig konkreta tips att följa för den som vill nå sina mål.

Den här texten i DN om hur kvinnors ilska alltid förklaras med hormoner (pms, klimakteriet, mens etc) och om hur kvinnors sociala status är kopplat till vårt utseende tycker jag var bra. Kommer vi att se en klimakterievår på samma sätt som mensvåren för några år sedan?

Ja och så gjorde jag min första intervju kopplat till Ett himla tjat om hästar idag. VÄLDIGT kul var det.

Första året vi bodde här träffade Magnus och Vidar ett kanadensiskt par, Cory och på vårt favoritcafé Primo Passo. De blev genast vänner och ett år senare när jag tagit min examen och hela min vakna tid inte gick till att plugga fick jag också lära känna dem. Ni vet hur klyschor ibland är klyschor för att de stämmer, men kanadensare HAR mer gemensamt med nordbor än amerikaner har (förutom min kompis Mike som är precis som vilken som helst skandinav).

I början av vår vänskap hängde vi mest på cafét och Cory bjöd Magnus på filmpremiärer till filmer han producerat. För ett par år sedan bjöd de oss till sitt hus på Hawaii, men vi hade inte råd med flyget dit då. Inte långt därefter visade det sig att de skulle få barn ungefär samtidigt som vi och det gjorde att vi umgicks ännu mer. Gillar dem som bara den. I dag tog vi med dem upp till stallet.

Ridtur i Topanga from peppe öhman on Vimeo.

Vidar har varit sjuk de senaste dagarna och när Magnus meddelade skolan att han måste stanna hemma sa Viddes lärare att tretton barn var sjuka. Tänkte genast att det lät som en intressant början på en apokalyptisk tv-serie om hur det går när folk inte vaccinerar sina barn.

Varje gång mina barn är sjuka tror en liten del av mig att de håller på att dö. Rationellt inser jag att det är en förkylning, men det KÄNNS inte så. Lyckligtvis kände sig Vidar så pass bra idag att vi kunde ta honom på en liten promenad. På väg hem stannade vi på Hotel The Georgian för en cola och ett glas vin.

Ja och lite hummus och guacamole. Alla vet ju att den guacamole man tillreder hemma är den bästa guacamolen (avocado, körsbärstomat, koriander och lime), men denna var faktiskt väldigt god.

Sen gick vi hem. Magnus klippte eftermiddagspodden. Jag skickade ut några fakturor och yogade med Adriane. Vi gosade lite med katterna och sen började jag läsa Merete Mazzarellas nya bok. Den här gången skriver hon om resande. Till min stora glädje sögs jag omedelbart in i den och längtar nu efter att mina barn ska somna så jag kan läsa vidare.

Jag har varit ovanligt irriterad på min familj de senaste dagarna, men så fick jag en väldigt god nyhet på jobbfronten och märkte att jag blev trevlig igen. Tråkigt att märka att jag behöver professionell bekräftelse för att må bra.

Om jag ska idka lite självanalys har jag alltid kopplat ihop frihet med ekonomisk frihet. Jämställdhet med ekonomi. Om vi skiljer oss eller Magnus dör vill jag kunna försörja mig. Jag känner mig också som en dålig feminist de månader jag inte drar in minst lika mycket pengar som Magnus (det sagt är det omöjligt att vara en perfekt feminist i ett patriarkat som ständigt motarbetar en). Jag fattar ju att det stundvis är onödigt kallt att tänka så, ibland står den ena för lejonparten av försörjningen och den andra kan vara kreativ och vice versa. Men men, känslor är inte alltid logiska.

Det må vara oromantiskt att blanda in pengar i ett parförhållande, men eftersom kvinnor oftast är den ekonomiska förloraren i parförhållanden skadar det inte att se över sina inkomster och sin framtida pension. Brasklapp: Kvinnor i heteroförhållanden har oftast en bättre relation med barnen och ett mycket större socialt nätverk än männen. Det bästa vore såklart om alla kunde ha allt: ekonomisk frihet, bra kontakt med eventuella barn och sociala nätverk. Alltså jämställdhet.

Det sagt var de goda nyheterna på jobbfronten inte bara rent ekonomisk glädje, utan också innehållsmässigt väldigt kul. Tänker att det ena inte nödvändigtvis behöver utesluta det andra.

Ni som lever i parförhållanden, hur delar ni oavlönat versus avlönat jobb? Tid med barnen osv. Hej hej vardag skrev bra om det häromdagen.

Det finns ännu några lediga veckor för er som kanske är intresserade av att hyra en trevlig lägenhet ett stenkast från Stilla havet. Vårt hem har två sovrum, vardagsrum, uteplats med grill och sittplatser, pool i huset och otroligt bra läge. Vi bor på Montana Avenue med promenadavstånd till mataffärer, restauranger, caféer och butiker.

Tipsa en vän eller tillbringa en vecka eller två eller tre här själva. Lovar att det är väldigt trevligt. Maila mig eller kommentera!

Jag vill att den här bloggen mest ska ha snygga bilder, men ibland blir det bara slarv med mobilkameran. Försöker trösta mig med att det kanske också är lite charmigt. Att det liksom blir mer i stunden, mer känsla, än uppstyrda snyggbilder. Det sagt blir det nästan obehagligt tydligt HUR fina bilder det är möjligt att ta när man verkligen KAN ta bilder.

När min vän och fotoproffset Anna Maria tog bilder för Ett himla tjat om hästar tog massor av dem. Istället för att de ska ligga och damma på min dator tänkte jag visa upp några.

Jag har förresten inte ridit hästen Rupert sedan december. En av ägarens hästar blev halt så Rupert fick ställa upp. Sista dagen jag red honom var samma dag vi skulle resa till Stockholm så jag maxade verkligen det. Saknar honom lite, men insåg att det var lite för hard core att rida fem dagar i veckan, ha två barn och jobba.

Nu ska han dessutom flytta till ett annat stall. Tråkigt, men men. Jag har ju de andra hästarna i Tuna Canyon att galoppera barbacka med. Det blev så mycket dressyr i höstas att jag njutit av det kravlösa i att bara rida ute i naturen. Och nosa lite på natural horsemanship. Helt nytt och väldigt spännande för mig.

När jag ser på de här bilderna känner jag en så stor längtan till stallet. Tänk att man kan bli så lycklig av hästar. Eller kanske djur på det stora hela. Djuret är människans bästa vän.

Ja och så ligger det ett nytt avsnitt av Magnus och Peppes podcast ute och väntar på att ni ska lyssna på det. Det inleds med en lång diskussion om Aningslösa Influencers och dreads på vita ministrar, Spotify som satsar på poddar (man betalar för), amerikansk politik och mycket mer. Lyssna och kommentera! Finns på Acast, Itunes och ja överallt. Bara att lyssna.

Tack alla ni som är framtiden genom att betala för innehåll! Det betyder mycket för oss. För er som inte ännu gör det: podden kostar 2, 80€ i månaden och för att prenumerera är det bara att klicka på bilden av Magnus och mig på högerbalken.

Den här helgen har det regnar otroligt mycket här i södra Kalifornien. Ens första reaktion är att detta är en bra sak eftersom den här delen av landet lider av torka. Men på grund av bränderna i höstas finns det för få träd som med sina rötter kan hålla ihop jorden och det leder till mudslides. Många vägar är avstängda och igår uppmanade myndigheterna folk att stanna hemma.

Vi var bjudna på inte mindre än två fester och beslöt oss för att trotsa ovädret. Det är lite läskigt att köra på motorvägen när det regnar. Inte bara för att folk är så ovana att köra i regn, men också för att alla väderfenomen är så uppskruvade till max. När det regnar öser det verkligen ner.

Vi kom ändå fram till Magnus kompis Rebecca vars son fyllde ett år. Mycket kul fest med massor av nya människor att prata med. Plus: En photo booth! Överraskande kul. Eller så är jag bara en lättroad person. Otroligt bra egenskap i så fall.

Redan halv fyra åkte vi vidare till två andra kompisar som bjudit ett gäng svenskar på middag. Älskar att alla fester i LA börjar så tidigt. Jag tog tyvärr inga bilder, men ni får lita på att det var väldigt trevligt med god mat och prat om amerikansk politik (mina intressen nuförtiden är inte så wild and crazy). Tidigt på söndag morgon sa Vidde att han kände sig tung i kroppen. Sen spydde han och jag var tvungen att avboka söndagens häng. Det pågår nämligen Superbowl här och jag hade bjudit hem några kompisar. Jaja, så kan det gå. Magnus, det osolidariska aset, drog ändå iväg till en kompis för att kolla på matchen. Hoppas att ni haft en söndag som påminner mer om Magnus' än min.