Djuret är människans bästa vän

Jag vill att den här bloggen mest ska ha snygga bilder, men ibland blir det bara slarv med mobilkameran. Försöker trösta mig med att det kanske också är lite charmigt. Att det liksom blir mer i stunden, mer känsla, än uppstyrda snyggbilder. Det sagt blir det nästan obehagligt tydligt HUR fina bilder det är möjligt att ta när man verkligen KAN ta bilder.

När min vän och fotoproffset Anna Maria tog bilder för Ett himla tjat om hästar tog massor av dem. Istället för att de ska ligga och damma på min dator tänkte jag visa upp några.

Jag har förresten inte ridit hästen Rupert sedan december. En av ägarens hästar blev halt så Rupert fick ställa upp. Sista dagen jag red honom var samma dag vi skulle resa till Stockholm så jag maxade verkligen det. Saknar honom lite, men insåg att det var lite för hard core att rida fem dagar i veckan, ha två barn och jobba.

Nu ska han dessutom flytta till ett annat stall. Tråkigt, men men. Jag har ju de andra hästarna i Tuna Canyon att galoppera barbacka med. Det blev så mycket dressyr i höstas att jag njutit av det kravlösa i att bara rida ute i naturen. Och nosa lite på natural horsemanship. Helt nytt och väldigt spännande för mig.

När jag ser på de här bilderna känner jag en så stor längtan till stallet. Tänk att man kan bli så lycklig av hästar. Eller kanske djur på det stora hela. Djuret är människans bästa vän.