Hej! Helt orelaterat till inlägget detta, men jag är väldigt intresserad av det att ens barn inte kallar sina föräldrar för mamma/pappa osv, utan istället vid föräldrarnas namn. Nu är jag i det skedet av livet att jag inte planerar att skaffa barn ännu på länge, tidigast kanske om fem år, och även om jag såklart inte vet hur jag komme känna då, så känns det just nu som att jag hellre skulle kallas vid namn, än för ”mamma” av mina barn, fastän jag kommer anse mig själv vara en mamma. Hur har det blivit så hos er, och tror du det påverkar familjedynamiken på något sätt? Eller har du några andra tankar om saken? Som sagt, undrar bara utav intresse, är inte så insatt.

För oss tror jag att det handlade om en enorm identitetskris för mig när jag blev gravid med Vidar. Jag ville inte att livet skulle förändras och absolut inte att min och Magnus relation skulle bli annorlunda. Vi lovade varandra att aldrig kalla den andra för mamma/pappa. När Vidar sen föddes hörde han mig kalla Magnus för Magnus och mig för Peppe och så blev det. Fast om jag minns rätt hade han en period där han kallade oss för Pappa och Peppe. Kan liksom fatta logiken. På motsvarande sätt kallar Majlis oss ibland för Mamma och Magnus. Men oftast blir det Peppe och Magnus.

Så länge Magnus inte kallar mig för mamma (Diana är hans mamma) är jag fine med det mesta.

Min syster Larisza är, som ni vet, här och hälsar på. Igår kom också hennes pojkvän. Jag kan inte hålla mig från att intervjua dem om hur 24-åringar tänker kring jobb, kärlek, få barn och klimatfrågan såklart (varierande svar, minst sagt). Jag fattar att det inte är rättvis för någon av oss att de här personerna får representera all 24-åringar i Norden, men det är kul att höra.

Jag tycker själv att 24 känns både inte så länge sen och en hel livstid sen. På den tiden pluggade jag i Holland och hade en italiensk pojkvän, flyttade till Finland gjorde slut och skaffade mig en, mycket sämre, musiker till kille. Fick senare jobb som assistent på Riksdagen och kämpade med att avsluta mina studier.

Jag var väldigt svartvit i mina åsikter och hård som sten. Så här i efterhand var jag nog en väldigt omogen 24-åring, tycker att jag mognade till en någorlunda vuxen person först kring trettio. Eller kanske när jag fick barn. Det blir en ganska tydlig före- och efter när man blir förälder. OBS innan barnlös/fri person tar åt sig: Man kan mogna UTAN barn också. SÅKLART.

Hursomhelst försöker jag vara en klok och stöttade ATM till storasyster. En sån jag aldrig själv hade på grund av att jag är äldst av fyra. Vad har ni för relation till era syskon (Magnus är för övrigt ensambarn och otroligt nöjd över att vara det).

Det senaste avsnittet av Karin Jihdes och min podd "Mellan raderna" ligger förresten ute nu. Vi talar om bland annat Haggan, Nuckan och Kärlekens Antarktis. Ja och så blir det det vanliga snacket om feminism och LIVET. Lyssna gärna!

Helt vanlig måndag här. Har småjobbat och haft mig. I Friday Lab ingår ju en privat session med både mig och Marianne. Hade en sån imorse och det var som vanligt otroligt kul och inspirerande. På torsdag ordnar vi förresten ett nytt testlabb för er som vill nosa lite på upplägget. Temat är tid och hur vi förhåller oss till den och kan strukturera upp den så det blir mer tid över för det viktiga. Anmäl dig här.

Magnus och jag spelade in en podd igår (den kommer upp så fort Magnus kommer hem från jobbet) där han berättar om att han ska stå på scenen på Cirkus i Stockholm den 17 maj. Väldigt kul!

Igår kollade vi på den där Michael Jackson-dokumentären jag tjatat om i pode blogg och podd och den är LÅNGT mycket värre än vad jag någonsin kunde föreställa mig. I jämförelse verkar R Kelly vara en reko kille. Nej, inte alls, men ni fattar. Vittnesmålen av de nu vuxna männen är detaljerade och MJ:s systematiska tillvägagångssätt att lura småbarn till sig är så blodisande ondskefullt att jag mår fysiskt illa.

På tal om vidriga brott, har någon av er en analys på varför mordpoddar är så populära? Många smarta och intellektuella människor i mina närhet lyssnar på dem, men jag tycker bara att det är vidrigt att göra nöje av någon annans olycka. Har inte lyssnat på tillräckligt många för att kunna göra en analys och fattar att det finns många olika sätt att vinkla dem, men fattar ändå inte riktigt nöjesvärdet.

En del av Los Angeles som många turister missar är Koreatown. Det är som att köra in i en liten koreansk stad. De flesta reklamskyltarna är på koreanska och det är fullt av koreanska spas, kyrkor, malls och restauranger. Jag älskar speciellt mycket att gå koreanskt spa. Bara ligga i pooler av olika temperatur, kila in i en bastu och snickesnacka med en vän.

Igår blev det inget spa, men nog koreansk bbq. Inte optimalt för en vegetarian, men gillar man kimchi och olika koreanska sallader och picklade grönsaker så blir man mätt. Vidde, som ju talar bred engelska, snackade om att en del av köttet var "tuggigt". Det är ju ett väldigt beskrivande ord. Insåg senare att han direktöversatt det från "chewy"

Jag läste en så bra krönika på ETC idag. Den handlade om hur Internationella kvinnodagen (som infaller på fredagen) ska handla om att lyfta fram kvinnor och komma fram till lösningar på ojämställdheten i samhället. Skribenten Hanna Strömbom lyfter fram hur åsidosatta kvinnor är inom medicinsk forskning. Och om hur mycket ansvar kvinnor själva förväntas ta.

"Om du ska genomgå något smärtsamt på sjukhuset så kommer läkare att presentera vad som ska hända och ge dig lämplig smärtlindring. Men gravida förväntas inför sin förlossning på egen hand skaffa sig en mindre utbildning i ämnet och gärna konstruera ett ”förlossningsbrev” som talar om hur det ska gå till – fastän förstagångsföderskorna knappast kan veta vad de har att vänta sig."

"Ett alternativ som erbjuds är sterila kvaddlar. Sterilt vatten sprutas in under huden med stor smärta som följd. Smärtan ska leda till att kroppen pumpar ut endorfiner som i sin tur ska verka smärtstillande. Om det erbjuds i andra sammanhang? Inte vanligtvis. Om det hjälper? Oklart."

Hon jämför en förlossning med en långsam amputering av ett finger. Strömbom refererar till en bok av Caroline Criado Perez, som skrivit en bok om hur kvinnor åsidosätts i samhället. Vissa saker är så normaliserade i vår kultur att vi inte ens ifrågasätter dem. Det är klart att det bara är bilder av män på sedlar, inget konstigt med att det är mycket vanligare att kvinnor som fått hjärtattack feldiagnostiseras, den vanliga iPhonen är designad efter en hand som är större än en medelstor kvinnohand, Google assistant är programmerad att förstå mansröster (det är DÄRFÖR vår lyder Magnus, men inte mig!), snöplogande är anpassat efter mäns sätt att transportera sig, kvinnor är gravt underrepresenterade i historieböcker OCH SÅ VIDARE.

Det här kan tyckas vara småsaker, men tillsammans bildar de en kultur där mannen är normen och kvinnan den som måste anpassa sig till ett system designat för någon annan. Detta är såklart ingen ond konspiration som ligger bakom det här, men ändå en orsak att ifrågasätta och förändra. Det första steget är såklart att bli medveten om hur världen ser ut.

Louise på Hej Hej Vardag är så jäkla bra. Häromdagen skrev hon om kommentarsfält och hur offentliga personer (okej, influencers) måste vara perfekta, annars dyker det blixtsnabbt upp en pik eller en kommentar om att följaren nu avföljer.

"Lät du inte vattnet rinna lite länge där? Var är ditt miljötänk?
Vad hade du för ton till barnet nu egentligen? Det där är inte det bästa för att skapa en trygg individ. Varför tog du vabben nu igen? Vad ÄR du för feminist egentligen?"

Det leder bara till perfekta, polerade ytor och folk som inte orkar dela med sig så mycket av sitt liv. Det är inte bara ohyggligt tråkigt, utan leder i sin tur också till kritik. Influencers är bara yta. Det går liksom inte att vinna. Jag kan själv känna att jag censurerar mig själv ibland när jag egentligen vill skämta rått om något. Tänker alltid att jag får spara det till podden. Det är egentligen idiotiskt eftersom det ytterst sällan dyker upp påpikande kommentarer här. Kanske jag bara är feg.

Kritik har såklart en bred skala. Influencers som täljer guld genom att till exempel göra reklam för speltjänster kan gott få förklara sig. Däremot tycker jag att folk kan hålla käft när mammor, som vacklar på gränsen till utbrändhet, skriver att det är skönt att vara utan barnen ibland får höra att de är dåliga föräldrar. "Varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem???"

Det bara regnar och regnar här. Det är bra för naturen, men Los Angeles är inte en stad som är van eller förberedd på vatten så kloaker svämmar över och jordskred gör att vägarna stängs. Det är mysigt att sitta inne när regnet dundrar på utanför, men just den här veckan är min yngsta sister här och hälsar på och jag vill ju att hon ska uppleva mer av staden än vår lägenhet.

Jag kollade alla väderappar och -sajter jag hittade och noterade att det var uppehåll i Manhattan Beach. Sagt och gjort, vi styrde kosan dit. Det tar bara 30 minuter från oss och är alltså i Los Angeles mått mätt nära.

Larisza och jag har aldrig bott mer än några veckor i taget under samma tak. Hon tillbringade sina första drygt tio år i Tyskland, men flyttade sedan till Ekenäs. Vi har ändå alltid varit väldigt nära och kärleksfulla mot varandra.

Det skadar ju inte heller att hon älskar våra barn lika mycket som vi älskar dem. OCH att känslorna är besvarade. Majlis går omkring och pratar om Lissa och Vidde vill aldrig sluta diskutera LIVET med henne. Lari har förresten precis fått sin kandidat i socialt arbete och funderar nu på om hon ska fortsätta studera och fixa en master åt sig. Först ska hon i alla fall söka jobb. Hojta om ni bor i Helsingfors och behöver en språkkunnig (svenska, engelska, tyska och finska) och otroligt kompetent person.

Men tillbaka till Manhattan Beach. En kompis tipsade för länge sen om fiskrestaurangen Fishing with Dynamite och det var dit vi styrde kosan. Väldigt trevligt och gott. Jag åt såklart pocherade ägg. Finns de på menyn beställer jag dem (en annan sak som alltid får mig att beställa är tryffel). Har ni nån råvara/maträtt som genast får er att nappa en viss rätt?

Sen tog vi en promenad ut på piren och när det började regna åkte vi hem. Nu kan vi väl slå fast att Magnus solglasögon inte passar mig. Jag ser ut som en DJ från 2003 med halvkass musiksmak. En DJ med gosedjur under armen.

Jag är lika förvånade som ni. HUR kan det vara fredag igen? Men det är det. Det innebär att min älskade halvsyster Larisza kommer på besök, att jag fått rida på lektion och att Magnus är ledig i två dagar. Eller han ska såklart klippa hundra poddar, MEN han är i alla fall hemma. Men NOG om Maggan. Nu kommer länkarna.

Kan man fortfarande lyssna på Michael Jacksons musik efter vittnesmålen om hur han förgrep sig på små barn? Jag kan inte det. New York Times skriver om dokumentären som visas på HBO på söndagen. Magnus och jag talar om det i podden.

Om kvinnor som blir osynliga när de blir äldre.

Det är tydligen extremt svårt att få asyl i Hong Kong, ändå försöker de här saudiska systrarna som flytt sitt hemland få det. Också om hur det är att röra sig på stan utan burka och tala så högt man vill.

En diskussion om kopplingen mellan de superrika och de riktigt fattiga. Allt hänger ihop.

DN har gjort ett större artikelpaket på jämställdhet och hur svårt och stundvist byråkratiskt det är att leva rättvist. I slutet av texten finns det ett jämställdhetskontrakt att skriva ut.

Alla som ska sticka ut ur mängden ser egentligen ganska likadana ut. Här är den vetenskapliga förklaringen till det.

Medan jag red idag barnvaktade vår urgulliga granne Nikkii Majlis. Nikkii har berättat att hon hör till ursprungsbefolkningen i USA och därför får en slags bidrag från delstaten. I dag snubblade jag över förklaringen och exempel på vad unga människor gör när det plötsligt dyker upp drygt 100 000 dollar på deras konton.

En feministisk klubb på en katolsk pojkskola.

Och så hade ju Better Things säsong 3 premiär igår! En av de bästa serierna. Är så avundsjuk på er som ännu inte sett de två första säsongerna.

Någon av er är kanske nyfiken på vad Michael Cohen egentligen sa i domstolen. Tycker att New York Times podcasten The Daily sammanfattade det mycket väl.

En av mina allra närmaste vänner, Cissan, ska flytta till Sverige i sommar. Jag har under den senaste tiden gått igenom sorgens alla faser: förnekelse, ilska, förhandling, depression och nu acceptans. Jag kan inte påstå att jag är har landat i glädje, men jag både förstår och fattar att det är dags för dem nu. Kanske de kommer tillbaka en dag.

Jag lärde känna Cissan och senare hela familjen Blankens under vårt första år här och det var kärlek vid första ögonkastet. Tyckte så mycket om henne från första början. Sedan dess har vi hängt väldigt mycket både i LA och gjort otaliga utflykter till närbelägna städer i Kalifornien (och New York). Ätit oräkneliga middagar, ridit, festat, hajkat, firat Thanksgiving och jul och pratat otroligt mycket. Allt har alltid varit så självklart och naturligt mellan oss. Los Angeles kommer helt enkelt att bli en lite tråkigare stad i höst.

Jag fattar ju att vår vänskap inte kommer att ta slut här, men det har som sagt varit en sorgeprocess att Cissan kommer att befinna sig på en annan kontinent. När man bor utomlands en längre tid och ens vänner flyttar hem infinner sig onekligen tanken på att man själv kanske också borde nosa på det alternativet. Nu säger jag inte att vi är riktigt där än, men hur, eller snarare var, vi ska bo längre fram är en fråga som ständigt lurkar i bakgrunden.

Nu tänkte jag fråga er som bott en längre tid utomlands och flyttat hem hur ni hanterat det. (Ett halvår utomlands som student räknas inte. Vill absolut inte förminska det, men min egen erfarenhet är att man ofta lever i en slags studiebubbla och kanske inte etablerar sig så väldigt mycket. OBS kan ha fel! Och det finns säkert undantag). Hur har ni anpassat er? Under de gånger jag bott utanför Finland och kommit hem har kulturchocken varit grövre när jag återvänt till fosterlandet hem. Kanske för att jag varit så oförberedd på den. MEN några månader senare har allt varit precis som förut. Som om jag aldrig lämnat Helsingfors.