Louise på Hej Hej Vardag skriver om hur många utgår från att hennes illustrationer är gratis eftersom de ligger ute på nätet. Så här skriver hon:

"Men jag vill påminna om att det ligger en massa arbete bakom. Att det ofta tar flera dagar att göra en bild. Och antingen har jag fått noll kronor för den eller så har någon annan betalat. Även om jag skulle säga okej så blir det ju att jag tar ett jobb från mig själv eller någon annan illustratör. Till slut urvattnar vi ju vår egen bransch."

Detsamma gäller såklart texter. Jag förstår att det kan kännas otroligt frustrerande att trycka på en länk en kompis publicerat och sen mötas av en betalvägg. Men att producera text tar tid och kompetens. Det är ett jobb lika mycket som att snickra stolar, ta han om sjuka människor och servera mat på restaurang. Skribenter, illustratörer och fotografer har också hyra att betala och behöver mat att äta.

Jag fattar att man kanske inte vill binda sig till en specifik nyhetssajt och hoppas precis som Louise lösningar där man kunde köpa, säg 10 artiklar per tidning. Systemen för att betala för det man konsumerar måste bli smidigare. Som journalist vill jag ändå påpeka att det finns en fördel med en hel tidning. Att snubbla över en text man inte nödvändigtvis själv skulle ha valt istället för att mura in sig i en bubbla. På redaktioner finns det redaktörer vars jobb är att sålla ut dagens viktigaste nyheter och göra ett helhetspaket av dem. Nyhetsmedia har ett demokratiskt uppgift och personligen tycker jag att man som medborgare i en demokrati har en skyldighet att hålla sig ajour med omvärlden. Hur ska man annars kunna veta men man ska rösta på?

För en tid sen läste jag den här krönikan på Svd av Håkan Lindgren och tänkte att vi skulle prata om den i podden, men den passar lika bra in här. Den handlar om hur våra personuppgifter är värda miljarder och hur vi egentligen borde få betalt av techjättarna som Facebook, Google och Amazon. Eller börja betala för e-post, social media och söktjänsterb för att få tillbaka kontrollen. Jag vet att det låter helt absurt nu när vi vant oss vid att allt är gratis. Lindgren föreslår ett fackförbund för 2, 7 miljarder Facebookanvändare

"Medan ett internet baserat på reklam och övervakning byggdes upp fick vi hela tiden höra att alla som använde nätet var duktiga små rebeller som vägrade konsumera vad etablissemanget erbjöd. Det är en lögn som ingen har behövt stå till svars för."

Som journalist på en tidning fick jag lön oberoende av hur många som betalade för innehåll. Å andra sidan fick en tredjedel av mina kolleger sparken på grund av dålig lönsamhet ungefär vartannat år. Som frilansskribent är jag väldigt medveten om folks lust att betala för det jag producerat. Och hur små arvoden vissa magasin har. Häromdagen fick jag ett erbjudande om att skriva 7000 tecken, inklusive tre olika intervjuer, för knappt 400 euro. Jag var såklart tvungen att tacka nej (gjorde det med en förklaring på hur totalt orimligt detta var), men det säger en hel del om branschen.

Jag vet att många föredrar reklammodellen, men själv tycker jag att det klingar så illa i dessa tider av klimatkris. Det finns såklart produkter som inte är materiella och eftersom jag verkligen vill fortsätta blogga dyker det upp samarbeten här då och då, men drömmen är en värld där folk betalar direkt till upphovskvinnan. Varför inte liksom, man betalar ju redan för Netflix, Spotify, HBO etc etc Det dyker också upp allt fler lösningar för motsvarande i poddvärlden. Och säkert en dag i bloggvärlden också? Och ett STORT tack till alla er som prenumererar på Magnus och Peppes podcast <3 Jag ÄLSKAR er. Ni är framtiden.

Hoppas att detta inte blev för flummigt. Jag är nämligen dunderförkyld och måste gå och lägga mig nu. Skriv gärna om hur ni tänker i de här frågorna

Här kommer den sista högen med lifehacks från det här inlägget. Tusen tack för dem, hade väldigt kul när jag läste dem. Älskar att ni som läser den här bloggen är så generösa med tips, råd och åsikter. <3

Bästa lifehack: Svara inte ja eller nej på reflex – avvakta. Man kan be att få fundera och återkomma, man kan vänta ett par minuter/timmar med att svara på mejl/sms/meddelande. Gör att man minskar risken både att ta på sig för mycket och att missa kul saker. Och: Man får lov att återkomma och säga ”jag måste vid närmare eftertanke tacka nej till det här” eller ”det visade sig att jag ändå kan”. Världen går inte under och man minskar risken att själv göra det”

Bästa lifehack: köpa second hand, skippa köttet, gå sova i tid, och det nyaste jag lärt mig: ha en lapp på kylskåpet med allt som finns i frysen så att man inte hittar flera år gamla matlådor där!

Cykla i stället för att ta bilen och satsa på din parrelation ! 

Bästa lifehack: när nåt känns jobbigt och trist att göra, typ städa, tvätta fönster, rensa ogräs etc. Tänk att : nu gör jag detta i 10 -20-30 minuter (välj tid) , efter det får jag sluta om jag vill, 10 minuter känns inte som en lång tid men man kan få mycket gjort bara man börjar på!! och då man en gång kommit sig igång så kanske man gör mera än 10 minuter iaf. Lifehack 2: skaffa häst och njut av livet :)!

Bästa lifehack: Som någon ovan skrev, gör veckomenyer och storhandla. Från det att vi åker hemifrån till att vi är tillbaka från affären tar den ca 50 minuter. Så värt det alla andra dagar i veckan. Bjussar på en bonus också – köpte en sån här och då blev livet i köket så mycket lättare. Förstår inte hur vi klarat oss utan tidigare: https://www.youtube.com/watch?v=yDLW9LAIph8 Har gjort lökhackandet till ren glädje.

Bästa lifehack: Vet inte om det är mitt bästa men; undvik soffan innan kl 20 – livet blir roligare då. Hamnar man i soffan tidgare ärdet risk man aldrig kommer upp.

Bästa lifehack: just nu är det att läsa e-bok eller lyssna på ljudbok samtidigt som jag nattar bebisen, då känns det inte lika mycket som att det tar en evighet.

Bästa lifehack: tar man på strumpor så känns inte smulorna på golvet

I går var Magnus och jag ute på en sällsynt dejt. Jag tror inte att han och jag ätit middag ute tillsammans en enda gång sedan vi flyttade till LA. Barnvakt kostar mycket så vi har bara anlitat sån när vi ska gå på fest. Det var i alla fall väldigt mysigt att ta en Uber till West Hollywood, ett glas vin i baren till Cecconi's och sen vidare till thairestaurangen Thai + Market där vi åt middag. Sen dundrade Cissan och Per in och vi satt kvar och pratade till stället stängde och vi blev milt utkastade. Tog inte en enda bild.

Däremot tog jag en massa bilder från tidigare samma dag då vi åkte in till DTLA för att äta lunch och testa den genomskinliga rutschkanan utanför en av skyskraporna. Eller inte vilken skyskrapa som helst, stans högsta.

Vi lunchade på det relativt nya nya hotellet NoMad. Det var kyligt som bara den, men lyckligtvis sitter inte Majlis stilla mer än en minut åt gången och det är lätt att få upp värmen när man joggar efter henne.

När vi ätit kände vi på vattnet i poolen (varmt), tog ändå inte ett dopp, utan promenerade mot Skyspace som ligger i en av skyskraporna. DTLA är förresten relativt komprimerat och här går det bra att promenera från ett ställe till ett annat.

Det var inte billigt att ta hissen upp och dessutom åka den genomskinliga rutschkanan som alltså är konstruerad utanför byggnaden. Blickar man ner är det ungefär 69 våningar ner. Väldigt kul och inte alls så läskigt som det låter. Plus att utsikten efteråt var otroligt fin. Turistar man i LA kan jag verkligen rekommendera detta.

v

Den där bråkdelen av en sekund efter att man slagit lilltån eller armbågen, då kroppen vet att det kommer att göra ont, men hjärnan ännu inte har registrerat smärtan.

För ett par veckor sedan gillrade Majlis en fälla för mig. Medan jag stod lutad över en bänk och skrev en check (ja, det gör vi i USA) rullade on alldeles ljudlöst upp bakom mig och parkerade sin lilla röda sparkcykel bakom mig. När jag sedan tappade något på golvet och försökte sätta mig på huk för att plocka upp det satte jag mig på styret. Det gjorde så jäkla ont att jag skrek rakt ut. Skrek inte ens när jag födde barn och då har alltid fött utan smärtlindring (OBS INGEN PRESTIGE, det bara blev så båda gångerna). Den här smärtan var så överraskande och akut.

Svanskotan gjorde ont i några timmar och fortsatte sedan att vara öm. Det var först när jag några dagar senare hade ridlektion som jag påmindes av att jag skadat mig. Smärtan när jag satte mig ner i sadeln var inte lika akut som när jag träffade metallstyret på sparbrädan, men fasiken så ont det gjorde. Vägrade ändå sluta rida och snart domnade den liksom av.

Jag kan få en lätt panik av att tänka på att jag under resten av mina år som levande kropp kommer att slå lilltån ett antal gånger. Jag kommer antagligen också att göra mig illa på andra, i dag ännu okända sätt. Hittills har jag nog känt mest av att ha njursten, föda barn och kanske den här svanskoteincidenten.

Ni då, har ni skadat er så det gjort riktigt ont? Och tycker ni att ni har en hög eller låg smärttröskel?

Tack för alla inspirerande svar på det här inlägget om feministiska handlingar! Jag kände mig glad och upplyft när jag läste dem. Jag föreställer mig att feminismen är som en hemlig motståndsrörelse med förgreningar överallt. En annan sak som slog mig är att feminism visserligen är handling, men att vid sidan om prestationen krävs också att ta tid för sig själv. Tillåta sig kolla på tv-serier, ligga i badet och läsa en bok, eller dra iväg på ridlektion. Prioritera sig själv.

Men det var inte det vi skulle tala om här. Eftersom det är länkfredag bjuder jag på veckans bästa läsning, lyssning och tittning.

Kvinnor och män har inte stått så här längt ifrån varandra på 60 år: Svenska Dagbladet intervjuar Cissi Wallin, Elaine Eksvärd, Moa Matthis, författare till flera böcker om kvinnohistoria, medieforskaren Anja Hirdman, professor Henrik Ekengren Oscarsson  Jag älskar denna långläsning. Häll upp en kopp kaffe och läs den här till frukosten.

Om Kylie Jenner: Det har aldrig varit lättare att i USA gå från att ha varit miljonär till miljardär. Däremot har det aldrig varit svårare att klättra upp från att ha varit fattig till att bli rik.

Everry black woman deservs a doula.

Jag lovar att jag ska sluta tjata om den där Michael Jackson-dokumentären. Såg den på söndag och månad och den var långt mycket värre än vad jag någonsin kunde föreställa mig. Hur Jackson så metodiskt fick pojkarna att älska honom och utnyttjade deras kärlek till honom genom att våldta dem. Här skriver New York Times om dokumentären.

Hit kommer gamla techarbetare för att finns ro. Gamla = alla över 30. Och lite om att bli "gammal" i en bransch som bara vill ha riktigt unga människor.

USA:s skenande opioidkris.

NPR-podden Hidden Brain om hur en snabb blick på Instagram kan kosta dig 25 minuters koncentrerat jobb. Stäng av notifikationerna.

TV-tipset. Alldeles UNDEBARA Fleabag är tillbaka med säsong 2. Tv-när det är som bäst. Älskar denna serie så mycket.

Här är det fortfarande den 7 mars, men när jag skriver det här håller internationella kvinnodagen att börja i Sverige och Finland. Istället för att skriva något om att kvinnodagen verkligen inte handlar om rosor, choklad och gratulationer tänkte jag be er inspirera mig och andra som läser den här bloggen genom att berätta om feministiska handlingar ni utfört. Stort som smått, allt räknas. Kanske ni har sagt till när kollegan dragit sexistiska "skämt", delat föräldraledigheten lika, insisterat på att din kvinnliga kollega ska få samma lön som du, köpt en feministisk barnbok åt ditt syskonbarn eller nåt annat.

Tessa, det här är till dig. <3 Magnus svarar på kommentaren:

Hej,
fastnade för att Magnus är så nöjd med att vara ensambarn.
Hade alltid aldrig förstått varför ngn skulle vilja ha bara ett barn, enligt logiken att antingen väljer man att bilda familj eller så inte.
Nu blev livet så att vi har ett barn som nu är nio, och jag har funderat en del på vad det innebär för hen att inte ha syskon. Försöker lite desperat hitta fördelar, har tom googlat…
Skulle jätte gärna höra vad Magnus tycker har varit positivt!

IMG_4451 from peppe öhman on Vimeo.

Igår kollade vi på ett tv-program med mycket reklam (okej okej, det var Paradise Hotel. Tänkte förklara mig med att Magnus är vän med programledaren, men handen på hjärtat skulle vi antagligen kolla annars också). Det slog mig i alla fall hur skrattretande och gammaldags den mesta reklamen är. En skådespelare som får betalt för att låtsas vara en kvinna som färgar håret med en viss hårfärg och är OTROLIGT nöjd med denna. Inga gråa hår längre! Vem köper en produkt för att en skådis låtsas vara en person som gillar produkten? Allt är bara hittepå.

Där satt jag belåtet och tänkte på hur mycket mer trovärdiga influencers är som i alla fall har sin egen trovärdighet att utgå från. Man kan liksom inte ljuga hur mycket som helst ifall ens starkaste resurs är ens egen kredibilitet. Eller så resonerar jag när jag gör samarbeten på blogg och insta. Inte ljuga alls. Sen läste jag om det här experimentet som två journalister på Resumé gjort och blev nedslagen.

Journalisterna hade skapat en uppenbart fejkad Instagramprofil som utgav sig från att vara konstnär som ville göra reklam för sin konst. I det här fallet var konsten en pixlad röv. De influencers som gick med på samarbetet tokhyllade konstverket och de allra flesta struntade i att märka samarbetet som reklam. Alla fick dessutom en skrattretande liten summa i arvode trots att de ursprungligen ville ha mycket mer. Detta var så ledsamt att läsa. Fattar ju #inteallainfluencers men det här var en påminnelse om att man inte ska tro på allt man läser, eller vad folk säger.

Nu slår det mig att detta kanske är kapitalismens första dödsryckningar. Eller en förvandling till ett system där vi inte uppmanar andra eller oss själva att köpa grejer vi egentligen inte behöver.

Imorgon drar vi ett nytt testlab med temat Tid och struktur. Där pratar vi om hur man kan strukturera upp sin tid, fundera på målsättning och identifiera problem med tiden. Detta görs online i ett webinar. Du hörs och syns så mycket/lite du vill. Oftast pratar fler än bara Marianne och jag, men senast skötte deltagarna all kommunikation över chatten och det funkade lika bra. Vi kör igång 18.30 svensk tid och webinaret tar ca 45 minuter.

Det är meningen att det hör testlabbet ska ge en försmak av Friday Lab är. Nästa Friday Lab drar igång den 26 mars. Det är vårens sista två kurser och alla som deltar har chans att delta i höstens retreat på två dagar i Helsingfors. Tanken är ju att de tre månader som man investerar i sig själv bara är grundarbetet. Retreaten är en fortsättning och en chans att se över hur det gått med målsättningen, strukturen och välmåendet.

Här anmäler du dig till testlabbet. Jag lovar att det är kul, inte alls läskigt och sannolikt också nyttigt.

I samarbete med Nextory

Inatt lyssnade jag på Fredrik Backmans "Björnstad" på Nextory. Jag vet inte varför jag dragit mig från att lyssna på den. Jag älskade ju Backmans blogg på Café när det begav sig (visst var det Café?), men fattad inte storheten med "En man som heter Ove". Eller så var det bara all hajp kring den. Folk (=män) som läste en bok vartannat år skulle plötsligt vara bokrecensenter och tipsa om läsning. Kul att folk (=män) läser, men jag blev ändå less.

JAJA, det jag skulle säga var att jag tycker så mycket om Björnstad. Den är skriven med en sån ömhet för småstaden och för barnen, de lyckade och de mindre lyckade. Jag hade aldrig trott att jag skulle tycka att beskrivningar av ishockey var vackra. Nu ska den dessutom bli tv-serie på HBO Nordic. Ja och så sa Karin att hennes man Peter ÄLSKADE den.

När jag berättade att jag lyssnar på den sa Magnus, otippat nog, att han lyssnar på Michelle Obamas "Min historia". Först blev jag förvånad, sen insåg jag vilken tid på året det är. Varje år i mars och lite till jobbar Magnus med Hollywoodfruar och är tvungen att köra omkring i Los Angeles. Då plöjer han igenom ca en ljudbok i veckan (han lyssnar på dubbel hastighet). Här har jag listat några böcker jag vill rekommendera.

Mitt samarbete med ljudbokstjänsten Nextory fortsätter och med koden Peppe (Finland och JA det finns massor av böcker på svenska där) och PeppeSE (Sverige) får ni en hel månad av gratis lyssning. För varje person som signar upp får jag en liten summa så det är ett sätt att stöda bloggen (tipsa gärna era vänner och föräldrar!).

Det är alltså helt gratis att signa upp och passar inte det här formatet kan du säga upp dig efter en månad.