Nu

Jag vet inte om det är skiftet med amningen men något har hänt med Gunnel. Hon har växt så. Gått från bebis till barn på något sätt och hon är så otroligt rolig nu.

Det är inte gråt när hon vaknar och man är i ett annat rum, hon sätter sig upp och pratar. Allt känns inte längre lika skört.

Igår morse stod jag och sminkade mig och hörde hur sovrumsdörren smällde igen inifrån. När jag gick och öppnade den står hon på andra sidan som ett litet penntroll helt nyvaken och utbrister ”TJENAMORS”. Ja hej på dig hahaha. Typ mitt första sådär jag fattar nu vad alla säger om att barn kan säga så roliga underfundiga saker.

Hon har inte vaknat och gråtit utan kan vakna och säga att hon vill ha mjölk. Från flaska då. Och så har hon somnat medan jag hämtar. Det känns verkligen som ett skifte och en utveckling. Och fortfarande så har amningen bara flutit ut i sanden. Hon klappar och vill titta på tuttarna men är helt fine med det. Så min ro i det finns fortfarande. Lättnaden och en väldigt rotad glädje sådär längst in i magen.

Hon är viljestark som ingen jag nånsin mött. Både Eric och jag är otroligt bångstyriga och det är som att hon fått en fusion av oss båda. Minst men starkast.

Kärleken växer på andra sätt. När det blir det där mötet mellan två varelser bortom blickar och minspel. Där det blir ett samtal.

Jag har reagerat på mig själv att jag inte varit så blödig som jag trodde. Att jag inte grät när Gunnel kom. Att jag inte gråtit som jag ser att många gör. Mitt uttryck har tagit annan form. Jag är samlad. Rotad, grundad och liksom lugn i min botten. Som att allt bara är som det ska äntligen.

Men så för nån kväll sen när jag nu kan natta med bok och lite humlan djojj ljudbok och musik så tog hon mitt ansikte i sina två små händer, kollade mig i ögonen och sa med sin lilla chipmunkröst ”världens finaste mamma Jeanette”. Och i den bekräftelsen, i de orden blev jag blödig. Som att all nerlagd tid och kärlek fick sig en bekräftelse som ingen jag nånsin fått innan.

Hon är värd allt alldeles oavsett men det var ett verkligt ögonblick för mig som gjorde mig just blödig. Att få bli sedd så tillbaka. Och att hon kan säga ”mamma älskar Gunnel”. Att hon går runt och vet om det. Bär det i sig.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva. Men just barnen är det finaste vi har och dem vi ska vara mest rädd om av allt. Och jag är så tacksam att få uppleva kärleken till henne. Och att jag gett mig själv möjligheten att kunna ge den till henne.

<3