Emely Crona Stenberg

Tack vare Elsa så är det många nya ansikten som har hittat hit och det är jag så himla glad och tacksam för.

Vem är jag och varför skriver jag här på TWWP?
Vem är man bakom fina bilder, önskelistor och Instagramtips?

Jag funderade på hur jag skulle sammanfatta dessa frågor och kom fram till att dela mitt innersta,
en text som redan publicerats fast i ljudform.

En text om mig till dig,
Du som tror att du är ensam.

–

Mitt namn är Emely och jag har gått en match mot döden som har världsrekord i ronder.

Jag var 29 år när jag blev föräldralös och detta är min historia. En snabbrepris om före, under och efter sorgen.

7 år har passerat som ung vuxen utan föräldrar.
Idag är jag 36 och en helt annan person nu än då.

I väntan på döden, att vara en flickvän,
kroppens psykiska och fysiska förändring.
Drömmen om barn och viljan av att överleva.
Känslor som kommer och tankar som går.

Min panna är blöt och andningen häftig.
Vid sidan om ryggraden, en rännil av svett.
Det banala, organiserade och kaosartade.

Vem tar hand om katten,
vem tar hand om hunden,
vem tar hand om mig?

Kommer jag kunna somna utan hjälp och vakna utan klocka? Skrika utan röst och gråta utan tårar?

Svaret kommer tidigt i min berättelse och svaret är Ja.

Människan är en otrolig varelse, en resa utan slut.
Döden är definitiv men så är inte sorgen.
Saknaden och längtan är, men inte sorgen.

Jag har gått upp och gått ner, svultit och ätit.
Haft vänner som stått kvar och några som har lämnat.
Ett tack är på sin plats till alla som har orkat.

Mellan hägg och syrén somnade ni in.
Sverige vann Eurovision och jag blev faderslös.
Du med tunga andetag och jag med blicken fäst mot taket.

En vår som aldrig kom i ett väntrum utan tid.

Tusen timmar utan dig, år efter år med evigheter utan er.
Himmel och Helvete inombords men aldrig utanpå.

Det är svårt att vara modig när man är rädd.

Jag tittar på min bror och ber till den gud jag inte tror på, ta mig långt härifrån till den himmel alla pratar om.

Att våga men inte vilja, att vilja men inte våga.
Stillastående rörelser och ett mönster som bryts.
Lämna mig i fred men ring mig varje dag.

Mina ögon svider som i motvind.
Motvind – En bra beskrivning på mitt tillstånd.

Jag saknar er mindre och mindre, det kommer annat emellan och det är bra.
Med ansiktet mot dörren och kniven under kudden krigar jag mot mörkrets alla minnen.

Jag blev den jag är för att du var den var.

Ibland behöver något brinna för att kunna växa.
Det luktar rök och jag är levande,
så himla levande.

–

Jag vill avsluta med några ord från Kerstin Thorvall.
Ord som sammanfattar hur sorgen känns för mig personligen idag 7 år senare.

Kanske kan du som läser luta dig tillbaka på känslan och bara låta den vara där,
som ett djupare andetag som kommer och går.

Väldigt långt efteråt

då jag inte kom ihåg dig längre

jag tänkte inte på dig

jag visste inte var du fanns

Men du kunde drabba mig som ett illamående

ett oväntat slag i maggropen

En gråt i halsen

ett rop i mina händer

Men till alla sa jag: Tänk att det går över

Det är verkligen skönt att det går över

För det gör det.

Varm kram Emely

I år önskar jag mig ingenting mer än en riskokare på julafton, därför känns det så mycket roligare att fokusera på andra när det kommer till julklappar!

Idag får ni följa med när vi delar ut tre paket vardera till mina vänner Carro, Towa och Robin, min svägerska Kajsa, Mammas bästa kompis Ingrid och min fina guddotter Florens.

Kanske får ni med idétorka lite hjälp på vägen?

Towa Vretlund

 Kajsa Skog

Carro Levy

Ingrid Tärneberg

Robin Grann

Florens Holm

Happy Holidays!

Julfesterna har knappt hunnit börja och jag är redan trött på tanken av glöggmingel och pepparkakor.

Varmt välkomna på en fiktiv tjejmiddag istället!

En lyckad middag kräver sin allsång och vi avslutar med livets låt, alla kategorier.

Kul att ni kom, vi ses snart igen!

(Länkar till alla källor finns i texten.)

Vad har jag lyssnat på?

Har jag läst något?

”..Om man öppnade locken och stack ner näsan låg aromerna från tebladen fortfarande kvar i dem, jasmin, citron, muskatdruva och osmanthus.."

Jag har ännu inte läst den men min kille var snäll och beställde Bröd och Mjölk av Karolina Ramqvist.
Ser så mycket fram emot att få följa med i hennes berättelse.

Vad har planerats?

Vilken doft har kantat denna söndag?

Bordsbokning?

Helgens känsla?

Helgen bästa?

Vad har fyndats?

Vad ska jag titta på ikväll?

Du ska titta på världens bästa slow tv som jag fastnade för i soffan. 25 minuter av tystnad, ingen dialog utan enbart kvinnans rörelser från matlagningen som bakgrundsljud. Jag vet inte varför jag blev så fascinerad men jag kunde verkligen inte sluta titta.

Det var så vackert att få skapa en egen berättelse kring vem hon är, varför hon bor ensam och hur hon får dagarna att gå långt uppe i de Ukrainska Bergen.

Maria.

När man hyr ett hus är det självklart att man saknar sina egna saker. Man gör vad man kan för att mysa till det (beroende på var man hyr). Här hemma plockas det in murgröna och tallkvistar för att skapa någon form av hemtrevnad då stilen är blandad 90-tal och sommarstuga. Fint för vissa, inte superharmoniskt för mig som personligen har en helt annan smak.

Det bästa med att ha flyttat 20 gånger i sitt liv är lärdomar man får på köpet. Känslan av trygghet ligger inte i hur stort eller fint man bor, det går att med små medel göra om någon annans boende till sitt eget.
Jag som har en lång historia av möblerade andrahandslägenheter bakom mig vet – att för min del krävs det några få aspekter för att komma “hem”.

Saker som står på min lista är:
Stearinljus, blommor, Nyhetsmorgon och ett par högtalare. Nyhetsmorgon är min bästa vän mot ensamhet och bra musik skapar stämning som gör det möjligt att överleva samt ha gäster på 14 kvm.

Man löser det!

Det som också hjälper är att få inspireras och drömma sig bort på annat håll. Igår kväll fastnade jag vid ett så fint reportage om arkitekten Paul West som bor i ett fantastiskt townhouse i Stoke Newington, London.

Följ med så kliver vi in!

Idag har jag tagit ledigt och en ensamdag på andra sidan sundet står på schemat. Tackar mig själv för ett bra initiativ och hoppas på mängder av trevligheter.

Vi ses i byen!

Ni som läser mina sporadiska tankar här inne vet kanske att älskar bra kommunikation & varumärkesbyggande.

Vi tar “Husdrömmar på Sicilien” som exempel.
Även om programmet inte är en fysisk produkt i sig, så kan jag inte vara ensam om att vilja slänga på mig en kaftan över ett par dyra sidenbyxor, matcha med ett par Uggs, en sliten t-shirt och en keps efter att ha sett Marie Olsson leva livet i Palazzo Cirillo?

Här finns det dock ingen baktanke med varumärkesbyggandet, i alla fall inte från första början då jag vet att den stilen som Marie har nu, har hon haft så länge jag kan minnas. Självklart blir ett program likt detta en ordentlig skjuts framåt men här lutar jag mig tillbaka på att jag vet vem Marie är sedan tidigare och att hennes framgång bygger på så mycket mer än att bli känd via tv.

Succéen handlar i detta fall vad jag tror om bra timing (mitt i en brinnande pandemi) och en stil som sticker ut. Men om man släpper en alldeles ny produkt som dessutom ska säljas, då är storytelling livsviktigt för att denna ska kunna leva vidare.

Kanske är det därför så många varumärken nu vill samarbeta med Marie?

En annan spaning som dyker upp när jag skriver detta, är att om man som jag inte har en barndom som kantades av en dyr livsstil, har man då lättare att svepas med av den här typen av kommunikation?

För min egen del tror jag att det hör ihop med längtan efter att vilja leva ett annat liv, drömmen om att vara en del av någonting.

Så fort jag såg imagebilderna till Yola ville jag bo i ett arkitektritat hus i New Mexico men eftersom att jag inte har råd med ett arkitektritat hus i New Mexico, så får jag köpa en flaska av märket och vips får jag en mycket liten del av det livet hemma i Sverige, absolut grundlurad med hjälp av br a storytelling!

Yola är ett mexikanskt mezcalbryggeri som Lykke Li drivet tillsammans med vännerna Gina Correll Aglietti och Yola Jimenez. Trots att Lykke Li är en stor girl crush hos mig, så är det faktiskt Jimenez farfar som ursprungligen startade bryggeriet.

Men, låt oss fokusera på den tredje co-foundern Gina Correll och hennes fantastiska hem i Silver Lake.

Varsågod, dröm dig bort en helt vanlig måndag i (snart) november!

“Mothers inspire me. I am in such awe of how much women take on and how little I really know of it yet. What a feat, everything seems to pale in comparison when I see what my friends with children are handling, especially those who are on their own — so much resilience.”