16 bilder hämtade från mappen med skärmdumpar.

Nästan som att kika in i mina tankar för en sekund.

Häng med!

Njut av dagen!

✼

–   1  2  3  4  5  – 

Jag har alltid haft en förkärlek för det fysiska magasinet. När jag var fem kunde jag läsa och från 11-års ålder har jag några av mina finaste minnen. I Malmö fanns en affär som låg mitt emot stans bästa skomakare, tänk er Press Stop på Götgatan i Stockholm. Doften av trycksvärta, plast och något sött. Det var här mitt intresse för bild och text började.

Living, Martha Stewart, ett magasin som kom ut en gång i månaden packades varsamt ned i en sladdrig påse och togs med hem. Väl hemma började ritualen.

Jag satt alltid på samma stol. Längst in mot öppningen i köket där mamma serverade mig en stor skål med snabbnudlar. Bredvid mig hade jag en svart sax, en sådan man klipper kryddor med. Självklart var den inte alls anpassad för ändamålet jag skulle ha den till men det var så det var i vår familj, det vackra gick före det praktiska.

Inte ultimat men livet blev ljuvligt i det lilla.

Vid sidan om saxen låg mängder av genomskinliga plastfickor och en grön pappersmapp med gummiband runt hörnen. Försiktigt öppnade jag tidningen och började klippa bort omslaget, något jag idag aldrig skulle göra då detta för mig är heligt.

Bilder av välkomponerade arrangemang, karvade pumpor, karaffer med citrongult iste, trädgårdar och bakverk, alltid amerikanskt men aldrig för mycket.

På den tiden var Martha Stewart nytänkande och en opinionsbildare inom det hon gjorde. Det var via hennes reportage som min inspirationslust väcktes och jag lärde mig tidigt att se vardagen genom olika stilleben, kompositioner. Snabbt märkte jag att det kunde skava inombords om något inte kändes rätt i färg och form.

Via magasinen kunde jag fly in i en annan värld som plötsligt kändes tillgänglig.

Det var som att någonstans bortom vårt hus i Skåne fanns det en uppsjö av något helt annat och just precis nu, fick jag vara en del av det. Jag klippte och klippte. Över hela golvet låg det smala remsor av färgglatt tidningspapper och när jag var färdigt var det dags att sortera.

Det roligaste av allt.

Försiktigt förde jag in urklippen var för sig i olika kategorier. Tanken på att jag när som helst kunde plocka fram min samling var värmande.

När som helst helst hade jag möjlighet att få fly bort från vardagen och in bland pärlhyacinter, kanderade apelsiner och vaktelägg. Förutom bilder på vackra interiörer, fantastiska bakverk och trädgårdar så var reklam på den tiden något helt annat än vad den är idag.

Visserligen var den inte alltid politiskt korrekt och det var självklart problematiskt i sig – men det fanns en humor jag än idag kan uppskatta.

“Got Milk?” är en amerikansk reklamkampanj skapad av reklambyrån Goodby Silverstein & Partners och fotografen Annie Leibovitz tog fler än 180 av alla de porträtt på kändisar som var med i annonserna.

På den tiden hade fysiska magasin en räckvidd som är milslång ifrån vart den är idag och Leibovitz började förstå storheten i att göra detta riktigt bra, hon såg framför sig att bilderna skulle synas överallt – och precis så blev det.

Det fanns ingen brist på kändisar som var villiga att delta i kampanjen men det fanns en liten hake: Alla behövde vara mjölkdrickare. Stjärnorna tjänade bara en bråkdel av vad de normalt debiterade för reklam och de flesta skänkte arvodet till välgörenhet. Så om inte pengar var den motiverande faktorn till att delta så måste konceptet vara det, något fler borde anamma för att ha möjlighet att skapa minnesvärd och skarp marknadsföring.

Woppie Goldberg var särskilt intresserad av att delta eftersom konceptet påminde henne om en annons för Levy’s rågbröd som hon brukade se som barn, vars minnesvärda slagord var: “You don’t have to be Jewish to love Levy’s.”

Annonsen visade barn från alla olika etniciteter och på samma sätt såg NBA-stjärnan Dwight Howard sambandet mellan sina barndomsdrömmar och Got Milk-kampanjens inkluderande egenskaper.

Den idag klassiska mjölkmustaschen blev ett väldigt enkelt men engagerande meddelande som bara råkade ha en inneboende uppmaning till handling.

I veckan som gick fick jag en rolig förfrågan och efter några tuffa dagar på jobbet sökte jag runt efter inspiration för att komma in i rätt känsla då temat var mat och nyår.

Väl inne på House & Gardens hemsida så klickade jag in mig på deras receptkategori och plötsligt kastades jag tillbaka till 20 år i tiden.

Tillbaka till hörnet vid köksbordet, omgiven av tidningsurklipp, saxar och med munnen full av nudlar.

Bildvalen, färgerna och texterna, precis allting påminde om just den känslan som väcktes i mig när jag som 12-åring drabbades av det jag tror många kreativa personer känner igen.

Känslan att verkligen drabbas av en bild eller vackra ting i grupp kan verka löjlig och oftast förminskas den när man stöter på andra som är mer pragmatiska men jag står fast vid att den går som ett rus genom kroppen. Kanske är det samma för dem som tycker att siffror är ljuvligt och löser en matematisk formel?

Hur som helst så fann jag det jag letade efter: Inspiration.

Även om jag sett liknande bilder hundratals gånger , så kände jag en stor ömhet över att jag än idag blir mitt 12-åriga jag inför kreativt skapande.

Att jag än idag kan få bli drabbad av livets storhet, alldeles alldeles gratis.

Ett dygn med känslor överallt och ingenstans.

Tårar i Kungsträdgården & gapskratt på Kvarnen. Skinkschnitzel, eventplanering och uppgradering. Julgranar, stresspåslag och Nybroviken.

Stockholm, jag har visst saknat dig.

Förra helgen fyndade jag en underbar bok på Myrorna som verkligen passade min sinnesstämning den dagen.

Min enda önskan var nämligen att sitta utomhus på ett café med värmelampor och bläddra i någonting som kändes äkta och mysigt jämfört med stressiga Instagramflöden och forcerade önskelistor.

Boken kostade 19 kronor och tog mig med på en inspirerande resa tillbaka till 90-talets inredningstrender.

Country Style är skriven av antikfantasterna Judith och Martin Miller och fokuserar på olika hem som ligger på landsbygden i Spanien, Italien Frankrike och USA ja, till och med Sverige.

Jag valde ut några av mina favoritbilder som jag hoppas faller er i smaken!

Hoppas att du får en fin dag!

Jag och Carro har i princip suttit ihop de senaste 11 åren.

2011 påbörjade jag mitt första riktiga jobb med henne som kollega, efter tre år värvade jag henne till min firma, vi tog steget och omvandlade bolaget till ett gemensamt AB och i åtta år sågs vi varje dag.

Nu är det inte så längre och livet har blivit tomt och annorlunda, inte dåligt men annorlunda.

Därför var det med pirr i magen och ett stort leende som jag mötte henne vid bussen i fredags.

Tre dygn skulle spenderas tillsammans och igår åkte vi över sundet till vår favoritstad Köpenhamn.

Glad andra advent!

Idag har vi bott här i en månad.

En månad med lånat hus, plusgrader och torrt väglag.

Tack Skåne!

Trevlig torsdag!

Trevlig söndag!

Jag kan med handen på hjärtat säga att Malmö inte är min favoritstad i världen men den har absolut sina guldkorn och inspirerande personer.

När man väl möter dem på stan, äter på deras restauranger eller handlar i butikerna då blir man alldeles varm i magen. Om man sedan har turen att hitta deras konton på Instagram, då är det en dubbelvinst!

Gaëlle Chiaberge är för mig en sådan person.

Jag vet inte i vilken ålder jag var när jag upptäckte Lina och Gaëlles magiska värld på Friisgatan där de drev Miloii tillsammans. Men det jag vet är – att deras fingertoppskänsla och bemötande startade något hos mig. De fick mig att känna att det är mer okej att följa sitt hjärta än hjärna när det kommer till den personliga stilen på kläder och i hemmet.

Gaëlle är lång som ett ösregn med franskt påbrå, 51 år gammal och en av de vackraste kvinnor jag vet.

Stort leende, en något mörkare röst som nästan vibrerar och för mig en aldrig sinande källa till inspiration när det kommer till kläder.

Vi känner inte varandra men varje gång vi möts gör vi det med en stor varm kram och jag är alltid intresserad av att lyssna till vad hon gör om dagarna.

Förutom att ha drivit butiken Miloii som nu går under Linas hand, så har Gaëlle (självklart) startat ett eget microbryggeri inom Kombucha.

☼

Om jag inte minns fel så finns det i Skåne något som kallas för “öppna trädgårdar”. Som en konstrunda där man får besöka folks trädgårdar o se vad de har åstadkommit under sommaren.

Tänk så många vi är som vill anordna ett liknande koncept fast för det privata hemmet.

Hur många gånger har man inte strukit utanför en lägenhet eller hus och velat veta mer om de som bor där eller var tavlan på väggen kommer ifrån?

Jag är inte direkt ensam om att vilja dyka in i någons lördagsmys bara för att snabbt få veta vad blomman i fönster heter.

Kanske något vi ska styra upp?

Idag ska jag på afterwork med en relativt ny kollega som även har blivit en väldigt fin vän.

Vi ska gå till Hotel Duxiana här I Malmö. De har ett återkommande koncept på torsdagar som kallas för “The Piano Bar” – Classic drinks and piano music goes together like two peas in a pod. We’ve tuned our piano, called some of our favourite pianists and we made some really special cocktails for you.

Fråga mig inte om det är bra eller dåligt, jag är mest där för sällskapet!

En rolig anekdot på tal om DUX. På mitt första riktiga jobb här i Stockholm, en PR-byrå där jag startade som praktikant men sedan blev anställd, där satt vi alltid och packade returer i en stol likt den ovan.

Vi var unga, något dumma men hårt arbetandes och min chef som var lika ung och dum och hårt arbetandes sa en dag när vi stod inför en flytt, är det någon som vill ha den här fula fåtöljen eller?

Fåtöljen har vi nu i efterhand förstått, var en vintage Karin och sliten precis på det sättet man vill att den ska vara. Självklart ville ingen ha fåtöljen då vi absolut inte tyckte om hur den såg ut och ännu mindre visste att den var värd den summan som den var.

Men jag antar att det är så det ska vara – att smaken ska styra och inte värdet eller priset.

Glad torsdag fina ni!