Emely Crona Stenberg

Ni som läser mina sporadiska tankar här inne vet kanske att älskar bra kommunikation & varumärkesbyggande.

Vi tar “Husdrömmar på Sicilien” som exempel.
Även om programmet inte är en fysisk produkt i sig, så kan jag inte vara ensam om att vilja slänga på mig en kaftan över ett par dyra sidenbyxor, matcha med ett par Uggs, en sliten t-shirt och en keps efter att ha sett Marie Olsson leva livet i Palazzo Cirillo?

Här finns det dock ingen baktanke med varumärkesbyggandet, i alla fall inte från första början då jag vet att den stilen som Marie har nu, har hon haft så länge jag kan minnas. Självklart blir ett program likt detta en ordentlig skjuts framåt men här lutar jag mig tillbaka på att jag vet vem Marie är sedan tidigare och att hennes framgång bygger på så mycket mer än att bli känd via tv.

Succéen handlar i detta fall vad jag tror om bra timing (mitt i en brinnande pandemi) och en stil som sticker ut. Men om man släpper en alldeles ny produkt som dessutom ska säljas, då är storytelling livsviktigt för att denna ska kunna leva vidare.

Kanske är det därför så många varumärken nu vill samarbeta med Marie?

En annan spaning som dyker upp när jag skriver detta, är att om man som jag inte har en barndom som kantades av en dyr livsstil, har man då lättare att svepas med av den här typen av kommunikation?

För min egen del tror jag att det hör ihop med längtan efter att vilja leva ett annat liv, drömmen om att vara en del av någonting.

Så fort jag såg imagebilderna till Yola ville jag bo i ett arkitektritat hus i New Mexico men eftersom att jag inte har råd med ett arkitektritat hus i New Mexico, så får jag köpa en flaska av märket och vips får jag en mycket liten del av det livet hemma i Sverige, absolut grundlurad med hjälp av br a storytelling!

Yola är ett mexikanskt mezcalbryggeri som Lykke Li drivet tillsammans med vännerna Gina Correll Aglietti och Yola Jimenez. Trots att Lykke Li är en stor girl crush hos mig, så är det faktiskt Jimenez farfar som ursprungligen startade bryggeriet.

Men, låt oss fokusera på den tredje co-foundern Gina Correll och hennes fantastiska hem i Silver Lake.

Varsågod, dröm dig bort en helt vanlig måndag i (snart) november!

“Mothers inspire me. I am in such awe of how much women take on and how little I really know of it yet. What a feat, everything seems to pale in comparison when I see what my friends with children are handling, especially those who are on their own — so much resilience.”

Spana in Passerby Magazine där bilderna ovan kommer ifrån. Bäst är deras hemsida men följ även grundaren Clémense Polés på Instagram.

Otrolig inspiration!

Vinden river i mitt hår och den bleka oktobersolen värmer på kinderna.

Jag känner doften av hav för första gången på fler månader och längs de höga klitterna breder brandgula nyponbuskar ut sig.

Jag befinner mig i södra Skåne där jag är uppvuxen.
Vi hyr ett hus i Skanör och det tar mig tio minuter från dörren ned till platsen ovan.

Murgrönan blommar och sommargästerna har lämnat.
Allt går långsamt och min puls har börjat gå ner.

Det blir bra, allt blir bra.

☼

Vad är svårt?

Om du fick byta hem med någon, vem skulle det då vara?

Vilken är din senaste låt som du upptäckte?

Vad brukar du unna dig?

Vad stressar dig?

Vad är lätt?

Vad är gott?

Vilka skor bär du i vinter?

En TV-personlighet jag har fått höra att jag är lik?

Hårinspiration just nu?

Ditt senaste klädköp?

Favoritbild?

Ett citat som berör?

“Diversity is being invited to the party. Inclusion is being asked to dance.”

✿

Jag kom precis hem efter en långpromenad till Söder och har nu placerat mig i soffan. Ikväll ska jag ut och äta med en kär, gammal barndomsvän och hennes mamma. Dom är på besök i Stockholm över helgen och jag har fått den fina äran att få följa med ut på en av deras middagar.

Då Schmaltz är en storfavorit hos mig var det extra roligt att det är precis dit vi ska gå idag!

Så här skriver de på sin hemsida: Schmaltz är influerat av det europeiska såväl som det svenska köket och med inspiration från delikulturen i New York, där inläggningar, patéer, charkuterier och rökt fisk får ta stor plats på menyn.

Låt oss ta en titt för er som inte varit där!

Tack för lånet av fina bilder!

Sedan jag såg filmen Jane par Charlotte, en ljuvlig dokumentär om Jane Birkin och hennes dotter Charlotte, så har Janes låtar blivit min bakgrundsmusik de dagar jag behöver jobba hemifrån.

Jane Mallory Birkin, född 14 december 1946 i London, är en brittisk skådespelerska och sångerska, bosatt i Bretagne i Frankrike. Jag har mycket svår att tänka mig att du som läser här inne, inte skulle veta vem Jane Birkin är och framförallt tror jag inte att det har undgått någon, vilken i mitt tycke, fantastisk stil hon har.

Om jag får vara hälften så trygg och cool när jag är 75, då kommer jag vara helnöjd.

Jag har många gånger spekulerat kring vilken stil man “får” eller “bör” ha som äldre kvinna. Det är nog därför jag tycker att det är så befriande att se svarta slitna Converse, stora cargobyxor och lösa linnen utan bh tillsammans med ett stort leende på alla bilderna nedan. Det slog mig nu att det kanske är den här tomboy-looken som Jane bär upp med bravur, som känns väldigt outforskad för kvinnor i den åldern?

Jane är född 1946 och de ord som kommer upp när man söker på 1950-tal och mode är nylonstrumpor, korsetter, markerade midjor och vippiga kjolar.

Kanske är det för att man – jag, inte själv kan se min egna mormor i den typen av plagg, möjligtvis mina föräldrars äldre vänner, ett fåtal av dem.

Jag spinner vidare i tankarna och drömmer om att stylisten Malin Rudén porträtterar någon i “Jane Birkin den äldre”-stilen. För det är just den epoken som jag älskar.

En ung Jane med korgväska, 501:or och en vit t-shirt har vi sett till leda, det är det här som är inspirerande!

Avslutningsvis måste ni gå in och kika på en fantastisk outfit (bild nummer 4), som Jane bar på röda mattan för några år sedan. Jag tror att det är en Dries Van Noten-look. Färgerna samt materialvalet är absolut något jag sparar i minnet inför kommande höstkvällar.

Kanske en Go-to på vår gåsamiddag i November?

Jag växte upp bland rosmarin, salvia och rouille-krydda i lösvikt. Min mamma och pappa drev en inredning och trädgårdsbutik hemma på Gamleväg i Höllviken där jag spenderade min barndom. Vi hade tre stycken växthus som alla doftade blöt jord, sten och mossa. Den grå singeln krasade under fötterna där vi gick i våra tofflor och via linneförklädena som hängde slarvigt på höften, torkade vi av jorden från pärlhyacinter och snödroppar innan vi satte ned dom i genomskinliga glasvaser och lät rötterna hänga fritt.

Mer än ofta åkta vi på inköpsresa till Köpenhamn.
Vi stod lydigt och väntade på flygbåtarna som skulle ta oss över sundet. Väl på plats beställde jag Citronvand och Stjerneskud. Mamma tog räkmacka och en liten Tuborg och så satt vi där, spända och förväntansfulla av vad som komma skall.

På den tiden var Köpenhamn exotiskt, det fanns butiker i varje hörn som inte var etablerade hemma i Malmö och vi smög in på NoaNoa, Othmar och Søstrene Grene som var paradiset för en 11-åring. Allt kostade 10 kronor och hem kom man med 90-talets geléljus, danskt godis och andra nödvändigheter.

Min mamma var en stjärna på att luska upp trender och annorlunda ting. Vi lärde känna Tage Andersen och Pottemagaren Erik Bendsen, båda karaktäristiska män varav en som du med all säkerhet känner igen via hans foldevas som synts flitigt i sociala medier på senare tid.

Det var något speciellt att få träffa dessa buttra, danska män i annorlunda kläder som liten. Att vi var på besök i deras värld rådde inga tvivel om. Hos Tage fick man även betala, precis som idag, för att komma in i hans butik som framförallt är ett museum.

I Erik Bendsens butik låg vit finkornig sand utspridd över hela trägolvet, väggarna var målade i Harlequin-mönster i mörkaste midnattsblå. Varannan ruta var av silver som blänkte i det dunkla ljuset.

Här fanns inga lampor, bara mängder av stearinljus. Längs väggarna stod hyllmeter och åter hyllmeter av handdrejade krukor och längst in fanns hans keramikstudio. På golvet stod korgar fyllda med enorma sjöstjärnor och man kunde köpa snäckor i lösvikt.

Vi valde med omsorg ut limegröna, kleinblå, svarta och mörklila krukor med hans karaktäristika lejonhuvud på. Borden dignade av plättar i luften och skira strutsägg balanserade på höga rostiga ställningar likt de vackraste av konstverk.

Jag älskade hans värld. Han var inte trevlig, inte det minsta, men plötsligt fick min mammas okonstlade sätt honom att skratta. Ibland tänker jag på hur hon bara tog för sig, klev in och gjorde plats, pratade låtsas-danska och blev en av få återförsäljare som fick sälja hans krukor.

När december närmade sig, då åkte vi över och fyllde bilen med illröda, små danska juläpplen som vi sålde kilovis av i papperspåsar. Ildrød Pigeon – Eldrött juläpple. När vi var klara hos Pottemagaren så promenerade vi längs Strøget, bort till Tage Andersen.

På vägen dit köpte mamma spritärtor som hon åt så det stod härliga till. De gröna skalen flög längs med kullerstenarna och plötsligt var det dags för lunch på Pasta Basta. Den ljuvligaste av restauranger med en innergård där det kryllade av råttor bland soptunnorna.

Tage Andersen. Ni som har varit där vet att man inte går oberörd därifrån. Det är nästan svårt att i ord göra upplevelsen rättvisa så jag rekommenderar varmt att besöka hans universum nästa gång ni kommer till Köpenhamn.

Jag är så tacksam för dessa minnen med min mamma, så tacksam för alla lastpallar med danska krukor som landade på vår uppfart. Så tacksam för hur mina föräldrar tvingade ut mig och min bror i den svarta novembernatten för att hinna packa upp lagom till advent. Handflator svarta av trycksvärta, svetten som rann ner för pannan och andedräkten som stod likt moln ur våra munnar när graderna sjönk.

Jag hoppas så innerligt att jag kan skapa en kreativ uppväxt till mina barn. Att jag en dag får äran att bli mamma och bjuda in mina söner eller döttrar, till en värld bland sjöstjärnor och illröda juläpplen..

Jag tycker så mycket om Sidsel Allings flöde. Självklart är det som många andra platser på nätet kantat av en viss typ av estetik, men det finns ändå ett uns av vardag som jag verkligen uppskattar. En AirPod här, en smulig barnhand där och så vidare. Sidsel är fotograf och redaktör för danska Elle samtidigt som hon verkar känna varenda it-girl i centrala Köpenhamn. Jag får känslan av att hon är tuff och rivig, lite som alla andra kvinnor på den sidan sundet!

Precis som många andra så har jag x-antal sms-konversationer igång om diverse totalt onödiga saker. Häromdagen diskuterade jag och en god vän färgen brun och slingbacks över lunchen. Om jag tänker efter så har jag aldrig haft ett brunt plagg någonsin? Kanske var det Nathalie Myrbergs bruna skinnrock igår som satte igång habegäret efter höstens mest klassiska färg?

✽

Jag har hittat en nygammal girl crush. En stilförebild och inspirationskälla till min kommande kläd och inredningsstil nu när jag flyttar hem till de skånska vidderna. Nathalie Myrberg jobbar som kreatör och stylist och driver märket Mes Dames tillsammans med Lisa Wikander. Det finns med all säkerhet otroligt mycket mer att säga om Nathalie, men vi låter bilderna tala för sig själva..