Can you feel the love tonight?
10 years ago
Jag låg och tänkte på det i natt när jag inte kunde sova hur jag avskyr när hela familjen inte är samlad och hur katastroftankar kommer direkt. Som när min man flög till London för några dagar sedan, har jag har nästan svårt att säga att vi ses sen! för då känns det som jag jinxar det. '
Jag är otroligt rädd av mig eller kanske neurotisk, alltså på ett sätt som nästan begränsar mitt liv. Jag är rädd för självklara saker som döden och sorg. Jag är livrädd att det ska börja brinna och tycker jag känner brandrök hela tiden. Mina barn har fått äta mosad och mixad mat alldeles för länge för vad som anses okej, och jag skär cocktailtomater i åtta delar minst. Jag hatar att sitta bredvid när någon kör bil och drar efter andan vid varje kurva. Men jag vägrar ta körkort själv, för det måste ju vara höjden av ångest tänker jag.
Men sen är jag även rädd för småsaker som att jag hoppar högt när någon kommer in i köket även om jag vet att det bara är vi hemma. Jag tror direkt att det kommer komma en mördare så fort jag sover själv, just nu är det Kullamannen jag håller utkik efter. Och när någon kommer med ett förslag på vad som helst egentligen, typ ska vi cykla till kiosken och köpa glass? måste jag i några hundradelssekunder avläsa den eventuella faran i förslaget innan jag kan svara.
Låter jag som en lätt person att leva med? Kanske inte i de avseendena, men jag hoppas att jag väger upp det på andra sätt. Men att jag har tankar om att när livet känns bra och allt flyter så kommer något hända. Som en slags universalbalans, där alla delar av livet inte får vara bra samtidigt.
Men, däremot har jag fått lära mig att rädslan jag känner är en form av kärlek, så svårt att förklara, men när jag känner sådan rädsla, så missar jag kärleken. Och då när dessa katastroftankar kommer, när till exempel barnen ska åka bil utan mig eller när Johan ska flyga, så ska jag försöka känna kärleken istället och tänka; jag älskar mina barn och jag älskar min man. Jag är stolt över det jag åstadkommit och tacksam för det som jag inte kan göra något åt. Kanske låter flummigt men det hjälper faktiskt. Lite halleluja moment över det.
Jag är otroligt rädd av mig eller kanske neurotisk, alltså på ett sätt som nästan begränsar mitt liv. Jag är rädd för självklara saker som döden och sorg. Jag är livrädd att det ska börja brinna och tycker jag känner brandrök hela tiden. Mina barn har fått äta mosad och mixad mat alldeles för länge för vad som anses okej, och jag skär cocktailtomater i åtta delar minst. Jag hatar att sitta bredvid när någon kör bil och drar efter andan vid varje kurva. Men jag vägrar ta körkort själv, för det måste ju vara höjden av ångest tänker jag.
Men sen är jag även rädd för småsaker som att jag hoppar högt när någon kommer in i köket även om jag vet att det bara är vi hemma. Jag tror direkt att det kommer komma en mördare så fort jag sover själv, just nu är det Kullamannen jag håller utkik efter. Och när någon kommer med ett förslag på vad som helst egentligen, typ ska vi cykla till kiosken och köpa glass? måste jag i några hundradelssekunder avläsa den eventuella faran i förslaget innan jag kan svara.
Låter jag som en lätt person att leva med? Kanske inte i de avseendena, men jag hoppas att jag väger upp det på andra sätt. Men att jag har tankar om att när livet känns bra och allt flyter så kommer något hända. Som en slags universalbalans, där alla delar av livet inte får vara bra samtidigt.
Men, däremot har jag fått lära mig att rädslan jag känner är en form av kärlek, så svårt att förklara, men när jag känner sådan rädsla, så missar jag kärleken. Och då när dessa katastroftankar kommer, när till exempel barnen ska åka bil utan mig eller när Johan ska flyga, så ska jag försöka känna kärleken istället och tänka; jag älskar mina barn och jag älskar min man. Jag är stolt över det jag åstadkommit och tacksam för det som jag inte kan göra något åt. Kanske låter flummigt men det hjälper faktiskt. Lite halleluja moment över det.
Elin Renck
Bor i New York, gift med Johan och vi har fyra barn, Jack 11, Harriet 10, Max 8, och Bruno 6, och hunden Rut.