Så för att få komma ut lite och kanske träffa någon mammapolare i området så tog jag med mig Max och gick på mamma-baby yoga. Har kanske yogat 4-5 gånger tidigare i mitt liv, och jag gick dit med inställningen att de skulle bli skönt att sitta på en matta och stretcha lite lugnt, sen kanske lite bebis-massage och i slutet skulle det typ vara bullfika.
Så var det inte. Det var kräktufft. Till exempel var det en mamma som gjorde någon yogaställning där hon ställde sig på huvudet, och min första tanke var att det måste ju vara jättebra för att få tillbaka livmodern på plats så här efter förlossningen.
Jag har i alla fall träningsvärk i hela kroppen idag och det är ju… skönt?
Kvinnan som ledde klassen såg ut som urmodern själv, lugn med långt grått vackert hår, så respektingivande så att jag bugade helt automatisk mot henne, och sådan
magic touch med alla bebisar som slutade gråta när hon rörde dem.
Max rockar barnets position
I slutet fanns det tid att umgås och lära känna varandra om vi ville, och det ville jag. Men jag undrar vad det är för fel på mig som så gärna vill ha kompisar men ändå viker undan blicken när någon tittar på mig. Lite för blyg och kan fortfarande bli osäker på min engelska i sådana situationer. Snark! Måste bli bättre, men det är lite skrämmande med andra mammor ibland kan jag tycka. Alla andras barn känns så perfekta medan mina
alltid, alltid är lite snoriga känns det som.