För stora kavajer och bubblegum pink details

2 years ago

Stora kostymer har inspirerat mig länge, välsittande kostymbyxor men alldeles för stora kavajer. Sidsel Alling gör det bäst och det finns nån gammal bild på Pernille Teisbaek med stor grå kostym och Bottega heels. Inpräntat på min hornhinna for life.

Så satt jag för några kvällar sen och scrollade genom gamla bilder och såg en skärmdump från en bild som min kompis Alina lagt upp. OTROLIG LOOK.

För stora kavajer och bubblegum pink details
För stora kavajer och bubblegum pink details

Hittade liknande kostymkjol och kavajer på Mangos rea. Köpte både byxa och kjol, med kavaj. Kavaj i största storleken som fanns. Och så fanns det perfekt rosa skärp att bryta av med.

För stora kavajer och bubblegum pink details

Länge sen jag va såhär pirrig på att få hem en beställning.

För stora kavajer och bubblegum pink details

Och så har ARKET släppt en ny bubblegum pink ulltröja som påminner om Totemes ikoniska tröja i stilen. Den har jag också beställt.

För stora kavajer och bubblegum pink details

Så jobblooks för 2025 kommer inledas med kostym och rosa detaljer. Sneakers eller inneskor. Får mig att se fram emot att gå till jobbet.

Tycker så härligt med bra suitset. Både skönt och snyggt. Och lätt vid tvivel eller tidsnöd.

Jag har också köpt en väska via Vestiaire. En väska jag velat ha så länge. Köper den för pengar jag ärver från mormor. Så jag kan ha den och tänka på henne.

Så lite materiellt längt här i närtid.

<3

önskan för 2025

2 years ago

2024 har varit ett stort omvälvande år för mig.

Jag har utforskat och lärt mig om livet som mamma. Både att vara mamma men också att vara mig som mamma och person. Jag har också förundrats över massor och fått fler frågor i mig än svar. Jag har börjat jobba igen. Jag började blogga. Nu känns det som att jag lär mig och hittar vägar och lösningar med er som stöd.

Jag har inte hunnit med vänner på det sätt jag är van vid. Men jag har funnits för Gunnel. På ett sätt jag känner mig stolt över. Att hon verkligen varit min ledstjärna i var jag lagt tid och energi. Men jag har också värnat mig och min egentid. Försökt hitta små tider och luckor att fylla på. Jag har försökt se och finnas för min omgivning.

Det är svårt att sammanfatta ett stort år.

Jag har skapat väldigt lite i keramiken i jämförelse med åren innan och det fattas mig.

Och jag försöker hitta tillbaka ekonomiskt efter en lång mammaledighet och ett omättligt sug att spendera. Och en känsla av att typ aldrig ha pengar.

Jag önskar för 2025 att få ett år att ännu mer landa i, att hinna med lite mer av allt. Att hitta rätt. Att spara mer, träna mer och ta om hand. Jag önskar att Gunnel kommer trivas på förskolan, tror hela den grejen just nu är som en stor spärr i mig. En otroligt stor sak som just nu är helt främmande och oviss. Att få landa där. Att vi hittar vårt.

Spara och förvalta blir ledorden. Och en förhoppning om att fortsätta skriva och inspirera men också inspireras.

Att känna mer koll på läget och ett annat lugn. När många saker hänger löst och är oklara blir det stökigt inom mig. Hoppas hinna städa mer, både inombords och faktiskt hemma.

Och jag hoppas att 2025 blir ett snällt år. Det vill jag helst av allt. Med snälla människor och snälla energier. Storsinthet och ömsinthet.

Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025
Önskan för 2025

Jag drömmer om en tjejresa, helst till NY. Det hade varit otroligt. Och att gå ut och äta en bulle på café med Gunnel. Att kanske ha en popup med keramiken eller någon liten utställning. Att äta ute med Eric, att fira min födelsedag på Aira. Parmiddag där hade varit dröm.

Att vi alla får vara friska och må bra. Det känns viktigast.

Vad drömmer du om eller ser fram emot med 2025?

<3

Men också myset

2 years ago

Tack för alla fina ord och kommentarer. Det bär upp och håller om.

Nu är vi påväg hemåt och det blev ändå fint. När det inte blev härligt eller lyckat utifrån så slöt vår lilla familj upp och vi bodde på hotell. Sov inte så bra men ändå mysigt med hotellfrukost.

Eric och jag såg Filip & Fredriks den sista resan i sängen när Gunnel somnat. Mysigt att sådär dela en upplevelse i en film. Kunna prata om vad vi tyckte och tänkte.

Vi åt en fantastiskt god fisk via recept från tusen små rätter på instagram. Torsk med parmesangratinerad vitvinssås. Coq au vin på julafton där alla hjälptes åt i köket.

Gunnel fick en fin traktor med djur och Fantus som gosedjur. Helt galen i FAATUUU ni som vet vet. Så hon var lycklig. Och vi såg henne närmast. Omsorgen och fokuset på det lilla och mysiga.

Nu sover hon i bilen och vi lyssnar på dokumentär. Och jag är lycklig att ha min lilla familj som är min, den skapade valda familjen. Och jag hoppas för evigt att Gunnel alltid ska vilja fira jul med mig. Jag ska alltid sätta henne först. Vänta in henne. Vara där och erbjuda en hand.

Det går att göra om och göra rätt och jag är oerhört stolt över mig själv och det jobb jag gjort under flera år innan Gunnel. För att bädda bättre, erbjuda en annan stabilitet och värme genom att vara känslomässigt så tillgänglig jag förmår.

Hoppas ni alla får fina lediga dagar, oavsett hur många de blir.

Och igen är jag så tacksam för er, att ni tillsammans blir en mjuk famn att landa i. Med så kloka inspel och tankar som jag växer med. Ni är fantastiska.

<3

Att förhålla sig

2 years ago

Stressen man känner som förälder inför längre resa med små barn. Som en skyndar. Roddar. Vi ska fira jul hos min syster i Linköping.

Så finns en förälder som lever ett väldigt eget vuxet liv med en annan vuxen och en hund. Och som har varit hos min syster sen igår. Föräldrarna våra går omlott. Vi skulle ses när vi kom och byta julklappar. Jag har skyndat sen 07:30 imorse att liksom ta oss fram så bra och smidigt som möjligt. Packat för att vara effektiva. Åkt lagom till Gunnels nap osv. När vi kör in på gatan ser jag hennes man gå mot bilen. Vi parkerar och när vi kommer in säger min syrra att de har åkt. De åker alltså i samband med att vi kommer. De har väntat från 12-14. Vi kom 14:25. Det var tydligen inte good enough. Hon tyckte de hade väntat och att vi var sena utifrån vad de föreställt sig.

Vi ser dem alltså gå ut genom dörren och när vi parkerat är de borta. Jag ringer och ba hallå vadå gick ni. Då är hon liksom sur på mig, sur på oss. Jag säger typ dra åt helvete, tappar det. Du har ingen att förhålla dig till. Du åker hem med din kille och en hund till ett tomt hus, ni är ihop, ni kan lyssna musik fritt i bilen. Stanna hur många gånger som. Noll stress. Bara er själva att förhålla er till.

Då kommer hon tillbaka, fick dåligt samvete, men sur fräser och svär. Säger till mig. Klagar. Ifrågasätter. Är du nöjd nu. Inte ”kan vi göra något för er”. Mer ”varför va ni så sena”. Jag blir vansinnig. Säger igen dra åt helvete. Oförståelsen. Känslan av hur nedprioriterad Gunnel och vi är. 20 min sena med ett barn under 2 passade inte narrativet.

Att packa med barn, åka bil, äta, hålla alla nöjda och så är det en vuxen som inte har tålamod att vänta. Inte har förståelse. Sätter sig själv i första rummet. Ni var ju så jäkla sena. Kallar mig respektlös. Och det kanske vissa tycker men för mig är detta helt obegripligt. Jag vägrar förhålla mig. Barnet i mig gör revolt mot min vuxna.

Nu ger hon sitt barnbarn en julklapp som hon köpt och jag sitter i ett annat rum för att jag är vansinnig. Jag kan inte dela den stunden.

Gunnel har lärt sig säga moomoo fast de knappt ses. Men jag vet inte om jag längre vill att moomoo ska finnas för henne, när hon så uppenbart är så otillgänglig och centrerad runt sitt eget.

Sen kommer hon till mig och jag säger lugnare att jag blir så oerhört förnärmad och ledsen av beteendet, oförståelsen och självcentreringen. Det totala fokuset på sitt.

Hon ville inte att de skulle köra i mörkret. Frågar varför ses vi aldrig kan vi inte ses. Undrar varför. Ja undra kan en. Jag försöker se med annat perspektiv men det går inte.

Relationer är svårt och mycket stök kring julen, alla viljor, måsten, förutsättningar och situationer. Nya och gamla relationer som ska samsas. Jag vill befinna mig nånstans varmt, äta gott och vara i en snäll miljö.

Det blev en fin kväll med väldigt god mat. Tillslut. Men sorgen etsar sig fast. Den djupnar i och med att den nu även drabbar Gunnel.

Nästa år vill jag fira borta. Släppa prestigen i traditioner när det blir stök.

Ett utlämnande och ett blottande men så är det. Så vill jag leva. Utan filter. Äkta. Rått när det är så. Varmt och vackert när det är det.

Var rädda om er och era människor. Och det finns hjälp att få, samtal som går att ringa om du är ensam. Ja det är jul men det är också vilken annan dag som helst.

<3

Rädslor

2 years ago

Muntra tankar på morgonen men mindes nu att jag inatt låg och tänkte på hur mycket jag skulle vilja resa bort. Komma till värme och en annan miljö. Men nu mer än nånsin kan jag känna mig så rädd ibland för att dö. Tänker sällan på det men så slår det till. Helt svindlande och typ tappa andan rädd som om någon skrämt en. Det mindes jag från när Gunnel precis fötts. Jag grät inte utan var mer samlat rofyllt lycklig i grunden snarare än hormonell. Men när jag tänkte att vi en dag ska säga hejdå då grät jag. För det känns ofattbart och obegripligt. Det går fortfarande inte att tänka på.

Jag minns när jag var i NY för massa år sen, nykär och jag grät när vi skulle flyga hem för tänk om vi inte skulle klara resan. Jag minns att pappa kramade mig och sa men vi är alla ihop. Det kommer gå bra.

Som gravid var jag rädd under vintern att åka bussen i snö och halka. Att sånt en tar för givet och bara gör istället kändes riskfyllt och skört.

En ska ju inte ha katastroftankar men jag har dem. Och det går ju alltid bra, allt som oftast. Vi har klarat oss. Men ja tankarna finns. När vi flög hem från Wien och jag var gravid var det sån fruktansvärd turbulens. Nog min skakigaste flygresa nånsin och jag grät stilla. Inte bara rädd om mig själv längre utan om oss båda.

Som Bodil skriver ”Inget får hända dig. Nej vad säger jag. Allt måste hända dig och det måste vara underbart.”

Var det detta hon menade. För så sa mamma till oss minns jag, inget får hända er. Rädslan att rå om och vilja skydda.

Det är väl livets essens, att det är vackert för att det är skört. Men att känna det så nära är just i de stunderna svindlande. Men också en påminnelse om att uppskatta allt. Att inte bara vara i ekorrhjulet och vakna varje dag utan att vara tacksam för ännu en dag. Och det går ju inte att leva så konstant i tanken men om inte alltid så iallafall ibland.

Och jag är tacksam för varje stund. Och i tröttheten får en försöka låtsas.

Jag tänder vår fina svenskt tenn lampa nere först varje morgon för jag älskar den och blir glad varje gång. Tvn är på i bakgrunden och nu leker Gunnel med sina klossar på golvet.

Jag ska tända en brasa och sätta på julmusik. Jobba upp stämningen så kanske kropp och själ vaknar till.

Gunnel har lärt sig pussas och det är nog livets julklapp. Gulligaste nånsin.

Nu sjunger Svante Thuresson i bakgrunden. Hans julskiva är en av mina favoriter.

Här finns min jullista som jag spelar varje år med lite påfyllt längst vägen.

Tror jag känner mig skör nu i allt och då vaknar både rädslor och stora känslor. Högt och lågt. Stream of consciousness levernet i sin essens.

<3

Vilja och ork

2 years ago

Igår somnade Gunnel innan 22 för första gången på länge. Nattningarna är så utdragna, inte ledsna men hon kämpar så mycket. Googlar man fomo kommer det nog bara upp en bild på Gunnel. Vi är också inne i något där hon gallskriker så fort man ska ta på eller av henne kläder. Senast nyss när jag som själv fryser inne nu försökte ta på henne byxor och strumpor.

Vad är detta för tid. Hon är också förstoppad och vi kämpar så med att få matapparaten att fungera. I veckan slutade vi på akuten på kvällen och det är så jobbigt att se henne kämpa. Och att trots sina bästa ansträngningar inte veta hur en ska hjälpa. Men vi har världens bästa BVC och har fått hjälp som vi hoppas på nu.

När det är stormigt och motigt på flera plan är det som att det inte finns ork kvar. Platsen att samla kraft på. Bråkade med kommunen, ringde samordnare, handläggare och handläggares chefer. Argumenterade och kämpade men mötte bara kall byråkrati. Det är det värsta. Och en känsla jag själv åren jag var på myndighet och fortfarande alltid försöker motverka. Att vara en människa som hör och förstår från andra sidan liksom. Kämpade allt jag hade förmåga till och grät när sista samtalet lades på. Gav allt men fick ändå nej. Sorgen.

Igår sov hon kortare på dagen, hon är nere på en nap men den har varit lång. Vilket samtidigt varit skönt dagtid för att en hinner både plocka lite och sitta en stund och bara vila.

Jag vet inte vad som är bäst. Igår somnade hon tidigare men jag fick natta om en ganska lång stund när jag skulle somna. Tufft när en själv är förbi sin egen trötthet. Och sen kollade jag klockan när vi stökat runt länge på morgonen och då var klockan 06, så vi har säkert hållit på sen 05 något.

När hon somnar sent vaknar hon vid typ 08-09. Lite egentid på kvällen eller sovmorgon, en får inte allt.

Kanske är det mörkret som gör allt tuffare också. Nu snöar det ute så lite julkänsla och semesterkänslan har väl inte hunnit landa än.

Jag ser så många känns det som som gör saker med barn och träffar massa andra par, har barnvakt och är ute. Kanske är jag skyddande av Gunnels känsla på ett sätt som hämmar den egna viljan? Men det är ju en så kort period i livet och jag vill inte pusha henne. Även om hon skulle greja.

Jag kan känna just en känsla av misslyckande. Att vi kämpar med mat, med sömn och nu med temperament som är pust prövande ibland. Att känna sig som nån som torterar en annan bara när man försöker hjälpa. Och jag kanske är ego som känner mitt eget så starkt bredvid omsorgen för henne. Men jag gör det.

Jag kan känna mig så slut. Att jag liksom inte rår på mitt eget. Vi var på julbord förra helgen och det gick nån timme tills Gunnel inte köpte trånga ospringvänliga ytor längre. Alla småbarnsföräldrar som går runt varandra jagandes på de små. Att vi ändå är ute där fast det hade varit lättare att bara va hemma.

Men jag kan vilja gå på Skansens julmarknad med Gunnel, men kan också känna mig rädd att typ hur blir det om hon vägrar vagnen eller blir si eller så. Att jag inte är rädd för henne men mer känner mig rädd att inte bemästra situationen och därför försätter jag mig inte i den. Inte så ofta. Det känns som att man vill vara två. Och just nu får Eric inte bära så jag bär för två.

Han är modigare än jag nu. När hon var liten var jag den modiga. Vi bara åkte in till stan och allt löste sig. Men hon är otåligare nu, vildare. Energisk och underbar men liksom inte sitta och äta bulle på NK i all evighet haha. Inte för att man behöver vara det. Men just det där lugna mysiga hade varit mysigt att ha. Det kanske kommer med åldern.

Såg på Instagram nån meme med Beatrix Potter och en kanin som bäddar ner sin babykanin pussar pannan och går ut. ”This is what we thought motherhood would be like” och sen klipp över till en galen Hulken. Exakt så känns det. Och kanske är det mest jag som är naivt dum. Att jag trott lite att om en ger allt och bara är öm, pussar, bekräftar och klappar. Pratar och lär, ger allt en har så ska de inte bli Hulken. Men uppenbarligen inte. Eller så är det jag som behöver bli modigare och utmana. För allt löser sig ju.

Första dagen på semestern och snön faller som sagt utanför. Kanske borde vi tända en brasa så hon blir lite varm om fötterna utan strumpor.

Skäms lite både över min egoism och naivitet. Men jag tror att vi är fler som känner allt. Så jag delar ändå.

Vilja och ork

<3

Låter bilderna bestämma

2 years ago

Låter bilderna bestämma

Jobbets julfest förra veckan med filmikon tema. Jag kände för att ha rosa hår och tackar Natalie Portman och Closer för möjligheten att prova. En upplevelse att åka kollektivt med den frisyren.

Låter bilderna bestämma

Matchade himlen<3

Låter bilderna bestämma

Petra åker med jobbet till Göteborg ibland och passar på att inspektera servettringarna på APLACE. Blir alltid lika glad.

Låter bilderna bestämma

Ett gäng skålar och fat glaserades när jag var ensam hemma. Tyckte väldigt mycket om kombon rosa gult brunt.

Låter bilderna bestämma

Sen kom hjärtats person hem. Jag hade både hjärtklappning och kände mig lite blyg inför den återföreningen. Sex dagar ifrån ens barn känns ju som tre år.

Hon har fått sina första jeans från HM med Hello Kitty. Så gulligt med minijeans.

Låter bilderna bestämma

Glitterjulfikus och vackert ljus.

Låter bilderna bestämma

Gunnels nya lakan från Mini rodini, älskar printet. Köpte även matchande pyjamas och asså kvaliten på påslakanet, noll spons bara ljuvligt. Och nu på halva priset.

Låter bilderna bestämma

Vi pratade om att skippa julmat på julaftons kväll. Äta sill och prinskorvs lunch men sen kanske äta något annat.

Vi pratar om Coq au vin som alternativ, och inte vilken som helst utan Julia Childs. Gjort den en gång och Eric sa topp två godaste ever jag gjort. Verkligen en möjlighet att glänsa.

Använde Tommy Myllimäkki som styckningsguide på YouTube annars lydde jag hennes order blint. OTROLIGT. Tips.

Låter bilderna bestämma

Filmen Julie/Julia är en av mina mysfavoriter. Och serien Julia på HBO är inte sämre.

Låter bilderna bestämma

Så ett litet medskick om än med lite dåliga bilder. Julias Mastering the art of french cooking (säg att jag skriver rätt nu för pinsamt annars men jag ligger en snabbis i badet och hinner inte dubbelkolla) går att köpa som storpocket för typ 159 pix. Tips att ge bort i julklapp utan att spendera ihjäl sig. Jag köpte till julklappsspel förra året och gav bort.

Jag själv har stora kokboken och det är ju också ett julklappstips!

Sista dagen på kontoret för i år idag och den fick vara en dag i konstens tecken, mitt glädjeprojekt. Väldigt mysigt och att nu snart få vara lite ledig med familjen.

Hörs snart mer men ett litet hej

<3

Beslut

2 years ago

Jag har varit lite frånvarande här för att jag känt mig så uppe i massa tankar.

Närmast hjärtat var att vi i fredags fick ett väldigt tråkigt besked avseende förskoleplats för Gunnel. Att hon troligen inte kommer få plats där alla andra barn i området går, de barn på gatan som hon känner igen och har umgåtts med. En så fin förskola närmast oss som har fullt fram till sommaren. Kommunen där vi bor har under typ 40 år alltid godkänt en överintagning för kortare perioder men tydligen inte just denna gång. Så Gunnel och ett barn till får inte börja.

Hon kommer då ev börja på en annan kommunal förskola en bit bort. Och det känns så jobbigt i roten. Som att det är riktat mot oss. Att hon liksom blir utstött. Och på grunder som inte verkar välgrundade. Jag går in i mitt jurist mode och bråkar för henne men det tar så mycket och gör verkligen ont. Mina gamla sår från att ha varit mobbad väcks och det känns så orättvist och onödigt. Jag tog fredag med den nyheten så har väntat hela helgen på att kunna ringa runt för att få klarhet.

Eric nattar Gunnel nu och jag har sovit på soffan. Allt har känts bra men inatt när jag låg och kände mig ledsen inför situationen och att jag var ifrån henne och dem så kändes det väldigt utsatt och tungt inombords.

Jag vill hennes bästa och det kanske är jättebra på stället dit hon kommer men hela föreställningsbilden behöver ändras. Alla tankar och känslor. Bekantskapen som istället blir något helt främmande och annat. Men jag jobbar just nu på det. Och annars får hon om hon inte stormtrivs på det här andra, börja till hösten på platsen som det känns menat och tänkt.

Hur ett slentrianbeslut från nån på en kommun kan påverka ens barns hela vardag och miljö. Maktlösheten i att inte ha någon makt att sätta tillbaka. Och att de använt vårt ”accepterande av plats i väntan på första valet” som ett ja för att budgetera in oss och och besluta mot oss känns så så fel. Och nu har jag väl snart pratat med alla som går.

Det känns som att de också väntade och drog på beskedet för att vi såhär precis till jul och terminsstart precis efter inte ska kunna göra så mycket.

Jag som jobbat på myndighet och i offentlig verksamhet i flera år känner inte igen mig i bemötande eller hantering.

I övrigt börjar jobbet lugna ner sig och det är bara den här veckan innan julledighet. Jag önskar att vi hade en resa till värmen bokat men det blir mysigt ändå. Att vara hemma och rå om.

Jag hör gärna om andras tips eller uppfattningar angående att börja förskolan osv. Jag beställde massa slit och släng men ändå Disneykläder osv på Sellpy och även klisterlappar med hennes namn. Det kändes högtidligt som en förberedelse mentalt. Att den här överlämningen ska ske. Att vi försöker göra det bästa för henne för vad mer kan vi göra? Och hoppas att hon kommer trivas och ha kul.

Jag längtar efter det nya året. Att få en slags nystart som förhoppningsvis likt våren går mot det ljusa. Att börja känna att jag får lite koll på läget i livet.

Jag är så tacksam för den här platsen att ventilera och få så kloka inspel tillbaka från er som läser.

Bara att Eric kan natta Gunnel nu också är en omställning som öppnar upp för en och annan middag med tjejkompis och annat fint att varva in i vardagen och allt.

Men lite där är vi nu. Kämpar också med att få Gunnel att äta bättre, och somna. Det är alltid svårt att jämföra, att vilja väl och göra allt en förmår men att vissa saker inte funkar eller behöver mer tid ändå.

Snart är väl allt ett minne blott. Och nya faser tar vid.

Beslut

<3

Blev kär

2 years ago

Blev kär

Hjärtat tog ett hopp första gången jag såg Malou Palmqvists keramiska skärpsmycken.

GENIALISKA

Och verkligen prisvärda så ett väldigt tips inför jul. Wow nej jag tyckte så balla.

Blev kär
Blev kär

@maloupalmqvist

<3

Everyday gems

2 years ago

Jag använder väldigt sparsmakat med smycken, mitt pärlhalsband och ett Louis Vuitton armband med ett J som jag haft i flera år.

För någon vecka sen skrev Kathrine Maron till mig, omg i det fick typ chock när jag såg henne bland mina meddelanden. Jag har ju postat hennes outfits som inspo, en av de coolaste danskorna. Så frågar hon om jag skulle vara intresserad av smycken från Pernille Corydon. Jag kollade på hemsidan och blev kär i allt, så klassiskt kvinnligt vackert.

Everyday gems

Jag valde ett så vackert halsband med en pärla, tänker att den är Gunnel. En otrolig ring och en så coolt armbandslänk att ha bredvid mitt LV.

Everyday gems
Everyday gems

Det här är så ofattbart och fint. Jag tog med mig paketet till café för att öppna som en present.

Everyday gems

Jag har väldigt krokiga sneda fingrar och skämdes för dem som liten, hittade på ursäkter till att de såg ut som de gjorde. Sen när jag blev lite större kunde jag se på min farmor att hon hade likadana händer. Vackert målade naglar men också sneda och krokiga. Då kändes det lite bättre.

Och idag älskar jag mina händer. Keramiken är en stor anledning till det, de är mina främsta verktyg som skapar åt mig. De tar fram min inre bild och tanke, realiserar i leran.

Nu är de otroligt torra och jag måste bli bättre på att smörja in dem. Men jag ömmar för mina händer. Förr hade jag alltid nagellack men det blir inte så bra med keramikandet, jag vill inte att det ska lossna flagnor i leran. Så jag målar aldrig dem längre, bara tånaglarna.

Jag har dem också väldigt kortklippta för det finns nästan inget obehagligare än att hålla på och skulptera i lera med långa naglar. Det blir också små märken överallt. Så skönt att kunna skylla de kortklippta omålade naglarna på keramiken.

En arbetares händer. Men så nu, med den här nya vackra ringen så älskar jag dem lite mer. Hela dagen igår gick jag runt som en nyförlovad och kollade ner på ringen.

Jag vill aldrig gå i god för saker jag inte känner för eller tror på, så tacksam för dessa vackra smycken.

Tack @pernillecorydon och @kathrinemaron för lyxigaste vardagssmyckena, kommer ha dem hela tiden.

<3

Jeanette Åkerberg

Jeanette Åkerberg

Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.

Instagram: @jeanetteakerbergceramics