Alltid tillbaka

Mitt hjärtas lilla person. Första dagen idag på förskola, bara nån timme där. En skolgård full med barn. Både pirr och sorg samlat inom mig. Jag känner mig stum och ledsen i kroppen. Gråten trycker i bröstet. Som att jag inte kan sortera vad jag känner. Det är så stora känslor att jag inte kan placera dem. Det intima i att någon annan ska vara dig närmast på dagarna, svara på dina frågor, trösta dig och lyssna in. Stötta och finnas. Personalen var fin. Du sprang runt och upptäckte, var nyfiken, hittade nytt. Du är så modig och vi vill dig så väl bara. Det känns som en så liten värld med något rum och massa barn men också så stort med en stor lekgård där det är brant och just nu halt. Rädslan att du ska ramla och slå dig. Att du kommer lära för att du måste. Att du kommer växa, sova med andra. Samsas och uppleva. Det känns stort och fint. Det som skaver mest var känslan att miljön kändes lite eftersatt. Slitet och smutsigt. Att det var så otroligt kallt på golven. Ska du vara i det. Du kanske inte ser det, inte tänker på det. Du kanske inte tänker på kreativa leksaker eller bristen på eller miljön i sig när du upptäcker som ett barn.

Bara någon är snäll och ser dig. Så kanske det blir annat längre fram till hösten. Att få plats där vi vill. Där vi tror du kommer sprudla mest. Men vad vet vi.

Jag vill bara ditt bästa och det är kämpigt att släppa iväg dig. Men att få hoppas att vi gett dig den grunden du behöver för att klara det.

Och att du igår för första gången sa ”tillbaka” när jag sa det till dig. Att om vi nånsin går så kommer vi alltid tillbaka. Det som känts viktigast att du förstår. Att du känner det. Att vi alltid alltid kommer tillbaka.