Jag läste en artikel för ett tag sen om hur åtta eller om det var tolv minuter med en vän kan ställa om hela ens inre känsla. Från stress till lugn. Den där ventilen. Och hur mannen i artikeln brukade smsa sin vän som i kod, ”har du 8 min?”. För det har en ju oftast. Mer behövs tydligen inte.
Igår skrev jag iallafall till Petra om hon ville ha en kram och det ville hon. Så vi fick den där lilla stunden. Lyxen att hon också jobbar på NK.
Sen åkte jag för att göra mani pedi med Pernilla inför resan.
Aldrig varit med om en sån uppladdning inför en resa, med packning i förväg, välgenomtänkta inköp men också stressköp. Syr upp jeans för hand för att hinna och alla vill att vår lilla lucka på jorden ska bli perfekt. Det skickas massa looks och förslag på restauranger i olika chattar. Det känns lite overkligt att vi ska åka.
<3
Det ser inte ut att bli drömmigaste vädret men vi hoppas på lite sol, goda drinkar och mat.
Vi kommer ha varandra och luckan av tystnad.
Förhoppningsvis kommer jag kunna koppla av och njuta trots att det kanske blir kämpigt för dem där hemma.
På Elsas och Sofias bokrelease var det flera från Malene Birger på plats och några hade dessa solisar. Jag har ju redan många men att se de här på flera olika ansikten och tycka att de var helt perfekta oavsett gjorde att jag klickade hem dem på bussen påväg från minglet.
Tycker de är så fina. Kanske bara blir dem och ett par till som åker med, istället för originalplanen på typ 5 par.
Så vackert med blommor på stan.
Och naglarna blev så fina. Korta kritvita. Fräscha och piffiga.
Så nöjd.
Tittar på Gunnel på morgonen så glad. I badet när jag sminkar mig. Och klumpen i magen bakom allt om att hon kommer gråta och undra var jag är. Att vi alltid somnar och sover ihop.
Men kanske blir inte alla avslut perfekta, och jag har inte den där helt säkra magkänslan om amningen. Skönt att slippa på nätterna kanske, men också mysigt när vi ligger nära. Hoppas i sådana fall hon kommer vilja ligga nära ändå.
Jobbigt att vara dubbel i känslorna. Att inte veta. Att tänka att det ju vore smart osv, mest logiskt. Även om kanske inte känslan är med.
Jag har tänkt att jag ska låta det kännas som det känns, ta en dag i taget och utvärdera. Inte tvinga fram något åt varken ena eller andra hållet.
Se vad som blir.
Och imorgon åker vi. Nästan allt är packat utom just sminket. Lite sista fix. Sen ska jag unna mig att njuta. Det måste jag. Vad är det annars värt?
Och sen kommer vi hem igen och då är vi tillsammans igen.
En blink av annat som jag behöver och hon lär inte minnas detta. Bara en glimt av livet. Intalar mig det iallafall.
<3
Hela valborgshelgen var Gunnel och jag ute hos min pappa. Han bor ju kvar i huset jag bott i från att jag var tre år.
Många minnen sitter i väggarna och precis runt gatan bodde mormor och morfar under hela min uppväxt. Att de inte längre finns där och sitter i sina fåtöljer och är i köket längre gör så ont att jag inte riktigt förmått mig att åka ut. Pappa har mest kommit till oss, också för att det är enklare med barn att vara där alla deras prylar finns.
Men också till stor del för minnena. Främst de svåra som jag blir mer medveten om i mina tidiga miljöer. Minnen som sitter i väggarna.
Men också många fina minnen och just de fick ta mest plats i helgen.
Att se Gunnel springa i samma backar som jag, där jag lärt mig cykla, där allt började. Att återerövra mark med henne intill. Att se mina gamla klätterträd, mitt barnrum och allt ur hennes ögon. Vakna med samma vy som jag vaknat med i sådär 17 år. Det var verkligen svindlande. Och fint. Och jag såg vårt område med vuxna ögon på ett helt annat sätt.
Det var storslaget i det lilla att alla träd står kvar, att varenda kvadratcentimeter är utforskad. Där jag hittar som i min egen ficka. Och hur fint det var att få dela det med Gunnel.
Vackert också när allt står i blom.
Hemma hos oss är det en stor åker och inte samma lummiga känsla med trädens inramning.
Min morgonvy under hela uppväxten, fin såhär med stora ögon.
Alla sandlådor och rutschkanor utforskades.
Både stora och lilla lekparken. Där en annan lekt affär och sålt korv i lilla huset. Sandkorv då. Eller pinne med blad.
Lilla Gunnel så stor.
Korv och tittut lucka på samma gång.
De här träden, är det någon som vet vad de är för några? Så mäktiga i sin uppenbarelse.
Vi åkte ut för middag en kväll.
Och pappa hittade 20 år gamla hinkar och spadar som hängt i garaget i en IKEA kasse since ja forever. Som nya och det blev succé.
Det var fint för mig som kämpat mycket med olika svåra delar att också få återvända och uppleva det bra.
Med världens finaste lilla dotter som jag (partisk) är så stolt över. Att hon finns och att hon för en helg fanns i min gamla värld läkte vissa delar i mig.
Det gjorde mig om inget annat lite modigare. Och jag fick mersmak att faktiskt reclaima mina hoods mer. Och att få visa henne min värld. Som jag så vackert får uppleva igen fast genom hennes ögon.
Full circle moment lite.
<3
Jag har fått tips om @the.holistic.psychologist på insta och vissa av hennes inlägg är så träffande och drabbande att jag typ behöver djupandas. Så on point.
Men så såg jag det här i morse om mamahood och tyckte att det var fint att läsa hur viktigt allt är. När en är trött själv men ändå ger allt. Så är det fint att tänka och hoppas hur mycket det kommmer finnas med i barnets grogrund for life.
Varje liten stund har betydelse.
<3
Jag såg de här bilderna på Sidsel Alling i sitt leopardhotellrum.
Om jag någonsin flyttar och får en egen walkin garderob så måste den nästan ha leopardtapet och bubbelgumsrosa tak. Så kan övrigt place vara lite mer svalt och vackert.
Allt hon ser är vackert och så coolt.
Och jag vill flytta in i hennes hem.
Hur hon ser, fångar och förevigar. Älskar hennes öga och uttryck.
Det är så fint med konton där en bara blir så inspirerad. Och Sidsel känns så snäll och fin. Någon jag skulle vilja äta lunch med! Vi skulle komma dit i matchande gigantiska kostymer och jag skulle få ta några flådiga heels för att matcha henne.
Äkta fangirl post men hon är min favvis.
@sidselalling
<3
Förra veckan blev superflärdig med både Fannys vernissage och bokreleasemingel.
Fina Natalie bjöd med mig på trädgårdsmingel för att fira Elsa Billgren och Sofia Woods nya bok Sommarhemmet.
Vi började med lunch på Café Nizza & även det otroligt goda plocket på minglet kom från Nizza.
Så fin första träff med god lunch och Natalie en så snäll och klok person.
Bordet fick mig att tänka på Klemmings ostron.
Natalie så babe påväg till Fåfängan.
Ett så vackert litet hidden gem ställe. Såklart med otroliga blommor.
Andra gången jag träffar Frida den här veckan.
Det känns så fint med TWWP familjen.
Tog min roligaste väska. Min älskade flugsvamps Kusama.
Plocket var otroligt. Särskilt en foccacia som var uppskuren som en liten slider med ratatouille i. Magisk.
Så vacker bok. Jätteglad att få med mig den hem.
Vi satt i rottingsoffa och pratade med allt mingel som utsikt.
Så extra med en signerad bok.
Tack Elsa & Sofia!
Både Frida och jag var lite rosa.
Bergshyddan vid Fåfängan. Vilken ljuvlig liten plats.
Elena och jag köpte stora otroliga tulpaner till Fanny, från bunches. Såg dem nu i vas hemma hos henne.
Så vackert där.
Träffade också fina fina Andrea
Vårt parfymproffs som så delikat satt ihop några doftprover till mig. Vilken intim present att få sitta och dofta på dofter som
någon som inte känner en tänker ska passa. Och så tycker jag direkt så mycket om dem.
Ska ta med till Madrid och testa lite nya dofter.
Har ju alltid min samma som känns som jag. Blir kul att få prova nytt och varva olika dofter.
Tack Andrea så gulligt.
Kortvecka nu och snart åker vi, tiden bara flyger fram så fort.
Jag ska börja packa och preppa snart. Dra ut på lyxen.
Hoppas ni får en fin valborg om vi inte hörs innan.
<3
Igår var jag på öppning av Fanny Schultz nya keramikkollektion på Studio K49 på Kornhamstorg 49.
Fannys keramik är så sanslöst vacker och lokalen igår med de stora otroliga fönstrena blev en så fantastiskt fin kombo.
Och så många otroliga smarta snygga coola snälla kreativa peppiga kvinnor. Blev lite sen hem och det är väl bästa betyget. Åkte hem helt upprymd.
Idag öppnas visningen om du har vägarna förbi. Kolla mer hos @fannyswiatekschultz.
Jag gick dit med otroliga Elena Ramírez.
<3
Ni är alltid så fina med era kommentarer, ömsinta och bjussiga.
Småbarnslivet är verkligen en liten bubbla och svår att få perspektiv över då en alltid just är i bubblan och i nuet. Perspektivet är inte så långt och alla steg är nya. Så det går inte att förutse hur allt ska bli. Så är ju hela livet men lite extra påtagligt nu.
Att en längre fram kanske lättare lyckas få till balansen och inte känslan av att behövas så monumentalt. Tack för att ni hjälper med de större perspektiven.
Så fort jag tittar tillbaka på bilder slår det mig hur snabbt allt går, och att bebisGunnel är fångad i en tidskapsel som aldrig kommer igen. Både sorgligt och vackert. Men verkligen så viktigt att ge sig tiden att vara närvarande där en mest behövs. Men samtidigt viktigt att vara rädd om sig själv i allt. Att ta hand om sig vid sidan av mammandet. Balansen behövs.
Ikväll ska jag på vernissage, så glad för tidiga tider så jag hinner både dit och hem för att natta. Det ska bli så trevligt, att få träffa många Instagramkompisar irl. Och att få se vacker keramik.
<3
Vill äta plock med @josephineblix
Vill gå på museum med @sanna.sahlen
Vill ha alla desss skålar och duka till middag.
Via @sidselalling
Vill ha en sån här vacker tavla hängande vid mitt matbord
Josephines outfit på bilden kan vara den allra snyggaste, i sin enkelhet.
Via @josephineaalkrogh
Italienska balkonger och Amalfikrukor via @barbaraengholm
TWWP senaste small talk hemma hos Emelie Holm är bland det vackraste jag sett på länge. Försöker också för egen del smälta hennes Caro edits hatt.
Läs small talket här.
Vill absolut ha det här bordet, frångår nya lusten för milda ljusa träbord direkt.
Bokar bord i Madrid.
Och ser outfits i Madrid på alla bilder.
Har ni sett memen där den här mannen dansar zumba? Älskar honom.
Var på zumba igår, jag har genom åren gått så mycket på det men det var så länge sen sist. Mitt roligaste. Vi hade en instruktör i Falun som var helt otrolig. Hon fick en att känna sig tillhörig ett grymt danskompani. Igår var passet väldigt högintensivt och lite mer hetsigt än dansigt men också väldigt kul. Jag åkte hem för att natta Gunnel och det kändes som att jag varit på libanesiskt bröllop och varit med i en Sean Paul video samtidigt.
<3
Påsken har varit lugn och mest hemmavid. Tanken var att jag skulle vinka av en kompis vid tåget men vi har haft lite ont i halsen så det blev inte så.
Jag sa att jag kunde åka in och hon sa ”ta med Gunnel”.
Och det där satte sig i mig. Jag skrev att jag inte skulle bemästra det, att det bara skulle bli stressigt och att jag skulle komma själv om jag skulle komma. Och så blev jag ledsen av den känslan.
Jag känner inte att jag i tiden som är nu grejar det, hon är så levande och i gasen. Bara när vi var på akuten, att ha vagn och henne, flera saker att ha reda på, var så stressigt. Kanske är det bara jag som har dåligt splitfokus.
Men att åka buss, fika och sen åka hem igen hade i huvudet varit hur mysigt som helst men Gunnel hade dragit. Och det kan ju verkligen protesteras. Ostbågen in i bilen osv. Svetten som pärlar. Känslan av att inte greja, att inte veta hur en ska komma framåt.
Gunnel är min ledstjärna och jag följer henne, men så tänker jag, tränar jag liksom inte henne på sociala situationer. Hon är så med och smart men hon lyssnar ju inte på mig om hon inte känner för det. Busigast och klättrigast på jorden. Och jag älskar henne för det. Men just i den här åldern vet jag liksom inte, det blir som att jag avstår utflykter. För att det mer känns utmanande än givande. Men det kanske är min okunskap i rodd som sagt.
Och det kanske blir att jag luras av tex Instagram, andra som sitter och casually dricker ett glas vin eller fikar och barnet sitter med. Gunnel kan absolut sitta några minuter men inte mer än så. Då vill hon vidare. Och jag har så lite andan i halsen när hon springer runt allt vad hon har, att hon ska ramla. Ser faror överallt och det är både hämmande för henne och uttröttande till tusen för mig.
Jag kanske har fastnat lite i detta. Att jag sätter henne i fokus och att all plats är hennes, på hennes villkor. Vilket känns helt rätt och naturligt i sig. Men då kan jag inte göra en kopp te utan att hon gråter. Eller träna utan klump i magen osv.
Jag hinner inte laga den där roliga maten jag vill se om hon gillar, jag hinner knappt diska undan stekpannorna. Det känns som att tiden som jag vill ha för att vara en bra mamma inte finns. Men så tänker jag mycket på närvaron med henne, alltid före disk eller annat. Att jag behövs mest för henne. Att när hon ropar och vill vara nära, mysa med mig så är det min plats. Jag får ha diskat och städat sen. Längre fram.
Den här resan till Madrid känns väldigt viktig för alla. Att vi ska våga igen. Att vi ska våga något annat. Bryta vardagen. För jag bär lite som en sorg av att alla dagar är samma lika, även om det är ljuvligt och mysigt.
Jag skulle vilja storstäda, sortera i skåp. Rensa och slänga. Börja om. Men det finns aldrig tid. Upplever jag.
Kämpar med dessa tankar och tänker att en dag åker vi in hand i hand, när ett förslag om utflykt blir ett uppskattat äventyr. Att jag kan få känna mig som en kreativ peppig mamma med många förslag. Och inte bara känna mig lite orkeslös och just otillräcklig.
Som det kämpas inom mig. Ligger vaken på nätterna och tänker. Känner mig ego. Men känner ett sånt behov. Vill hennes bästa men känner att vi inte alltid får till det efter mina intentioner.
Det sägs ju att barn lär en sakta ner och kanske är det just det jag håller på att lära mig. Men jag ser ju andra som får mer båda världarna. Skäms av att skriva det här, det känns jobbigt att sätta ord på känslan.
Att illusionen eller den mysiga drömbilden inte känns uppnåelig nu, kanske är det just min drömbild och inte Gunnels. Hon vill mest springa ute och åka rutschkana, kolla blommor och klättra. Som hon ska.
Det kommer för oss också en dag. Nån dag. När hon vill åka med och där vi delar såna äventyr också. Och jag ser fram emot dem.
<3
Jag såg precis att de två första säsongerna av en brittisk krimserie jag alltid såg med min morfar har kommit tillbaka till SVT play. Vi ringdes alltid efter att varje avsnitt hade setts och den, precis som många andra serier får mig att tänka på honom och sakna honom.
Och serien är inte sådär gulligt brittiskt krim utan verkligen starkt, välarbetat, mänskligt och sorgligt. Hur olika öden och historier vävs ihop, inte en story som går så lätt att förutse.
Ett jättetips.
<3
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics