@sansnovazuhause har ett så otroligt vackert hem med en så fin känsla. Skulle vilja koppa rakt av.
Älskar tavelväggen. Och den breda dörröppningen.
Älskar såklart de rosa inslagen lite extra.
Och rislamporna.
Hon som driver kontot har också startat ett sängklädesbrand @snovi.world. Hade jag inte haft mina magiska rosa lakan från midnatt så hade jag köpt direkt.
<3
Idag när jag hämtade Gunnel på förskolan blev hon knappt glad att se mig. Hon brukar alltid springa mot mig och ropa MAMMAAA. Men hon var i famnen på en av pedagogerna med tår i ögat och sand i hela ansiktet och i hårbotten.
Hon bara lyftes över och landade tungt i min famn som en koalabebis. Gjorde inte ett ljud från sig. Jag pratade som vanligt med henne och bar henne till bilen. Märkte att hon var sammanbiten och tystare än vanligt.
När jag sätter henne i stolen tittar hon bara framåt, med underläppen lite darrande. Försöker hålla ihop men ledsen. Och så säger hon bara ”barnen knuffade Gunnel”, ”barnen puttade Gunni Punni”. Och så tyst igen.
Och jag kände hur det högg i bröstet. Hur lejonmamman vill skapa en scen, men jag inser att det ju inte går och att barn är barn och små osv. Men så frågar jag lite försiktigt. Om det var inne eller ute. Säger lugnt och tydligt att ingen får vara elak mot henne och att det är så bra att hon berättar. Att mamma ska säga till. Jag lyssnar lite till och hon upprepar samma sak igen. Och jag hinner tänka hur viktig min reaktion på något sätt är. Att jag är lugn men tydlig. Stöttar och bär upp.
Jag faller direkt tillbaka i mitt egna, jag som var så utanför och mobbad som liten. Och sorgen att hon om än bara för en stund hade blivit ledsen av en kompis som varit dum.
Jag satte på Bluey på telefonen och gick tillbaka för att säga till fröknarna och fråga vad som hänt. Och de försäkrade om att barnen kastat sand när de skulle byta ställe att hänga på osv. Att det inte var riktat mot Gunnel. En liten del av själen gick sönder av att se henne så ledsen och sammanbiten. Men också att det kändes bra, viktigt att vara där och fånga upp. Få stärka henne och lyssna. Visa att det inte var okej, och att hon är den finaste på jorden för mig. Att jag alltid kommer skydda henne och försvara henne. Att vi säger ifrån och hur viktigt det är att vara snäll. Och jag inser hur många såna här situationer jag kommer möta som mamma. Och vilket ansvar det är att just stötta, se och bära. Dela känslan och vägleda.
Det är ett sånt förtroende att lämna bort sitt barn och såna här situationer är oundvikliga, men det skar till i mig. Den där lilla darrande läppen och den så tysta men tydliga meningen som berättade vad som hänt.
Hon har lärt sig säga stopp sluta det där är inte snällt och det är ju bra, så det hörs om något händer som inte är okej. Men det gjorde så ont att veta att hon blivit ledsen och att det kanske inte fångades upp direkt.
Det där tuffa barn som puttas bits och håller på. Det luttrar säkert och så men ouf. Jag kramade henne extra hela eftermiddagen och hon somnade med sitt lilla huvud på mitt hjärta. Liggandes på mig. Och jag hoppas att hon inte känner sig ensam eller orolig. Att hon vet att hon alltid har oss som stöd. Och så blev jag ledsen av tanken att en gång bli gammal och kanske inte längre finnas där. Jag vill alltid finnas där för henne. Trösta och säga att allt kommer bli bra.
Att hon är den jag älskar mest på hela jorden. Att hon kommer bära med sig det. Som en blomma i slaget genom hela livet.
<3
När jag skriver till er gör jag det alltid från hjärtat. Det blir som ett utlopp. Och ibland finns en tystnad. Där jag inte har så mycket att dela. Där huvudet är stilla. Men så kommer meningarna upp, och jag hör texten inom mig och måste likt en impuls få ut den. Och då skriver jag. Ofta precis som det hörs inom mig. Det känns meningsfullt så, naket och nära. Ärligt och bart.
Men som ljuspunkt för mig i kontrast till det svåra hittar jag alltid modet, som i kläderna då och inte att vara modig, fashion och inspiration. Det vackra. Som Mischa Barton sa i tidiga OC, att hon åker till vackra köpcentrum för att där är världen perfekt. Oskadad. Fin.
Och precis den känslan fick jag inom mig i helgen när min forever inspo girl Sidsel Alling gifte sig.
<3
Gunnel och jag var ensamma i helgen och vi åkte på utflykt till Hagaparken. Jag vaknade och tänkte lunka in i samma helgvana och lite oinspirerande trötthet hänga hemma som vanligt men så fick jag ett infall av ork och mod. Vi hade inte heller bilen så vi fick åka buss som förr, det tar ändå typ en halvtimme och hon vill ju gärna hellre springa än att sitta i vagnen. Men vi lyckades och det blev väldigt fint. Jag kände mig stärkt och som att jag typ skapade mervärde i hennes barndom genom att orka. Att ta oss för.
Så när jag gick genom parken med henne sovandes i vagnen påväg hemåt så tänkte jag på denna eviga trötthet. Tired body tired mind. När ska en hinna vila? När jag reser bort då vill en ju både maxa att hinna med under den lilla tidsfristen men att också ha tid att inte stressa. Det är svårt. Och så fick jag ett litet uppvaknade i tankarna. Varför jag tycker mamahood är så svårt och jag tror att mycket ligger i bristen på lugn och ro. Att stressen och PÅ knappen alltid är där, beredskap på. Och jag har haft väldigt mycket otrygghet, kaos och oro i mitt liv. Som jag jobbat bort genom terapi och annat men också genom att hitta mitt lugn. Att värna om mitt space. Vara rädd om min energi. Städa och bona. Rå om mig själv. Och nu hinner jag inte det längre. Jag får inte till mina skyddsmekanismer som får mig att må bra. Och jag mår inte bra i stökkaoset, men har inte heller orken att lägga all ledig tid åt att åtgärda det.
Att tiden hemma eller med Gunnel blir förknippad med stress för kroppen. Och att det är den känslan jag flyr från att bromsa. Den jag behöver åka iväg på en lunch eller bada för att få ifrån mig. Och det blir ju väldigt sorgligt. Hon är inte stress men allt ansvar, den snabba takten och att ha konstant koll är stress. Och jag har inte vaggats in i ett eget lugn som är helt stöttåligt mot det. Oftast kan jag iallafall låtsas vara lugn men själen är i oro.
Men så vaknar jag på morgonen till en kram, ett ”hej mamma” som att jag är hela mittpunkten av hennes liv och glädje och det rör mig också i grunden.
Igår la jag ändå tid på att städa och sortera. Att fixa i hennes lekhörna bredvid soffan. Göra fint. Stapla upp pusslena, göra platsen mysig och lekvänlig. Och att inte alltid fly till TV tittande som mitt enda lugn. Och hon började lägga pussel och leka med sina gosedjur. Ha teparty. Och ett litet lugn infall sig. I stunden iallafall.
Trots att hon inte får sova alls länge på dagarna så somnar hon ändå inte förrän 21:30-22. Och jag tänker på skillnaden om hon somnat 20 eller tidigare. Det där lilla försprånget i en liten tid att både hinna återställa huset och energin inom sig.
Sover hon inte alls på dagarna blir allt kaos för hon är så konstant i gasen. Men under processen så kan jag se ett ljus iallafall i tanken. I förhoppningen att en dag.
Jag gick på massage på lunchen nu och hela kroppen gör ont. Oron efter den där otrevliga diskussionen på jobbet ligger också kvar.
Och då känner jag för att flytta ut på landet ännu mer, ha keramikkurser och ge den här delen av mitt liv allt fokus. Inte från Gunnel men från andra jobb och åtaganden. Att det är här min energi från hjärtat finns. I leran och samtalen med er. Den platsen där jag känner att jag på något sätt gör nytta och fyller en funktion. Och att få göra det i en närvaro av godhet och det vackra.
Det hade varit en dröm och kanske en dag går det. Det finns samtal om en pop up här inför jul. Och det hade ju varit fantastiskt om ni ville komma dit. Träffas och prata irl. Och att få dela en av mina främsta kärlekar med er, min keramik. Jag behöver ge den mer tid för den ger mig allt tillbaka.
Det är som att hela mitt system söker och läker. Försöker hitta en väg som är min. Och att vara snäll mot mig själv på vägen.
Ibland blir mina sorger från förr så uppenbara. Och jag känner med massage, reflektion och försök att vara rädd om mitt nu, att vara närvarande med Gunnel men att också försöka orka rå om huset så klappar jag på mig själv. Och jag behöver det. För i de innersta tankarna finns det en väldig ensamhet. Där nog bara min syster kan förstå. Och i tröttheten får jag inte samma styrka att vara förbi det svåra.
Men jag ser och försöker. Och vill.
Det här fönstret har jag återkommit till, under mammaledigheten, innan jag träffade Petra för första gången, och så i helgen. Jag tog på mig min nya hatt som kontrast till det trötta, kände att den kunde ge mig mod. Hon i den hatten grejar och förmår. Och det kändes fint att gå där igen med en större Gunnel.
<3
Såhär vill jag se ut i Florens om några veckor
@trinekjaer_
Jag verkar leva kvar lite i sommaren, vill inte in i höst riktigt än.
@lindatol_
Otrolig godiskombo från Caro Editions.
En gulrosa hatt från henne väntar på mig på vår bensinmack. Den ska med till Florens och följa mig hela livet. Hoppas länge.
Om Tommy Nilsson sjunger dina färger var blå så är färgerna som får mig att tänka på Gunnel gult och rosa. Gult var min mormors favoritfärg och färgen vi valde till Gunnels rum. Och bubblegum pink är min forever crush.
Den här otroliga hatten uppsydd av stuvbitar från Chaneldräkt är hyllningen till allt.
Vilket vilsamt vackert rum. Här känns det som att en kan hämta andan och hitta kraft.
@annacate
Så fin lager på lager med spets och kofta runt midjan innanför kavajen! Gillade!
@hannemalmsten
Som sagt kvar i sommar och sporty spice feel med grå collegetröja och cykelshorts.
@rikkekrefting
Åh en sån här säng hade varit fin till Gunnis.
@minorthings.
<3
Jag fick några väldigt fina timmar i Göteborg. Sitter på tåget och känner mig så mjuk och omhändertagen. Det var ett snällt dygn med så fina möten.
Det första jag gjorde var att checka in på fina Pigalle, i ett rum som typ var större än min gamla lägenhet på Kungsholmen. Men jag kände av att jag ville hinna se allt jag ville så jag skyndade ut igen.
Jag sökte snabbt på alla mina uppskrivna ställen och APLACE låg längst bort så jag började där.
Vackert på vägen.
Hello.
Jag fick leta lite väl inne men så kom jag runt ett hörn till en hylla vid provrummen med massa keramik. Och där mitt i allt stod dem. Det är en overklig upplevelse och så fint. Tjejen som jobbade där var gulligast ever och den första jag pratade med väl framme. Fick bra känsla till allt direkt.
Så vackert med annan keramik i lite samma vibe runt om.
Vallgatan 12
Och så påväg mot kaffe med första Hannah såg jag de här tigrarna i ett skyltfönster och tänkte kostar ni inte en förmögenhet så är ni mina! Men så stod det strax tillbaka på butiksdörren så jag gick vidare mot Bar Centro.
Mer fint på vägen.
Frågade @rachelemilia vad det är för ställe med den där väggen och de små brickborden och hon sa att det är Bar centro. Givet stopp.
Gullig personal, cappu och hallongrotta. Och fina Hannah. Så speciellt att krama och se någon live som en pratat med i år på insta. Vår lilla timme kändes som fem minuter och påväg till min middag gjorde vi sällskap tillbaka till tigrarna.
Efter ett hejdå gick jag till Vita duvan för att träffa nästa Hannah.
Vi åt god röding, drack vin och pratade om mamahood jobb och life till det blev mörkt.
Och ja! Jag köpte.
Hannah på kvällskvisten ”nej men vadå ska inte jag ge dig lite sightseeing turistversion?”
Ja det ska du<3
Jag ville se Feskekôrkan och det fick jag
Vacker skulpturgrupp utanför. Efter stros och prat i ett, ett pek åt där är avenyn och allt och sen varvet mot hotellet och spårvagnen så sa vi hejdå innan regnet.
Jag gick tillbaka till rummet, mitt flådiga badkar och la nån deep collagen mask. Den skulle sitta på i 3-4 timmar?! men efter typ en så höll jag på att somna så det fick räcka. Och så klättrade jag upp i den stora fina sängen och somnade bums.
Mötte en lady påväg till jobbgrejen jag var här för.
Artilleriet har tydligen stängt på måndagar precis som mycket, men jag hörde från flera att det var ett must stop. Så jag hann förbi idag innan tåget.
Väldigt fint.
Sideboardens sideboard.
I mean…
Passerade reston igen och blev påmind igen om den mysiga kvällen igår.
Tack Göteborg för välkomnandet och omhändertagandet.
Du känns intim och spännande. Hoppas vi ses snart igen!
Och för att få det ur mitt system så blev jag helt skärrad, rubbad i grunden av en diskussion på jobbet angående krig och beredskap. Det ofattbara nu särskilt som mamma i tankar om rädsla, otrygghet och fara. Och hur maktlös en kan känna sig. Hur det inte får bli något som kommer närmare.
Det finns inget viktigare än att bygga en säker och trygg värld för våra allas barn. Jag var tvungen att ursäkta mig tidigare och gå mot stan med tårar i ögonen. Allvaret som helt slog ut mitt system.
Jag försökte hitta tillbaka till känslan från gårdagen som varit så god. Så nära och mellanmänsklig. Det så basala och fina som i längden kan rädda liv. Jag försökte gå bort rädslan, se något vackert. Insikten i att vi när vi är medmänniskor som tar hand om oss själva, varandra och vår värld faktiskt räddar liv. En stund åt gången och hur det goda alltid måste prioriteras före allt annat. Utan det har vi inget kvar.
<3
Nu har jag precis satt mig på ett tåg till Göteborg. Jag ska dit med jobbet och har inte varit i Göteborg sen jag var liten och gick på Liseberg, så det blir helt nytt för mig.
Det kändes sorgligt att säga hejdå till Gunnel i morse. Vi vaknade som ett nyförälskat par, sovandes näsa mot näsa och hon är den finaste jag vet. Min sorg över att vara trött är ibland lite ett hej ta över min personlighet mode, som en dimma jag ska jobba mig igenom eller förbi. Orkeslös i själen liksom. Den skuggar lite mina njutmöjligheter och min närvaro, inte för Gunnel men för egen del och jag går runt och känner mig sorgsen sådär lite ofta. Jag tror att ju mer med hon blir och desto mer levande allt på något sätt blir, desto mer blir jag medveten om min egen historia och mina sorger. Stolt över att vara på en väldigt annan plats själv, men kroppen och hjärtat är ibland kvar. När jag håller om och tröstar henne, lugnar, så har det de senaste kvällarna varit som att jag också lugnat en liten mig själv.
Jag hinner inget mer än dig, mitt huvud kommer inte runt dig och det kanske är just det som är hela grejen skrev jag som en anteckning för några dagar sen. Jag söker fortfarande min väg, gör saker med vänner, men jag får inte riktigt bort den där andan i halsen skynda till nästa känslan. Men jag har inte orken att skala av mer heller. Jag behöver energin utifrån också.
Så i lördags lyckades vi mamas som åkte till Madrid att få till en date.
Balzac på en lördag kändes tydligen som en fushion av Paris och New York. Och tiden stannade. För några timmar var det bara vi. Och jag älskar att umgås med Petra och Pernilla. De är med mig på alla plan och där vi är lika synkar vi, och där vi är olika lyssnar vi och vill förstå.
Att prata ikapp tar några timmar, trots att vi har tre chattar igång dagligen.
Tackar mamahood också för att jag fick träffa och lära känna två av mina absolut närmsta. Vilken grej.
Och igår kom jag ut i studion för första gången på länge. Jag vet inte ens när jag var där sist. Det är min andra plats där tiden försvinner.
På bröllopet vi var på fick vi med oss matcha set hem, och jag har ju verkligen varit core caramel macchiato men det är gott att kunna varva. Gulliga tjejen på Pepstop sist gav mig en tutorial om hur hon gör matcha. Och jag fick lära mig att vispen fördelaktigt ska stå i ett vispställ, för att bibehålla formen. Så jag provade att göra några. En till mig och några till roligt i höst! Kul att testa nytt.
Nu ska jag njuta av egentiden, titta ikapp lite serier. Träffa två Hannor, en Hanna och en Hannah, som jag pratat med i år och aldrig träffat. Så fint med en ny stad, nya möten och att bli lite rundvisad.
Jag ska också säga hej till servettringarna på APLACE. Det blir gull.
Och ni, jag har ju inte fått min statistik på hela sommaren så det har känts lite som att skriva till sig själv utan att veta något eller kunna se. Men så igår fick jag update och kunde se att ni är kvar. Gladast är jag<3
Hoppas ni får en fin måndag!
<3
I veckan gjordes en utflykt med TWWP dream team & @lindaaphotography. Efter hennes small talk med @angelickpicture som typ är det vackraste jag sett har jag drömt att bli förevigad av henne. Och så hände det här i otrolig miljö en sensommardag i augusti.
Sidekick baby Gunnis och barnvakt pappa/mossa.
Smink av otroliga @petrastenhammarmakeup. Så läskigt först att bli sminkad av någon annan och inte veta, MEN jag blev helt golvad när jag speglade mig, hon hade framhävt helt andra features än hur jag gör och jag såg helt annorlunda ut än vanligt. Så häftigt att ändå känna sig som sig själv men ny och bara jättefin.
Kändes 60 tal möter Tokyo.
Jag har inte sett något av resultatet av det här, men längtar minst sagt halvt ihjäl mig. Kan vi vara lite pirriga tillsammans i väntan? To be continued…
<3
Sen hösten 2021 har vi bott i vårt 70-tals hus i Brottby. Jag visste inte att det här området fanns innan vi flyttade hit men med alla vackra ängar, åar, den där kyrkoruinen från 1300-talet och grönområden i begynnande Roslagen ligger en gullig liten pärla visade det sig. Nära Stockholm men ändå lite i en egen värld.
Hade vi haft något mysigt café eller någon till restaurang nära så hade det varit alldeles toppen.
Som uppvuxen på Ekerö är jag van att åka buss och tycker det är en mysig stund. Här älskar jag att vi har buss direkt in till stan och att den går hela tiden i princip nästan dygnet runt.
Men det kanske finaste ändå är att de flesta på gatan bott här sen husen byggdes och att vi som nyinflyttade välkomnades sådär som i amerikanska filmer, att alla kom och hälsade. Och att alla på macken där jag postar keramik och hämtar paket vet vad Gunnel heter. Att hon går dit och leker affär och får ett kvitto. Det är som i en liten by fast nära just till city. Det bästa av två världar.
När vi flyttade tillbaka från året i Dalarna valde vi också hus just för möjligheten att ha en keramikstudio hemma. Det är mitt livs lyx, när jag nu får och tar mig tiden att vara där.
En vacker sommarkväll fotad från sovrumsfönstret. Jag älskar att vakna till den här vyn.
Vackra Brottby gård som drivs av fina Jessica. Den här bilden från kvällen efter att vi fick veta att vi väntade Gunnel. En sån där för evigt etsad i minnet kväll. När fåren kom och mötte oss i solnedgången.
Bordet har flyttat lite plats i vårt avlånga vardagsrum/köksyta som är helt öppen. Men tavelväggen är alltid samma och nog det jag gillar mest.
Lilla promenaden från bussen längst vackra gamla gärdsgårdar, kvarn och åkrarna. Som en liten Skansenprommis.
Finaste bilderna härifrån är från när TWWP och Mira Wickman var här för ett smalltalk.
Min älskade lilla studio<3
När trädgården är sådär ljuvligt lummig är det extra härligt att förlänga vardagsrummet ut, här Petra, Gunnel och jag på Gunnels ettårskalas.
Så många gånger mini Gunnis somnat med hjälp av grusstigen. Nu har den asfalterats så den tiden känns extra inkapslad och värdefull.
Eric ska ha all credd för vår tomt. När vi köpte huset var den en jordhög. Eric har sått, klippt och vattnat den till att vara helt grön och fin.
Keramikstudion vätter så fint mot verandan så om jag är där och skapar kan jag se Eric och Gunnel om de leker på tomten.
Den vackra gamla kvarnen halvvägs till bussen.
Gunnel och hinderbanan från Modu.
Precis utanför tomten kommer den vackra åkern och grönskan. Så fint att kunna öppna ut och ha grönt. Men Gunnel är snabbt iväg mot macken och Pippiglass.
Hennes solgula rum lyser alltid i solen. Och vackra prästkragen från @paula.atelier.
Ibland blir en hemtam och klagar på att det bara finns fönster i två väderstreck och lite dåligt med förvaring. Men jag är glad att ha den här platsen att kalla hemma.
<3
I lördags mötte jag upp min kompis Alina för att gå till Konstakademin och titta på Marie Louise Ekmans nya utställning. Det var premiärdag och vi kom
dit lagom till när Marie Louise pratade om utställningen och sitt konstnärsskap.
Vilken ikon hon är. Fantastisk kvinna. Så rakt på och klok. Jag har lyssnat på intervjuer med henne och läst hennes biografi. Som rödhårig ser jag henne ännu mer som en verklig goals for life person. Otrolig är hon.
Utställningen Förklara allt – Nu. håller på till 4 oktober. Och det finns även mer av utställningen på CF Hill. Måste hinna dit någon dag för att se allt.
Konstakademin och dess rymd och vackra miljö gjorde sig så bra ihop med Marie Louise lekfulla färgstarka och helt i sin egen liga konst.
Jag älskar särskilt falukorven. Blir alltid glad när den får vara med.
Marie Louise pratade om hur ytan alltid ska ha kraft. Varän du tittar eller om du blundar och pekar på verket så ska det finnas kraft överallt. Hon pratade om kraftfält. Och hur viktigt det är med placeringen av saker och verk i hennes studio. Hur de speglar och får kraft av varandra, och hur de ger henne kraft.
”Mina saker är mitt kapital. Det är viktigt hur de står i förhållande till varandra.”
Jag älskade detaljen med de målade golven. Som matchade färgerna i tavlorna. Det blev väldigt kraftfullt.
Så fint att Marie Louise första man Carl Johan De Geer var där och pratade också. Verkligen som ett gammalt gift par. Det var underbart att se.
Marie Louise intervju i Värvet och Söndagsintervjun i P1 med henne är verkliga tips. Som att gå i terapi och få massa livsklokskaper på samma gång.
Takkronan, ljuskronan med Marie Louise typiska fåtölj, kvinnor och fåglar. Magisk och 4 meter lång. Gjord i Murano.
Din för 1,25 miljoner.
Inte helt negativ till rosa golv heller.
”Som konstnär har man sin skala, sina motiv och sin färgsättning”.
”Jag har blivit förflyttad genom några jag litar på”.
Verken här var större i skala och väldigt kraftfulla i sin rymd. Hon sa också att ju större skala, desto mer kan rymmas. Inte bara personen som om det är mindre, utan även dennes tankar och allt annat ju större och större skalan blir.
Inramningen här gjord av geni. Jag älskar lekfullheten och det där att vägra förhålla sig till ramarna. Bokstavligt och bildligt.
Att vi både fick lyssna på och träffa henne. Vilken ära att få möta en person jag verkligen beundrar. Jag blev sådär fumligt stapplig vill säga allt jag känner och tänker på 10 sekunder. Men också att hon inte hade någon som kunde hålla hennes coola skinnjacka som hon hade på armen när hon skulle signera andras och Alinas katalog. Jag sa att jag kunde hålla den och det kändes så ballt att ha den i famnen. För den var så hon i alla detaljer.
Forever med mig.
Estelle skrev så otroligt spot on i sin blogg om Marie Louise och hennes skapande.
Missa inte.
<3
Konstnär, keramiker, jurist & mamma. Här inne vill jag dela med mig av det som inspirerar mig, och om det som är svårt. Om livet som mamma. Om härliga outfits & inredning. Restaurangbesök eller härlig mat. En blandning av allt jag älskar & det som gör mig glad eller berörd.
Instagram: @jeanetteakerbergceramics