Metamorfoser

Hej bloggen! 

Vad har hänt sen sist? Jo, jag tog med mig syrran på ett väldigt fint event på Nordiska Museet i tisdags. Lyxigt att dricka bubbel tillsammans och få tid att småprata en kväll mitt i veckan. Byggnaden är så pampig, kanske är det en av Stockholms vackraste? De berättade så fint om bakgrunden till Nordiska Ögonblick, att  det började med att de fick en vattenläcka i museet 2021. De behövdes rädda massa gamla fotografier. Snabbt behövde det gå också, innan fotonegativen skulle blivit helt förstörda. De behövde in i frysar, konserveras och digitaliseras.

Att snabbt kunna ta vara på chanser. Eller snarare att liksom försöka göra någonting bra av allt som händer. Något dåligt kan alltid föra något bra med sig bara man gör något. En dörr stängs och en annan öppnas. Eller någon händelse kan få bollen i rullning som kan bli att en dörr öppnas. Ja, ni fattar nog min poäng. Jag älskar det tankesättet och försöker ofta ha med mig det. Även när det egentligen händer något dåligt som i det här fallet med en vattenläcka så måste man komma ihåg att det kan föra något bra med sig bara man tar tag i det. Klipp till.. det blev starten på en fotoutställning på museet. 

Undra om det jag vill komma till är att det kommer alltid hända saker som är bra och dåligt. Det blir liksom vi som bestämmer vad det ska betyda och vad det kan leda till. Att paketera det. Varför inte försöka göra något bra av allt som händer. Något fint. Kanske är det också för att jag alltid älskar att konceptualisera saker. 

Utställningen då, Metamorfoser heter den första under Nordiska Ögonblick. Metamorfoser betyder process eller förvandling och bilderna hade ju genomgått en riktig kemisk process som gjorde dem till konst. Zinat Pirzadeh hade skrivit poesi till många av bilderna. Så otroligt vackert och träffande. Bilder som blir till minnen. Bilder som väcker minnen. Och bilder som kan kapsla in känslor. Kanske var det också därför som utställningen berörde mig så mycket, att den handlade om just förvandling.

Tar med mig citatet från Zinat:

”Vad som än händer… Bli aldrig en fjäril i koppel.” 

På tal om förvandling och förändring så har jag ju faktiskt börjat jobba nu. Det är så mycket blandade känslor att lämna Flora på förskolan och sen gå till jobbet men oftast går det bra. Det känns så vuxet att lämna barn på förskolan och sen gå till jobbet. Men är nöjd över beslutet att börja halvtid för att ge mig själv en slow start och att kunna hämta Flora tidigt nu till en början. 

Jag går med så lätta steg när jag ska hämta henne. Älskar att hämta henne även om hon ibland blir lite ledsen när jag kommer och liksom kommer på att jag vart borta. Men så kramas hon hårt, så fint, och gör sitt lilla speciella ljud som liksom är som en blandning av skratt, gråt och lättnad när hon ser sin rosa Kånken på sin plats och sen vagnen. Som hon älskar sin vagn. Aj aj, mitt mammahjärta men jag är så stolt över henne. Hon är sin egen lilla person på förskolan i den gulliga lilla flocken av barn och fina pedagoger.

Vill kapsla in känslan och Floras skratt i de små ögonblick när vi leker och går hemåt efter förskolan. Små fina vardagsögonblick som betyder allt.