Jag försöker hitta inspiration i sådant som jag har liknande av i min egen garderob. Det dels för att föräldrarledighet stryper ev utsvävningar i shopping, sen för att det är härligt att känna att man har en hållbar stil som kan fungera med hjälp av att fylla på där något saknas eller gått sönder. Jag är mycket sugen på den här typen av kombination.

Det jag längtar absolut mest efter nu är Jeans. Jag har inte insett hur mycket jeansen är byggsten i min vardags-stil.

Kofta Arket, Jeans Ease Totême, Ballerina H&M, solglasögon Nivida eyewear. 

Jag kommer säkert ångra det här, jag kommer säkert sakna min graviditet och kroppen rätt så snart. Men just idag längtar jag så infernaliskt efter att kunna hoppa i ett par jeans eller springa till bussen. Men nu är det så att även mina gravidleggings har spruckit i sömmarna och T-shirten slutar över magen.

Jag har svårt att titta på dom här bilderna ovanför och förstå att det är jag? Inget som skaver, gör ont eller kläms. Men så kommer jag att tänka på…

Det var ju massa som skavde, ömmade och klämdes. Hela hjärttrakten var som ihoptryckt och blåmärksblått. Det enda jag längtade efter var det jag har nu, Minst flera gången om dagen önskade jag att låren skulle svälla, vaderna skulle behöva stödstrumpor och rumpan skulle bli platt och enorm. När jag påminner mig om det så känns allt så banalt.

Det var någon som sa nått så klokt i en gravidpodd nyligen, att man har som tre kroppar eller om det var som flera. En innan då man väntar barn en gravid och en efteråt. Man får tycka om dom alla tre, utmanas av dom och lära av dom. Uppskatta, sörja och smörja dom. Men dom är mina allihopa och jag ska ta hand om den här nu och inte gnälla en sek till på sista vägen fram. Lovar. Men säg att ni kanske också känner igen er?

(Även om jag helt desperat längtar efter jeans)

/ J

Jag har fått så mycket pigmentförändringar i ansiktet så det liknar ingenting. Först och främst här får ni se en avsminkad och bitter sanning. Jag har järnbrist, graviditetsvullnad näsa och kinder, lite vanliga fräknar och sen på det dom här mörka fälten av pigmentering. Jag använder mig av mina vanliga produkter från Exuviance och därtill solskydd i ansiktet och försöker vara försiktig med att sitta i solen och njuta (lite extra såklart nu när jag är gravid.)

Det har ju dessutom regnat nästan i tre månader så jag förstår ingenting. Nu behöver jag hjälp, någon som brottas med samma ”problem”?

Hur får jag bukt på det här? Kommer jag se ut såhär efter graviditeten också? Det bästa i kråksången är om man lyckas avskriva det som fräknar, vilka jag gillar men det blir lite svårt när som växer ut som små landskap på kartan.

Jag undrar om det skett en liten fixering här i veckan. Jag kan andas bättre med kissar oftare. Det blir som nervkläm mest hela tiden och benen kan vika sig lite ibland som om man får ”ryggskott i benen” vet inte alls hur jag ska förklara det. Minns inte den här känslan. Det trycker på nedåt hela tiden och sitter jag förlängd känns det som om det ska tryckas ut.

Jag är så trött, trött i huvudet, trött i fötterna, trött i ögonen, trött i ryggen men jag är samtidigt så otrött på allt mys som kommer nu.

Jag tvättar bebiskläder, det anländer skötbord, babyprodukter, bebynest och bröstvårtssalva. Nu är det snart dags! Alltså på riktigt ska vi få ses.

Magen har klarat sig från stretchmarks men jag tror att mina bröst och dess ungdom hör just ungdomen till. Är det någon som har härliga tips på amnknhsbh:ar i mjuka material som man kan packa till förlossningen?

Ok helt utan överdrift så finns det inte så många saker som är mysigare än att tvätta bebiskläder. Jag har hängt halva huset fullt med Bodies , hättor och små små små strumpor. Det är något särskilt gulligt med att det är Harrys, som nu ska bli någon annans för en stund.

Varje plagg har en liten kärlekshistoria eller kaoshistoria beroende på… men ofattbart många minnen kommer tillbaka när jag tvättar upp allt. Snart dags att packa ned i förlossningsväskan också.

Tack för rolig respons och kul förslag gällande innehåll i bloggen. Ett av förslagen var att visa lite före och efter bilder från huset. Vi flyttade in för drygt tre år sen och har inte gjort någon hejdundrande storrenovering utan istället så tog vi allt lite manjana och ett rum (eller tre lite halvt) samtidigt. Det har känts bra i och med att besluten har fått växa fram. Man hinner ångra sig också- men det hör till. Så nu tänkte jag börja med att visa sovrummet . En plats som Jag uppskattar helt otroligt. Det ligger på övervåningen och ger en möjligheten att avskärma från allt och alla om man så vill. En lyx vi verkligen inte hade när vi bodde i stan.

Här har vi mest jobbat med att förändra känslan av stramt till en mer ombonad, mjuk upplevelse. Man ska vilja vara i sovrummet nästan jämt och det ska vara något annat än övriga rum. Här är det filtar, pyjamaskrokar och doftljusmys. Vi har inte gjort så mycket, men här tycker jag man kan se hur mycket som sitter i finliret. Förvaring, färgsättning, dimmrar och nya fönstervred kommer man långt med.

Vi är fortfarande inte helt klara. Alla lister ska målad in i samma snickerifärg som spegeldörrarna. Sen ska John bygga ett elementskydd i rotting och det ska upp en liten bokhylla på väggen för kvällslitteratur och familjeporträtt. Men rätt så klart är det nog.

Nu blev det lite mer kännbart att jag faktiskt är 35 och att jag har en annan människa som skor sig på mig. Sömnen känns obefintlig och liggställningar mer som tortyr. Jag får knappt något luft när jag sitter och det där med att få in vardagsmotion hämmas av att bäckenet tycks vilja öppna upp helt redan nu.

Ändå så kan jag inte låta bli att tycka att det är helt fantastiskt. Det sprattlas och snurras och bufflas mest hela tiden och jag får mer och mer påslag för varje vecka som går. Snart ska vi ses. Hur ser du ut? Hur mår du? Vad ska vi kalla dig? Hur känns din kind? Allt är så vansinnigt biologiskt självklart och samtidigt sience fiction films märkligt på samma gång.

Sängen har flyttat upp i sovrummet och det googlas babynest på Blocket. Jag försöker sy små sängkläder och snusnäsdukar mest hela tiden.

Minns inte vilken bröstpump som vi hade sist men har en förnimmelse om att den var avgörande för mitt allmäntillstånd.

Nästa vecka har jag bokat in mig på en förlossningsföreläsning på sös. Vill påminna mig om processen. Gå runt lite i lokalerna och bara allmänt känna på känslan av att det snart är dags.

Kanske även ska börja småpacka den där förlossningsväskan snart, bara för att det är mysigt?