Nu får man äntligen klä på sig, jag använde samma kläder tre ggr förra veckan så jag kan nog beskriva det här mer som en veckooutfit än en dagens.

Stickad tshirt – Arket, Jeans Totême, Jeansjacka Khaite, Väska ATP atelier.

Förra helgen var jag på min första 40 års fest. Vi är där nu. Där då 40 inte känns märkligt eller gammalt eller ens märkvärdigt. Jag har någonstans förstått att man aldrig växer ikapp den där känslan man trodde skulle infinna sig. Känslan av gammal. Jag kommer nog alltid ha svårt att ta in hur åldersstegen på något vis frös där vid 30, även om jag utvecklas hela tiden. Det går inte att ta in att vid min ålder hade min mamma redan gift sig, fött tre barn och var klar med det skeendet i sitt liv. Hon startade eget och blev kvinna på ett sätt som känns stort, genomtänkt och ålderadekvat. Jag är fortfarande mitt i längtan efter att starta upp… ja allt. Jag vet fortfarande inte vad jag egentligen vill jobba med, vilka drömmar som jag egentligen tänkt realisera eller vilka namn som förmodligen kommer (förhoppningsvis) tillhöra alla de barn jag föreställt mig runt fötterna.

Det här har fått mig att börja skriva listor igen. Riktiga listor som jag och John sen pratat om. Hur ska vi realisera de här drömmarna och vad är tre års planen?

Festen då? Den var som en resa tillbaka i tiden däremot. Alla mina vänner från 20 something var där och vi dansade oss svettiga till Roxette halva natten. Det var så befriande att fuldansa sig till träningsvärk. Jag hoppas att de som bjöd in oss kände sig firade och omhändertagna. Tack för en fantastisk kväll som lämnade mig med lite mod att börja förverkliga i alla fall en av punkterna på listan. Återkommer om det.

Här ser ni en person som inte kan bestämma sig för om det är höst eller sommar. Eller om jag är 15 eller 65. Det är skönt att vara ambivalent ibland.

Telefonen har fått sig en makeover till kavaj. Det blev inte bara snyggt utan också lite roligare att svara på de hundratals jobbsamtal som tycks eka in den här veckan. Så ring bara, jag är redo.

Jag har en kompis som blev min vän på ett sådär lite underligt men helfestligt sätt. När jag och John köpte vår första drömlägenhet så gjorde vi det av en mäklare som gick emot alla mina föreställningar om just mäklartypen. Det kändes på något sätt som om hon bara va där, hjälpte oss och sen tog emot pengarna (alltså den slugaste av säljare med andra ord.)

När vi sen skulle sälja samma dröm så tvekade jag inte en sekund utan ringde upp Anna. Under det samtalet så kändes det som att snacka med en gammal vän. Vi gjorde hela affären med vår lägenhetsförsäljning klar och så fort alla pengar var överförda och papper påskrivna så skickade vi typ simultant frågan till varandra om vi kunde “bli” vänner nu?

Efter det har våra barn blivit kompisar, våra killar gillar varandra och vi har flyttat ut på “vischan” så det är typ tio min ifrån varandra. Härligt det kan bli ibland. Vi hade en lunchdate förra helgen och det kändes som en timme terapi, två timmar stand up och en halvtimme personal shopping. Perfekt helt enkelt.

Ps nu finns kantarelltoasten på Sturehof i några veckor. Spring och ät.

Under hela våren och en del av sommaren har jag haft svårt att känna glädje hemma. Det är som om jag kopplat ihop allt elände från året med flytten hit. Efter att ha känt så ett tag pratade jag om det högt med min syster och några vänner. Det var svårt att faktiskt säga att jag inte ände som jag gjorde innan för huset. Att jag börjat undvika vissa rum, kände mig trängd och som om jag ville bort. Men genom att prata om det så fick jag också en möjlighet att bara få ur mig allt som satt sig i väggarna.

Jag vill inte minnas alla de där stunderna i soffan då vi tröstat varandra, all förberedelse inför begravningen, alla graviditetstest jag kastat i sopkorgen, de där grusade förhoppningarna i kaffekoppen osv. Men då påminde alla mina vänner mig om att det spelar ingen roll var man är. Det måste få kännas så där ändå. Men att man kan försöka se det som att huset har tagit hand om en istället för att anklaga det för att vara hemsökt. Och visste är det så att huset varit det som vi vart lyckligast över sen oktober förra året. Det har funnits massa att göra för att skingra tankarna. Många varma filtar och härliga trappknarr som hjälpt oss att ta hand om varandra. Jag köper det , men det har inte känts så.

Inte förens i helgen. Jag ville vara där igen, jag brydde mig om hur maten smakade, hur blommorna var placerade och om storleken på Harrys tågbana igen. En strid vunnen nu ska jag bara vinnna tillbaka kärleken och hoppet om min egen kropp också. Det känns dock som något som kommer ta omvägar…

Jag har äntligen vågat mig på lite färg. Efter den här värmeböljan till evighetsommar trodde jag att även sensommaren skulle bjuda på samma upplägg. Så härom helgen hittade jag den här smått fantastiska skapelsen på Arket. Dessvärre har det regnat och vart kallt varje morgon den här veckan och den hänger orörd i mitt sovrum. Jag tror jag imorgon trotsar jag all väderlek och tar den på premiärtur.

En lång och varm sommar går mot sitt slut. Harry har blivit ett huvud högre, jag några kilo tyngre av all ost och trädgården äntligen lite grönare igen. Vilken sommar. Helt makalös och märklig på samma gång. Nu längtar jag jätte mycket efter hösten, långpromenader, doftljus och te i lösvikt.

Vilka är era höstmys favoriter?

När vi lämnade poolen för utflykter brukade vi ta oss lite längre bort och avskilt. Men vi hade lovat Harry lite tåg och strandleksaker. Kan verkligen rekommendera att åka ned till Sollér som ligger en tjugominuters från huset vi hyrde och ställde bilen där. Man kan ta en fin men varm promenad längs gatorna, besöka kyrkan på stora torget, äta en glass och sen ta tåget ned till Port de Sollér. Sen när man vart där längtar man tillbaka till badvikar igen…

För er som är eller ska till Mallis kan jag rekommendera denna väldigt avlägsna med underbara strand. Håll ett extra öga efter brännmaneter och boka bord på restaurangen innan då det va fullbokat vid Lunch.