Weekend

Under hela våren och en del av sommaren har jag haft svårt att känna glädje hemma. Det är som om jag kopplat ihop allt elände från året med flytten hit. Efter att ha känt så ett tag pratade jag om det högt med min syster och några vänner. Det var svårt att faktiskt säga att jag inte ände som jag gjorde innan för huset. Att jag börjat undvika vissa rum, kände mig trängd och som om jag ville bort. Men genom att prata om det så fick jag också en möjlighet att bara få ur mig allt som satt sig i väggarna.

Jag vill inte minnas alla de där stunderna i soffan då vi tröstat varandra, all förberedelse inför begravningen, alla graviditetstest jag kastat i sopkorgen, de där grusade förhoppningarna i kaffekoppen osv. Men då påminde alla mina vänner mig om att det spelar ingen roll var man är. Det måste få kännas så där ändå. Men att man kan försöka se det som att huset har tagit hand om en istället för att anklaga det för att vara hemsökt. Och visste är det så att huset varit det som vi vart lyckligast över sen oktober förra året. Det har funnits massa att göra för att skingra tankarna. Många varma filtar och härliga trappknarr som hjälpt oss att ta hand om varandra. Jag köper det , men det har inte känts så.

Inte förens i helgen. Jag ville vara där igen, jag brydde mig om hur maten smakade, hur blommorna var placerade och om storleken på Harrys tågbana igen. En strid vunnen nu ska jag bara vinnna tillbaka kärleken och hoppet om min egen kropp också. Det känns dock som något som kommer ta omvägar…