Vi åt middag på Strindberg i sällskap av Pyret och Miika och helt oprovocerat kom sällskaet in på det explosiva ämnet offentlig amning. För en gångs skull hade jag absolut ingen åsikt. Jag försökte resonera fram vad jag egentligen tyckte, men nope, nada, nichts. Jag vet inte.

Amning känns överhuvudtaget alldeles för eldfängt och skrämmande för att jag skulle vilja ta itu med det redan nu.

Varken Magnus eller jag är speciellt händiga. Om man säger så här: vi skulle döden dö på två timmar ute i Esbos vida Nouxskogar. Därför ter det sig naturligt för oss att high fivea varandra och göra triumfdanser* då vi klarat av att klättra upp på en stege och byta hallogenlampor i takkonstruktionen. Döm om min stolthet idag då jag köpte RÄTT sorts glödlampor OCH fick dem att fungera i BÅDE jordgloben och Blocklampan. Jag är SÅ Robinson 2009.


*jag tänker amerikansk fotbollsspeolare som precis fått den konstigt formade bollen i mål.

Ni förtjänar sanningen. Jag är tvungen att äta upp mina ord. Jag som spelat litteraturelitist och hånat allt Marian Keynes penna* nuddat vid ser till och med fram emot att komma hem till En förtjusande man. Jag skäms, men läser ändå vidare. Ibland skrattar jag till och med lite. Fine, stundvis är det förutsägbart och äckligt sockersött, men jag roas ändå.

Annica som sade till på skarpen då jag gick ut med att jag läst Elsas Mode** kommer aldrig att kunna respektera mej igen.

Graviditet gör kanske människan dummare.

Magnus allmänbildar sig förövrigt och läser nåt helt annat.



*okej, tangentbord då.
**i RECENSIONSSYFTE! I RECENSIONSSYFTE!

Basses svar på min undran om inte han och Hanna kan skippa jobbet och äta frukost med oss på nyårsafton:

"Vi har riktiga jobb och är inga jävla mediafittor som kan glida in på kontoret när det passar!"

Ni vet sån där old school-humor där man stiger på bananskal och halkar omkull. Eventuellt roligt för Charlie Chaplins och Adolf Hitlers generation. I morse gjorde jag en Bananskal 2.0 och halkade på en pizzakartong på Stora Robertsgatan. Det var ingen graciös jag-nuddar-vid-marken- och-stiger-upp-i-en-rörelse-halkning. Snarare en pang-på-höftbenet-och-hela-vänstra-sidan-kommer-att-vara-ett-blåmärke-kraschlandning. Tur att jag inte är några år äldre, då skulle det bli lårbenshalsoperaion och rollator.

Och nej, det var inte roligt heller i den här uppgraderade versionen.

Jag förevisar den  bruna velourdräkten* Pyret gav mej i julklapp.

Magnus:
"Du se ut som en jättestor, levande bajskorv."



*sjukt snygga.

Vi åt frukost på Engel, såg Avatar och promenerade hem utan att jag halkade en enda gång. Det måste vara nåt slags personligt rekord. Icke-halkadet alltså.

Så gott som alla tidigare pojkvänner har varit av sorten som frågar frågor genom hela filmen. "Vem är det?" "Varför är han arg?" "Hur visste hon att han inte var hemma?" och så vidare. Jag tyckte alltid att detta var höjden på störande beteende. Tills jag träffade Magnus "sover du?" Silfvenius. Mannen som varje kvart är tvungen att kontrollera att jag säkert är vaken under filmen.

"Det blir läxförhör på intrigen efteråt."

Om man bortser från sjösjukan i början och att jag valde att somna stunder när det blev riktigt tråkigt var det roligt att gå på 3-D film.

Som sig bör hade jag ordnat en liten julklappsskattjakt åt Magnus när han återvände från Sverige. Eftersom han rörde på sig hela tiden blev bilderna suddiga, men you get the picture.