Pauligs julkaffe som jag kokat själv. Yäk.

So we meet again, Mr Bathtub. Just relax and let me do my thing.

Jul och mycket häng med familjen ledde till att jag började fundera på det här med syskonteori där egenskaper, yrke och viss mån personlighet baserar sig på i vilken ordning i syskonskaran man är född. Förenklat: storasyskonet: en ambitiös ledare som tar mycket ansvar. Mellansyskonet: en diplomatisk medlare. Småsyskonet: en lättsam äventyrare. Och så endabarnet: det bortskämda geniet.

Det stämmer väl sådär på Pyret och mej. Jag är äldst och visserligen chef och helst den som vill bestämma också i resten av livet, men också typen som hoppar, fallskärm, backpackar genom Sydamerika och dyker med hajar. Medan lilla diplomaten Pyret tar ansvar för ekonomi och hem och uppfostrar högstadiebarn i modersmål samtidigt som hon lättsamt nog alltid är den som sist lämnar skrattandes festen.

Är ni typiska stora, lilla eller mellanbarn? Och tror ni överhuvudtaget på den här syskonteorin?

Enough of julmat, jag inleder dagen med en Kingis i sängen. Jag vill trots inte låta den här sköna sokerfyllan avta.

Innan jag plockar med mej Pyret och åker iväg till mamma kör vi en gammal favorit: dagens mage. Skönt att det inte är så galet länge till mars, jag börjar nämligen tröttna på att gå omkring med den här klumpen. Fast det får man säkert inte säga högt. För då älskar man inte sitt barn.

Eftersom vi inte kunde komma överens om vems föräldrar vi borde fira jul med julseparerade Magnus och jag och äter således julaftonsmiddag på olika håll i världen. Detta betyder inte nödvändigtvis att vi älskar varandra mindre, men nog att nästa jul* sannolikt kommer föra med sig en hel del förhandlingar och diplomatiska kriser.



*då Darth Vidar anlänt.

Kolla vilken fin julklapp jag fick av Karins mor Britten!

Häromdan kom en farbror, som läst min ledare om hur obehagligt jag finner det då främmande människor ska peta på mitt mellangärde, fram och förklarade att jag nog bara ska bita ihop eftersom det är biologiskt naturligt att röra gravida magar.
"Du måste förstå Peppe, att din kropp inte längre är din. Nu är den barnets och samhällets. Så är vi biologiskt programmerade."

Jag blir alltid lite illa till mods då folk ska förklara sina eller andras beteenden med biologi. Det är liksom den ultimata förklaringen.

"Ja, han är otrogen för att det är biologiskt att män vill sprida sin säd"

"Kvinnor är biologiskt mer lämpade för att städa och pyssla i hemmet. De är samlare och plockare, medan männen är jagare."

"Fotbollshuliganer slår varandra för att de är biologiskt programmerade att försvara sin stam."

"Tjejer har av biologiska orsaker inte chefsposter. De VILL helt enkelt stanna hemma och amma barn."

Har vi inte kommit längre än så? Vad hände med den fria viljan? Jag menar, lejonhanar tar ju livet av ungar till andra hanar, är det biologiskt naturligt att pappor dräper sina styvbarn? Var går gränsen?