Jag:
"Åh så jag är sugen på att se ett tv-program om tjockisar! Har Anna Skipper i Du Är Vad Du Äter gått i pension? Eller?"

Magnus:
"Ja tyvärr, älskling. Men det fixar vi. Ställ dej bara framför spegeln så kan jag sjunga en helt egen signaturmelodin för dej!"

Vi övade internetminerna en stund. Magnus var som vanligt bättre än jag.

Eftersom vi är en familj som gillar att leva farligt tog vi spårvagnen ända ut till the hoods i Arabiastranden för att bruncha på Dylan. Det var spännande på många sätt, inte nog den överhängande risken att bli smurfad i kollektivtrafiken, dessutom körde sexan oväntat en undantagsrutt på grund av att hela Arabiastranden var igensnöad. Adrenalinruschen!



Dylan visade sig leverera allt en brunchfantast kan önska sig i matväg. Olyckligt nog fick vi genast lite dålig fiilis då folk trängde sig före i kön* in, gästerna uppträdde allmänt hetsigt och musiken var lite för mycket upptempo för att man skulle ha kunnat njuta av en chillbrunch. Mags blev omedelbart irriterad och petade bara lite i sin yoghurt för att sedan tjata om att han ville åka vidare. Jag mumsade i mej lite ägg, en croissant med marmelad, yoghurt, frukt och tre koppar kaffe. Skippade dock den mera matiga maten. Pluspoäng får personalen som var sjukt trevlig och glad. Minuspoäng för det dumma klientelet. Och priset då? Jo, 13, 50 pengar.


Så nu vet ni det.

*boka bord ifall ni är sugna på Dylan. Det var fullt till bristningsgränsen.

Men potatismos, var har du hållit hus de senaste åren? Jag vet, det är kanske mitt fel. Jag har försummat dej till förmån för andra rätter. Knullat runt med sashimi, grön curry, kimtchi, palak paneer och vanlig pasta. Förlåt.

För ärligt talat, jag hade glömt bort att det kunde vara så här bra mellan oss. Så mjukt och gott och lite salt, med en smörklick på mitten. Du och jag, potismoset. Du och jag. Vi ska aldrig vara ifrån varandra så här länge igen.

Vilka ser godare ut? (de suddiga köttbullarna eller den suddiga vegeröran?)




Jag borde kanske börja äta kött.

...och här går jag omkring om suktar efter ett stort glas rödvin. Försöker kompensera med en gigantisk kopp svart kaffe från Kaffa. Men, ärligt talat, det är inte alls samma sak. Inte ens nära.

Först när hon kom hem och beskådade bilderna hon tagit av sig själv märkte hon att hon klätt sig ganska fult just den här kalla lördagen i februari. Tanken bakom valet av strumpbyxor förblev oklar.

Jag gick via Juurin Puoti och köpte några hundra gram kött. Kände mej tvungen att förklara för den trevliga killen bakom disken att det sannerligen inte är vegetariska jag som är blodtörstig nog att äta döda djur, men eftersom jag gillar min man så mycket kan jag tänka mej att för hans skull, ungefär en gång om året, trilla köttbullar.

Killes min:
"Jaha, det här var ju sjukt spännande information. Snälla berätta mera, jag vill nämligen falla i koma av rent ointresse."

Jag har uppenbarligen nu nått den perioden i graviditeten då folk jag träffar ser medlisamt på mej och säger smått olycksbådande:

"Ja, men lycka till! Det ska nog gå bra..."

Jag ba:
"Vänta lite! Vad menar ni med nog?"

Eftersom jag inte tänker låta den här graviditeten kuva mej marscherade jag med raska steg från Styrmansgatan till Tölögatan för att fira medianomen Karin. Föga visste jag att jag likt Roald Amundsen skulle möta isande kyla och nordanvind av aldrig tidigare skådat slag. I motsats till Amundsen och Nansen hade jag dock varken släde eller huskyhundar till hjälp, utan fick med hjälp av mina Uggs och rimfrost i mustaschen trotsa helveteskylan.

Men som den pragmatiska kvinna jag är jämförde jag mitt öde med kvinnorna i Burkina Faso som antagligen hämtar vatten från brunnen 30 kilomter bort samtidigt som de förlöser barn vid vägrenen. I Burkinas Faso går inte ens treans språvagn, så vem är jag att klaga?

Kornigt bildbevis på min överlevnad: