I morse hade jag så bråttom att jag var tvungen att åka buss* mellan Femkanten och Tölö. I Fjorton satt det ett litet ilsket barn som gallskrek i raseri. Hela vägen till Tölö. Jag testade mina moderliga hormoner och försökte känna efter om biologin ville att jag skulle gå fram, plocka upp barnet till min barm och trösta det. Men nej. Det enda jag ville göra var lyfta ut hela barnvagnshelvetet på följande hållplast och fortsätta min resa i lugn och ro.



*ett fortskaffningsmedel jag försöker undvika så långt som möjligt.

Vi började dagen med att besöka Rådgivningstanten. Jag var lite stressad och irriterad över allmänt grossesstillstånd så Magnus fick spela good cop medan jag tog den andra rollen. När alla undersökningar var klara och vi var på väg ut genom dörren ropade Rådgivningstanten som avsked:

"Ikväll ska ni gå hem och mysa med varandra!"

Nu undrar jag om hon menade mysa som i att sätta sig på fårskinnet framför den öppna brasan, dricka varm kakao och eventuellt spela Alfapet medan stora snöflingor dalar ner utanför fönstret eller om det var hennes sätt att introducera oss till nåt slags föräldralingo där mysa betyder ha sex.

Vem vet.

FIck ett oroligt sms av Calle där han undrade om jag ligger och krystar ut bebisar då jag inte uppdaterat bloggen på hela dagen. Så är dock inte fallet, jag har bara varit upptagen med annat program än just barnafödsel bloggande. Lovar att höra av mej från BB när vi åker in. Om man får. Och jag är fysiskt kapabel till det.

Jag kompenserade frustrationen med fajitas. Ni visste kanske inte att jag tillreder norra halvklotets godaste guacamole.

Försökte sticka ett par vantar åt Magnus. Blev så frustrerad att jag ville utföra mord eller åtminstone sparka ett litet oskyldigt djur. Satans garnhelvete.

Jag sitter uppe hos Calle för en liten pratstund* då Magnus ringer och upphetsat frågar:
"Jag kom hem och hittar dej inte! Har du gömt dej nånstans i lägenheten?"

Jag:
"Nej love, jag hänger med Calle."

Mags oerhört besviken:
"Jaha. Synd."

Det gör så ont i mej. Jag borde ha varit en god hustru och gömt mej på ett finurligt ställe. Måste se till att få det gjort ännu den här veckan.


*ibland leker vi Melrose Place bara för att vi delar innergård.

På väg ut ur mitt hem stötte jag på en ganska söt skyffla-ner-snö-från-Helsingforstaken-dude. Han satt på huk i trappan och värmde sina händer. Jag hälsade glatt och tillade spontant:

"Fryser du?"

Jag hade väntat mej ett nej (han var ju trots allt en snödude), men istället fick jag ett ynkligt "Lite" till svar. Den oväntade responsen ledde till att jag för en sekund övervägde att bjuda in honom på en kopp varm kakao* och en filt, men ändrade mej i sista minuten och sa bara medlidsamt "Stackars dej" för att sedan rusa vidare.


Efteråt slog det mej att om jag inte var gift, eller höggravid. Och det här var en porrfilm, skulle eftermiddagen ha kunnat utvecklas till något riktigt intressant.



*varm choklad för er svenskar. Jag vill att ni uppfattar allt i den här lilla historien.

Vanligtvis brukar Mags och jag skicka såna där äckligt gulliga och kärleksfulla textare åt varandra under dagen. Ibland rings vi till och med. Nu när jag går hemma* håller jag mej från att höra av mej. Jag är nämligen livrädd för att bli den där desperata och uttråkade hemmafrun som ringer och ba:

"Heeej, vad gööör du?"

Magnus:
"Jobbar. Älskling, hade du nåt på hjärtat?"

Hemmafrun Peppe:
"Ville bara säga hur mycket du betyder för mej."

Magnus:
"Och du för mej, Puss. Puss. Hejdå!"

Hemmafrun:
"Vänta! En sak till... vad gör du?"

Magnus:
"Love, jag är lite upptagen på jobbet. Vi ses ikväll."

Frugan:
"Meeen... en sak till: vad ska vi äta?"

och så vidare. Ni fattar. Därav hör jag inte alls av mej under dagens lopp. Jag vill inte trigga något underliggande monster som det visar sig att jag inte kan kontrollera.


*nåja, om man ska vara petnoga så sitter jag på redaktionen.

På vägen hem till trygga Rödbergen hjälpte vardagshjälten Magnus en dam i nöd. Kvinnans bil låg under en meter snö och hon trodde uppenbarligen att man kommer loss om man bara trycker tillräckligt länge på gaspedalen. Mags erbjöd sig sålunda att skyffla undan snö och skuffa bil. Snart stannade en annan bil och en hjälpsam farbror steg ut. Eller hjälpsam och hjälpsam, gubben ville bara meddela att han inte tänker hjälpa till för då lär sig aldrig damen i nöd att klara sig själv.

Jag skulle beskriva mannens attityd som en oskön blandning av darwinism, kamratuppfostran och det bygger karaktär att befinna sig i nöd. Sedan hoppade fabon skadeglatt in i sin egen bil och susade mot horisonten medan Magnus skuffade iväg tanten.

Själv spelade jag ut gravidkortet och fotade.


Flickan i bakgrunden har ingenting med blogginlägget att göra.

Okej, jag har en fråga. Vilken är den största myten* om moder/faderskap ni stött på?


*förtydligande: alltså någonting som inte stämde i ert fall fastän folk stenhårt påstod det.