Idag åkte jag buss och påmindes om varför jag aldrig åker buss. Jäkligt störande med folk som stiger på och av hela tiden.

Jag drog på mej BabyBjörnen och bebén och varndrade Båtmansgatan upp för att köpa frukostbröd och kaffe. Hör och häpna, bruden bakom disken på Kanniston leipomo diggade Vidde och var snäll mot mej.

Sen spydde Vidster lite på mitt en bröst och bärselen, men det kunde ha varit värre. Hellre en leverans från vinden än från källaren.

Jag är mycket nöjd med den här morgonen.

Jag försöker balansera mitt litterära intag med att läsa de här böckerna parallellt. Vad läser du just nu?

Kolla! Linda gjorde Magnus falafel. Ser sjukt gott ut också på Drumsö. Klick.

Sedan gick Magnus, Vidar, redaktör Grönroos* och jag till Brunnsparken för en liten improviserad picknick.






*alla måste lyssna på Simosas Stiftelse på radio x3m. okej.

Det kan naturligtvis vara jag som lider av paranoia, men jag tycker att det är lite obehagligt då jag står böjd över spädisen och han bryter ögonkontakten med mej för att fästa blicken mot dörröppningen bakom min rygg. Efter nån minut av spädisstirrande är jag tvungen att vända mej om för att kolla att yxmördaren (eller Magnus) som stått där försvunnit.

När man skickar sms måste man vara nog att inte tänka på en annan människa än mottagaren vid sändningsögonblicket, så att man inte trycker iväg meddelandet till fel typ. Samma regel gäller vid kärleksförklaringar.

Ibland när Magnus säger:
"Jag älskar dej, Peppe"

och jag sitter och läser en artikel om det kungliga bröllopet eller Finlands kärnkraftspolitik måste jag koncentrera mej jättemycket för att inte tankspritt svara:

"Och jag älskar dej, Daniel"

eller

"Och jag älskar dej, Mauri Pekkarinen"

Om vi säger så här: flera gånger har det varit jävligt nära ögat.

Sedan tog jag Pyret med mej på Monkis och Weekdays öppningsfest och var den där otrevliga typen som stannar upp och talar med varje människa* vi mötte istället för att hänga med mitt sällskap. Pyret tog det med jämnmod. Magnus skulle ha dödat mej.

Bildligt talat alltså. Hoppas jag åtminstone.



*förutom Smulan som jag missade.

Say hello to den glada typen.

Före vi fick barn var jag lite rädd för att Magnus och mina diskussioner skulle domineras av det stereotypa föräldratemat barnbajs. Frekvens, färg och konsistens, bajs öppnar en närapå oändlig värld av möjliga samtalsämnen.

Jag hade både rätt och fel i mina farhågor. Det snackas visserligen om magfunktioner hos oss, men mer om Magnus än om Viddes.

Jag:
"Sexigt. Kan du ge mej lite fler detaljer?"

Magnus:
"Ingen orsak att bli sarkastik, sånt här talar man faktiskt om efter att man gift sig."