Magnus:
"Vad gör du?"

Jag:
"Bloggar."

Magnus:
"Du bloggar alltid! Om du skulle få välja vad du reinkarnerades till efter din död skulle det bli en hemsida så att du alltid kunde vara ute på internet. NEJ! Du skulle vara en sökrobot så att du dagarna i ända kunde söka information på nätet. Du vill vara Google! Eller ett bredband så att du hela tiden kunde ligga och puttra. När du frågar om hur lång tid det tar förstår du inte om svaret inte kommer i kilobyte per sekund. Pastan är förresten klar om 3 megabyte. Vill man få kontakt med dej måste man logga in."

Jag:
"Jag tänker blogga om att du sade det där."

Hörni stockholmare, har ni nåt trevligt frukostställe* i er stad ni skulle rekommendera för oss? Eftersom Mags en gång i tiden jobbade på Elverket äter vi nästan alltid söndagsbrunch där, men det skulle vara kul att testa nåt nytt.


*det får gärna vara öppet också på vardagar.

Sorry Smulan, det var inte meningen att försvinna utan att i förväg meddela att jag kommer att vara borta hela dagen. Vi har hälsat på Magnus mormor i Dalsbruk och hans faster i Ekenäs.

Kram, Pepi

Tommy och Linnéa arrangerade en liten Trivial Pursuit-duell*. Den av oss som fick flest rätt på ett kort fick använda sin partner som dryckesbitch** resten av kvällen. Jag vann.

Det är inte det att jag skulle ha problem med att promenera fram till kylskåpet, men det blir så mycket roligare om Magnus gör det för mej. I egenskap av min dryckesbitch.

Just nu: Tommy och Linnéa tävlar om vem som kommer att bli kvällens dansbitch.


*juniorversionen från 1985.
**alltså hämta dryck åt den andra fram till midnatt.

Är det här skäl nog att ta ut skilsmässa?

Igår satt vi länge ute på verandan, åt lite röd pesto, hummus och guacamole.  Drack ett glas rödvin och såg på det magnifika åskvädret. Ungefär samtidigt som vi bestämmer oss för att lägga oss går strömmen. Det är kolmörkt både ute och inne. Magnus hittar en pannlampa och jag borstar tänderna i iPhonens sken. När jag kommer ut ur badrummet har pannlampan slocknat och det enda ljud som hörs är regnet som smattrar mot taket. Jag ropar "Magnus?" men får inget svar. Allt är tyst. Jag meddelar min man att han absolut inte får skrämma mej. Jag är nämligen lite mörkrädd och har precis avslutat en bok om ond, bråd död. Inget svar. Huset är knäpptyst, men jag vet att det någonstans inom stugans 100 kvadratmeter står en man blickstilla och väntar på att jag ska snubbla in i honom. Jag vädjar till Magnus att komma fram och smyger sedan in i sovrummet där bebén ligger och sover. Jag kollar under sängen, bygger sedan en skyddsmur av täcken och riktar iPhonen mot dörren för att blända eventuella inkräktare och mördare. Mitt hjärta bultar fort. Det går fem långa minuter utan att någonting händer. Batteriet på telefonen håller på att ta slut. Jag svettas lite ångestsvett.

Då kommer min man hysteriskt skrattande in i rummet och undrar om jag blev rädd.

Eftersom vi närmar oss helgen tänkte jag att ni skulle få hjälpa mej med två saker 1) som en kompistjänst till mej, gå in och kolla på Kumalas tävling där man kan vinna en middag för sig själv och sina fem bästa vänner 2) rekommendera ert eget favoritvin för mej*.


*det här är egentligen Lindas område. Eller VinLinda som vi kallar henne.

Ungefär så här ser det ut att ta en bebépassblid. Som förälder får man  instruktioner om att klä sig white trashigt, luta sig bakåt och hålla sina händer så lågt nere som möjligt. Spädisen ska helst se preppy, likgiltig och lite misstänksam ut.

Okej, jag är nu på sidan 435 i Hypnotisören och håller delvis med er. Språket är lite ojämnt och jag får stundvis känslan av att det är en film jag läser. Samtidigt tycker jag fortfarande att det är en underhållande deckare, förlåt kriminalroman.

En detalj som jag fäste mej vid var att Joona Linnas språk ofta beskrivs som melankoliskt och sorgset. Nu är jag inte säker på om Linna är finlandssvensk eller finsk som talar svenska*, men ändå. Svenska läsare: låter det melankoliskt då vi finlandssvenskar pratar? Är Mumin ledsen?


*ja, det är stor skillnad.

Jag är nu på sidan 165 i Hypnotisören. Uppenbarligen är boken mycket medryckande och spännande. Jag är underhållen, men inte fullständigt såld. Åtminstone ännu.

Vad säger ni?

Okej, ni får håna mej för att jag är en gammal, tråkig och framförallt gift människa som inte förstår det roliga i livet, men det är ytterst sällan jag tycker att det är kul att gå på diskotek. Musiken* är för dominerande för att man ska kunna tala med mer än en person åt gången, slemmiga gubbar vill ligga för priset av några drinkar, osköna dörrvakter bråkar med en och man dör en liten död av frustration på grun av långa köer till baren.

Nu säger någon: men om man är ute med ett bra gäng typer blir det roligt! 

Fine, men med rätt vänner är det ju till och med roligt i Abu Ghraib.

Diskotek funkar om a) en riktigt bra DJ spelar b) man är singel** c) man är riktigt full (men det blir så hemskt följande dag att jag inte är i stånd att rekommendera det).



*sån där dunka-dunka som ungdomen verkar gilla så mycket nuförtiden.
**ni har ju bevisat att det går att träffa Kärleken på diskotek.