Jag tänkte skriva ett skrytigt inlägg om hur jag joggat* runt Brunnsparken för första gången på nästan ett år och att det gick så bra att ni gärna får inleda dagens kommentarer med: Bästa Superkvinna.

Sedan slog det mej att jag faktiskt träffat bekanta med cirka sju minuters intervaller, stannat och pratat med dem och i praktiken inte alls sprungit så fort och så länge som jag räknade ut efter att ha kommit hem.

Så ni kan glömma att jag sa nåt om det där med Superkvinna. Jag är en lat, MEN social jävel.



*eller löpt, som hard core-löpare säger.

Idag hängde Magnus upp alla våra ohängda tavlor. Det var mycket tillfredsställande för mej.

Anna kom förresten med en intressant undran: hur många av er låg med er partner första kvällen ni träffades? Alltså, hur ofta leder sex första kvällen till något seriöst?

Och vi träffades i Oban för lite födelsedagskalas.

Magnus:
"Här står att man ska vispa äggvitorna tills de blir så hårda att man kan hålla bunken över sitt huvud utan att bli blöt. Har du vispat dem så hårda?"

Jag:
"Ja, såklart! Vad tror du att jag är för en himla baknybörjare?"

Nångång i våras övertalade en telefonförsäljare mej att prenumerera på helg-Helsingin Sanomat i fyra månader. Prenumerationen var ingen succée. Våra 65 kvadratmeter visade sig helt enkelt vara för få för att kunna bläddra i den här finska morgontidningen. HS kräver mer lebensraum än så. Jag fick en liten, liten stroke av irritation varje lördag och söndag morgon då jag försökte läsa nyheter på finska.

Saken blev inte bättre av att det igår kom en räkning på en forlöpande prenumeration av den här dyra, men otympliga tidningen.

Jag hetsade således upp mej lite* och ringde Hesaris kundtjänst. Jag var lite nervös och hade förberett mej på en ingående och jäkligt bra motivering för att få avsluta prenumerationen. Jag var till och med beredd på att slåss för min frihet. Lite som jag föreställer mej att det är att träda ut ur Livets Ord.

Döm om min lättnad (och besvikelse) när den trevliga kundtjänstbruden bara konstaterade att jag kan riva räkningen och gå vidare i livet utan Helsingin Sanomat.

Jag:
"Är det säkert?"

Hon:
"Ja, trevlig helg."


*på det arga sättet.

Hur man vet att man slentriandricker stora mängder vin: man måste kontinuerligt påminna sig själv om att inte fylla på sitt middagsvinglas eftersom man ska hämta Calle och Lini från flygplatsen senare ikväll. Hämta med bil alltså. Calles bil*.

Inte dricka vin, dricka vatten.


*jag gjorde förresten redan låna-bilklassikern när Calle ringde från Milano: "Eh Calle, det hände en grej med bilen..." Calle: alldeles tom och kall inombords.

Magnus menar att Vid har fått sina ben av mej. Jag tycker att Magnus är dum i huvudet.

Eftersom vi åkt saakelis mycket bil de senaste veckorna* har vi också lyssnat sjukt mycket på radio. Det är kiva med radio, men så helvetiskt jobbigt med övertydlig ironi. Övertydlig ironi gör mej bara trött och lite besviken. Det är att döda det roliga med ironi.

Radion ba:
"Alltså jättejättekul att min semester är över, att pojkvännen dumpat mej och att jag dragit på mej en släng av klamydia. JÄTTEkul." *blink blink*


Jag ba:
"Suck."



*jämfört med noll är allt saakelis mycket.

Dagens bebé klädde sig i bar överkropp, spydde lite över folk och bajsade på sig i sömnen. Precis som Matti Nykänen var han också stundvis väldigt underhållande. Fast också söt.