Pimples nämnde i en kommentar rädslan av att bli avslöjad. I Stockholm pratade Annica och jag om lite samma sak, att känna att man är en bluff. Annica som är värsta überschefen* berättade att hon ofta när hon håller föredrag väntar sig att någon längst bak ska sträcka upp handen och säga:
"Ursäkta, men du är ju en bluff."

...men att det ännu aldrig hänt (orsaken till att det aldrig har hänt är antagligen att Annica är sjukt proffsig på sitt jobb och verkligen ingen bluff).

Jag känner ibland samma sak. Trots att jag på en rationell nivå vet att jag oftast är bra får jag stundvis svackor då jag är säker på att någon plötsligt kommer att hoppa fram, peka på mej och ropa:
"Busted!"


*ja, det ÄR hennes titel.

Ni måste förresten alla läsa Karins rapporter från modeveckan i Stockholm, både på hennes egen blogg och på Hbl kultur.

Det är för övrigt första gången på tre år som jag inte delar säng med Karin på Berns under modeveckan och det gör mej lite ledsen i hjärtat. Istället får jag dela säng med Magnus i Rödbergen och hålla mej till januari. Det är också bra, fast på ett annat sätt.

Nackdelen med att ha en närbutik rakt över gatan är att man lätt blir så familjär med den att man handlar mat i trosor och t-shirt.

I dagens avsnitt frångår vi spädbarnet och ni uppmanas istället att hitta purjon. Det är ingen enkel uppgift, men jag tror på er.

I dag fann jag mej i en obehaglig situation*:

Lunchalternativen jag hade att välja mellan bestod av kycklinglår, fiskbullar och snålsoppa*. Ingenting kändes riktigt okej, men jag var lite nervös, tvungen att välja fort och landade oturligt nog på fiskbullarna. Om vi säger så här: fiskbullar var inte okej i Mårtensdals lågstadieskola på 80-talet och är sannerligen inte det idag heller.


*eller i ärlighetens namn ganska många.

Och med rubriken syftar jag på min, inte Viderqvists.

Jag rusar ut för att gå på ett otrevligt möte och mamma ropar efter mej:

"Kom ihåg att vara snäll! Och du är förresten snygg!"

Bra avskedsreplik, tycker jag.

Magnus har nypremiär för sin blogg och ger sina läsare en videohälsning.

Det finns två saker här i världen som bebén tycker är sjukt humoristiska: 1) hundskall 2) hostningar. Med den här lilla performancen kunde jag bli en André på babymarknaden.

Nästa gång ska jag testa lite nytt material i form av pruttljud med munnen. Stay tuned.

I min lilla värld som föräldraledig finns det en måltid utan syfte, nämligen lunchen. Som hederligt arbetande människa kan man utnyttja lunchtiden för att äta och träffa sina vänner, men som hemmakvinna äter jag frukost vid tio/elva och är fortfarande mätt då restaurangerna bjuder på lunch.

Alternativet att koka ihop egen mat runt tre på eftermiddagen faller automatiskt bort eftersom det är tillräckligt utmanande att hitta på EN måltid om dagen och den måltiden är middag. Dessutom vet ju alla att det är tråkigt att äta ensam.

Vad gör jag då för att inte dö svältdöden? Roligt att ni frågar, jag äter glass. Eskimoglass för att vara exakt. Oftast vanilj, men om jag vill lyxa till det lite tar jag en med jordgubbssmak.

Fenomen som är sjukt roliga när bebér gör det och sjukt äckliga när vuxna gör det:

1. Att hosta och prutta samtidigt.