Karin och jag gjorde en roadtrip till Tammersfors Universitetssjukhus för att träffa Linn. Efter att ha läst kvinnans blogg tror ni kanske att det är full drama och att hon svävar mellan liv och död. Det stämmer kanske, men mera avslappnad och rolig människa får man leta efter. Jag kan lätt tänka mig att åka till Tammerfors varje fredag kväll.

Vi hade det sjukt roligt ända tills Linns buttra sängranne klagade på oss hos sjuksköterskorna och vi blev utslängda.

Nu vet jag inte om Vid tekniskt sett är ett spädbarn längre, men eftersom tävlingen heter Hitta spädbarnet kommer jag att köra med det tills han är 18. Eller vägrar att gömma sig så jag kan fota.

Bilden ni ska undersöka tog jag på morgonens frukosttillställning. 

Hej alla!

Så underligt det känns att skriva på svenska helt plötsligt. I knappt ett år så har jag ju bloggat på finska på svensken.ratata.fi. Och nu, för första gången på jag-vet-int-när, så förstår jag alla orden jag skriver.

Men shit vad det har gett mig mycket. Kanske inte så mycket finskakunskaper som jag hade hoppats på men en hel del självförtroende när det kommer till att använda språket.
Det var egentligen i morse som det slog mig.

Jag och Petski stod i kaffekön vid vår lilla kafeteria på jobbet. Jag stod först och skulle beställa. Helt plötsligt hör jag mig beställa mitt och P's kaffe på finska och informerar dessutom biträdet att jag kommer att betala för hela kalaset. Det var visserligen inte första gången jag försökt tala finska med Peter i sällskap men det var första gången som han inte skrattade.

Okej, först, Petski skrattar aldrig åt mig för att vara elak. Han skrattar åt mig för att han tycker att jag är rolig. Och de gånger jag försökt tala finska så har han naturligtvis tyckt att jag har varit rolig.

Men hur välmenande folk än är så är det ändå svårt att komma över tröskel att försöka tala finska när jag vet att det kommer följas av skratt i bakgrunden. Ibland händer det ju trots allt att jag inte försöker vara rolig, utan bara beställa lite mat. Jag är en kille med gott självförtroende men trots det har jag länge dragit mina stapplande one liners i skymundan, i taxibilar, på Mc'en och andra skumma platser.

Men nu, den här gången, skrattade han alltså inte.
Men vet ni, det hade jag inte ens en tanke på att han skulle göra.
Helt plötsligt kändes det helt naturligt att fumla fram "kaks kahvi kiitos! ja minä maksa hänen kahvi myös!".

Och allt skrivande i all ära men det där har jag bara er som följt eller ens sett min videoblogg, att tacka. Och er som uppmuntrat mig med snälla ord. Men framför allt: Alla ni som skrattat!

Tack för ordet Peppe.

Det finns ett café i den östra ändan av Bulevarden som serverar hutlöst dyrt och ganska dåligt kaffe, torra, men dyra smörgåsar och tar nästan fyra euro för en liten flaska Cola. Jag blir lika bevsiken varje gång, men ändå kommer jag tillbaka. Cafét ligger helt enkelt geografiskt mycket lägligt för mej.

Det är lite som den där KK man under sina singeldagar* drog hem kvart före fyra bara för att man inte orkade ragga upp någon annan. Ganska dåligt sex och egentligen gillar man inte ens varadra, men det är lätttillgängligt och enkelt.

Den här lättjan drar ner på min livskvalitet.


*eller nu spelar jag bara tuff, jag hade ju alltid pojkvän och väldigt få KK:n och singeldagar, men ni fattar metaforen?

Ni vet ju alla hur anal Magnus är när det kommer till diskmaskinen. Igår tog han sin besatthet ett steg längre och gjorde en instruktionsvideo om hur man lägger in smustiga kärl i maskinen. Om  man bortser från att han upprepade gånger kallar mej dum är det ett riktigt roligt videoklipp. Klick.

Problemet med småbarn är att man förlorar allt perspektiv på tidsuppfattning och tycker att det är berättigat att bli genuint upprörd för att Kaffecentralen öppnar först 8.30.

Eller vad snackar jag för skit, visst är 8.30 sent också i den riktiga världen?

Malin och Katrin skriver om hur de förändrats efter att ha fått barn. De menar att de blivit explosivare och labilare. Lättretligare och mera introverta. Katrin skriver att hon tappat en del av sin glöd och går omkring och muttrar som en gammal gubbe.

Själv tycker jag att den största skillnaden är att jag är mycket känsligare nuförtiden. Jag måste hoppa över artiklar och stycken i böcker som handlar om barn som mår illa. Jag får en klump i halsen av att se romer tigga på gatorna och gamla människor som ser lite ledsna ut. Dessutom gråter jag i filmer.

Samtidigt har jag aldrig förr varit så här kreativ och produktiv, men det har kanske mer att göra med att jag inte har ett jobb som tar upp det mesta av min tid och mindre med hormoner. Eller vad vet jag.

Hur upplever ni som har barn det? Större, mindre eller inga personlighetsförändringar alls? Och ni som ännu inte pressat ut en bebé ur er vagina: tycker ni att tonen i den här bloggen ändrats efter Vidars ankomst?

Just den här dagen hade jag tur och fick promenera mellan Bortre Tölö och Rödbergen inte mindre än två gånger. Dagens andra besök handlade om planeringen av en sjukt rolig tillställning. Om jag säger så här: det kan löna sig att börja fundera på sina favoritbloggar.

Läste ni om det här?

Finnair söker fyra personer som kan resa runt i Asien, Nordamerika och Europa i två månader och blogga om det. Finnair skjuter in två månadslöner och betalar dessutom traktamenten under resperioden. Jag känner mej lite sugen.

Quality hunters.

Vi kommer att få gäster på fredag kväll och jag tänkte slänga ihop lite guacamole, hummus och pesto och kanske baka lite bröd till det. Har ni förslag/tips på andra goda och enkla röror?