Kommer hem, snyter mig och känner mig allmänt lite under the weather. Besluter mig för att jag antagligen har feber*. Tycker lite om mig själv och besluter mig för att bekräfta att jag är en stackars förkyld människospillra och plockar därför fram febertermometern. Den visar ett konstant flimrande 32, 7 celcius. Jag lider alltså antingen av hypotermi eller så har Magnus använt slut batterierna.

Jag beslutar mig att det är Magnus som berövat mig bekräftelsen på att jag är sjuk. Jävla Magnus. Måste bestraffa honom på något sätt.

Livet blir lite enklare då man har en syndabock. Jag tänker Saddam Hussein, Judas, Tiger Woods och Usama Bin Laden


*jag har aldrig feber, men det hör inte hit.

Det tar mindre än 60 sekunder för en sexmånaders bebé att pilla bort några tangenter från en MacBook inlindad i gladback.

Igår kväll då låg vi med varsin eskimoglass i sängen och fnissade åt Lite Sällskap* som Karin rekommenderat konstaterade Magnus att det är mycket roligare att vara gift än vad han trodde.

Han:
"Jag trodde liksom att det skulle vara allvarligare."

Och han har faktiskt rätt. Äktenskap är oerhört mycket roligare än vad folk säger.


*hemskt underhållande, men ibland blev jag lite illa till mods då vi skrattade mera åt än med människorna på på riktigt sökte kärlek. Hans-Göran gjorde mig väldigt öm om hjärtat.

Det här är sannerligen ingen skönhetsblogg och jag känner mig lite ytlig och dum, men ni förtjänar att veta detta: om jag bara får rekommendera en skönhetsprodukt så är det det Korres Lip Butter. Bra färg och gör läpparna mjuka och fina. Finns alltid i min ficka.

Det var allt.

Förutom att ni gärna får tipsa mig om er favoritprodukt.

Det fulaste jag kan klä mig i är jeans och joggingskor. Jeans är okej för sig och joggingskor har ju sin egen funktion, men kombinationen får mig alltid att känna mig som Seinfeld eller en av de där nordamerikanska kryssningsturisterna som stiger iland på Ärtholmen. Haremsbyxorna snygghetsvinner med hästlängder.


Har ni någon egen personlig fulhetsoutfit?

Det är med skräckblandad fascination jag ser Magnus gå ut halv två och komma hem från efterfesten vid sju. Det är fint att ha en hobby man brinner så mycket för.

Ni ba:
"Peppe, kan inte du publicera en bild på stans godaste röror?"

Jag:
"Okej då.*"

Om jag skulle vara en riktig modebloggare skulle jag säga att guacamolen som skymtar i bakgrunden är to die for.



*förrresten, kommer ni ihåg att det fanns ett kondommärke som hette Okeido? Vad betydde egentligen det? Att man äntligen fick bruk för sina kådisar då partner sade Okejdå?

Det ligger mycket humor i morot-potatis-broccolipurén.

Magnus läser bloggen:
"Hahaha! Du kan inte ens stava till hoes!"

Jag:
"Kan du sluta kritisera mig, tack så mycket. Och om det kommer till skrivregler är DU nog inte rätt person att kritisera MIG."

Magnus:
"Jag kritiserar inte, jag gör dig till en bättre människa!"

Jag:
"Jag tänker börja kritisera dig!" 

 Magnus:
"Nej! Du skulle bara göra det i hämndsyfte, inte för att göra mig till en bättre människa och bara det gör dig till en ännu sämre människa! Kan du förresten tagga mig lite oftare i din blogg?"

När vi hade parkerat den stora bilen i den minimala parkeringskällaren på Salligatan lovade jag mig själv att få ta en taxi hem. Det hade nämligen varit en lång dag och jag hade varit tvungen att äta på Hesburger vid två olika tillfällen*. Jag förtjänade en taxiresa. När jag steg ut på Mannerheimvägen såg jag att tians spårvagn närmade sig. Varför inte, tänkte jag och kastade mej ut på Mannerheimvägen, undvek att krossas av en buss och rusade ut på perongen. Till min stora besvikelse och chock ignorerade spårvagnshelvetet mej och bara susade förbi.

Där stod jag sedan, fullständigt rasande med armarna utsträckta i en upprörd gest som skulle ha imponerat på vilken italienare som helst. Spårvagnen som kom efter tian hade Tölöhallarna-skylten uppe och var därför otillgänglig.

Eller det trodde jag tills den stannade och duden som körde tittade ut och ropade:
"Hoppa in så kör jag ifatt din spårvagn!"

Jag hoppade in och sedan följde en oerhört spännande och fartfylld spårvagnsjakt. Vid Operan hann vi ifatt den fördömda tian, jag hoppade ut, vinkade tacksamt åt min räddare och kastade mig in i tian.

Nu är jag hemma.
Slutet gott.


*det fördubblade antalet besök jag gjort på just den restaurangen.