När jag cyklar runt på Magnus röda Jopo brukar folk jag möter och känner (bland annat Skinka igår) se överraskat glatt på cykeln och utropa:
 "Nämen! Är det...?"

Jag brukar ledset skaka på huvudet och svara:
"Nej, det är tyvärr Magnus'..."

Varefter personen jag talat med ser ledsen ut tillbaka och säger:
"Jag beklagar hemskt mycket"

På den tiden fanns det ännu två av dem

Jenni sade: Hej Peppe! Du är så bra att argumentera, får jag fråga dig varför Magnus tog till sig ditt efternamn när ni gifte er? Undrar av ren nyfikenhet, det brukar ju vara tvärtom! kanske har du skrivit det nånstans förut, men jag har missat det. Din blogg är så bra! den är säkert lifestyle, men jag tycker också att den är intellektuell och personlig!

Magnus heter Silfvenius Öhman för att vi ville rucka lite på statistiken och visa att man som man faktiskt kan ta sin frus efternamn. Det finns ingen lag på att man måste följa traditioner bara för att de är traditioner. Om någon gav mig en bra orsak varför det är viktigt att just kvinnan tar sin mans släktnamn skulle jag förstå det, men det har inte hänt ännu. Därför tycker jag att det är lika naturligt att Magnus tog mitt efternamn som om jag skulle ha tagit hans.

Jag ser mig verkligen inte som en stor förebild, men jag tycker att det är kiva om någon där ute kanske blir inspirerad och funderar över sina egna val. Man behöver inte göra som alla andra enbart med motiveringen det är tradition. Det enda man måste göra är tänka igenom sina beslut. Kanske man kommer fram till att man vill ta sin mans namn. Eller sin frus. Huvudsaken är att man inte är ett får som bara följer hjorden.

Och så handlar det ju bara om ett efternamn. Inte någon stor dramatik.


Ni vet det här, men som vanligt tycker jag att man ska göra precis som man vill. Tar man sin mans namn, håller sitt eget eller hittar man på ett eget efternamn är det helt fine. Eller egentligen angår det inte ens mig.

Veckans bästa två sekunder inföll igår då Magnus kom tillbaka från ett snabbt baconbesök i närbutiken och jag kastade mig över honom med ett stort BU! när han steg in genom dörren.

Mycket tillfredsställande.

När jag föreläser* om bloggar brukar jag säga att man ska nischa sig om man vill ha en framgångsrik blogg. Fundera vad du vill säga och vad du vill skriva och kör på det. På så sätt blir det lättare både för dig själv och läsaren (ironiskt nog handlar min egen blogg inte om någonting alls).

Soufi skriver om hur irriterad hon blir när hon klassas som modebloggare. Och jag förstår henne, bara för att man är kvinna och bloggar betyder det inte automatiskt att man har en modeblogg. Det är som att påstå att samtliga män som ser på tv ser på fotboll.

Vad tycker ni själva att ni skriver/läser för sorts bloggar? Själv brukar jag säga lifestyle* bara för att jag inte riktigt vet vad min blogg handlar om. Lite som när jag valde att statsvetenskap eftersom jag inte riktigt visste vad jag ville bli om stor.



*jag skrev: föreläser blev nikanske lite, lite imponerade? det var åtminstone meningen.
** eller lifestylesmörja som en f.d. chef kallade det.

Det slog mig just att det är flera dagar sedan jag bloggat om Vidar Bebiläinen. Det här innebär antagligen att jag är en dålig moder (fast det är man ju ändå hela tiden). Den främsta orsaken är ändå att Magnus är pappaledig, medan jag gör en massa andra saker.

Nåja, jag ville bara att ni skulle veta att jag fortfarande diggar Vidsta. Här är han till exempel söt.

Och ja. tio sekunder är ungefär så länge man orkar kolla på andra människors barn.

Karkki och jag kollade in H&M;:s Lanvinkollektion och blev mäkta imponerade. Fina festblåsor, jag tror att jag kommer att klä mig i något därifrån på Bloggalan.

Micaela tyckte att jag skulle svara på de här fyra frågorna:


4 tv-program jag ser
Modern Family, Mad Men, How I met your Mother och Glee.

4 saker jag gjort idag
Pratat om bloggar på Hbl (var lite nervös), pratat om Bloggpriset för FST5, läst Bomull -en solkig historia i badet, rivit papper med Vidar. (Jag fick den här listan redan för några dagar sedan, men sparade den tills idag då det verkligen hände någonting i mitt liv).

4 saker jag längtar efter
Turkost vatten, Magnus (fast han borde komma hem om en kvart), att få träffa mitt systerbarn (eta 7.11) och lite lugn och ro.

4 saker på önskelistan
Lite glass tack, fred på jorden, längre ögonfransar och en fantastisk blogggala. För övrigt är jag nöjd.

För mig är det en självklarhet att som bloggare länka ut till andra bloggar, artiklar och bilder. Min blogg ska inte vara Internets slutstation. Jag blev lite överraskad då jag läste Mymlans inlägg om att alla inte resonerar så här. Hon länkar i sin tur till Chadie på Kulturbloggen: att länka, är det fult eller fint?

Det känns väldigt old school att se andra bloggar som konkurrenter och därför inte länka till dem. Tvärtom genererar ju varje länkning fler läsare. Eller gör åtminstine bloggen mycket mer läsvärd..

Jag kan inte komma på en bra orsak till att inte länka vidare från sin blogg. Eller, finns det sådana?

Karin och jag brukar fnissa åt folk som med allvar i blicken säger/skriver: Det är mycket nu.

Nå, idag är det en sån dag i mitt liv. Alltså: Det är mycket nu.

Min man har gjort en bildserie av några foton som hans iPhone sparat under de senaste två åren. Klick.

Här var vi ännu unga och barnlösa