I morse gästade Stefan och Staffan Min Morgon. Magnus konstaterade lite sorgset att det är han och Petski om tjugo år.

Jag skrattade jättemycket.

Så här säger Nina:

Om vi vänder lite på frågan: Vad gör du/ni för att Vidar ska bli en jämställd grabb och har ni märkt några skillnader på hur Vidar blir behandlad/bemött mot annat jämnårigt flickebarn?

Själv tycker jag att skillnaden i människors bemötande varit enorma. (Fastän vi bor i sthlm där man inbillar sig att folk är medvetna.)

Jag tror lite på att låta dottern leva ut sina primitivare sidor och inte dämpa henne i det. Tids nog kommer hon att märka att i det sociala sammanhanget är det skillnad på flickor och pojkar och vad som väntas av dem. Då hoppas jag att vi hunnit stärka henne till en individ som även ser sig själv som fullvärdig person i situationen och inte styrs av normen.

Bra fråga! Och bra formulerat. Och bra tänkt.

Jag är inte lika bra. Eftersom vi inte gått på babysim, -poesi, -eurytmik, -dans eller ens besökt Helsingfors stads familjecenter så har vi inte konfronterats med andra föräldrar som eventuellt har åsikter om att Vidar är en tuff och stark grabb som inte ska gråta.

En gång, på en pr-tillställning ojade sig en ung kvinna över att vi klätt Vidar i rosa. Naiv som jag är blev jag mycket överraskad. Jag trodde att alla som är yngre än mig automatiskt kommit längre i utvecklingen och förstår att färg inte har något med kön att göra. En annan gång satt jag med min goda vän Sonja D på lunch. En man kom fram och sade något om Sonjas tuffa son och blev sjukt generad då det kom fram att Saga är ett flickebarn. Trots att Sonja minst fem gånger konstaterat att det verkligen inte är någon skillnad.

Jag försöker tänka så här: Vidar ska få alla möjligheter. Vill han leka med traktorer är det lika okej som om han vill leka med dockor. Vill han ha klänning, byxor, tyll eller mörkblå overall. Han ska få leva ut alla sina sidor. Hemligheten är väl att ständigt hålla ett öga på sig själv och att visa gott exempel genom att som föräldrar leva så jämställt som möjligt.

Jag blir alltid lika besviken då det kommer fram att Stockholm inte är superjämställt, jag har nämligen en bild av att ni kommit så mycket längre än vi i Finland.

Klockan är tjugo i nio och fem personer har redan kontaktat mig med informationen om att de antingen är sjuka eller sena.

Brukar ni förresten läsa Korrarna?

Jag vet inte vad den föreställer, men jag vet att det här är den första bilden Vidar tagit. I och för sig en mobilbild, men det är väl tidens melodi. Ungdomar lär ju använda mobiltelefonerna till så mycket mer än just telefonerande.

För några dagar sedan bad någon mig skriva om hur det kommer sig att kvinnor och män inte är jämställda. Varför kvinnor tjänar mindre, män dör yngre, singelkvinnor är lyckligare och mår bättre än gifta kvinnor, medan det motsatta gäller för män och så vidare. Bla, bla, bla.. Ni vet allt det här.

Men vad beror det på?

Det funderar jag mycket på. Jag tänker så mycket på jämställdhet att jag ibland blir alldeles trött och uppgiven. Jag får huvudvärk och lust att byta kön och kasta mig i en tidsmaskin till tidigt Mad Men 60-tal. Där kunde jag dricka whiskey på jobbet och ha en snygg fru som skötte om hem och barn utan att klaga.

Sedan samlar jag lite krafter och återgår till att tycka att det är ganska trevligt att vara mig själv och att jämställdheten faktiskt gått aningen framåt sedan Mad Men-eran. Att världen är lite, lite mer rättvis. Inte så att alla skulle ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter ännu, men mer åt det hållet än på tidigt 60-tal. Och att det antagligen beror på att folk jobbar för att vi ska leva i en lite mer jämställd värld.

Ni som är lite smartare än jag, varför är kvinnor och män ojämställda?

Så här svarade Bettina:


Jag tror att i många fall så sätter sig kvinnan automatiskt i "offer" rollen,pappan fortsätter sitt liv som vanligt efter att barnet kommit och mamman stannar hemma, ger upp karriär, pengar socialt umgänge utan att ens säga nånting till papaan eftersom "han inte ändå ställer upp".Det löper på som förut och många kämpar inte ens för sin sak utan bara ger upp före man provat. Detta handlade mera om kvinnans rätt att jobba efter att man fått barn.Men det är nåt som sticker mig i ögonen eftersom pappan till mittbarn flytta ut då jag börja jobba, han tyckte det var idiotiskt att jobba när man är mamma. Nu 3 år efter har vi det bra och han ställer upp i vått och torrt och skäms ögonen ur sig om jag nämner vad han predikade då.Så, det gäller att stå för sin sak,tror att alla pappor sku ställa upp mer om mammorna sku ge dom mera chansen. Sori för den megalånga kommentaren.

Ni vet den där känslan då man ser sig själv i spegeln på jobbet och konstaterar att tröjan i mörkt senaspfult får en att se ut som en jättehög av kycklingbajs?

Skrev ett långt inlägg om hur jag ibland vill vara en Mad Men-man med snygg och snäll hustru, men raderade det eftersom jag inte känner mig så välformulerade idag.

Jag är den där störande typen som insisterar på att högt säga HEJ åt alla jag möter i korridorerna på jobbet.