Ni vet den där hemska känslan som uppkommer då man av ren tristess får för sig att kolla upp en gammal pojkvän på Facebook och istället för att skriva hans namn i sökrutan så gör man det till sin statusuppdatering?

Man bah:
"Men jag var inte ens så intresserad medan vi var ihop!"

Känner ni någon bra inredningsarkitekt som jag skulle kunna intervjua för en liten text i Papper?

Det här är helt ointressant information för er, men flera gånger i veckan går jag omkring med en fläck tandkräm någonstans på min överkropp.

Anonym behöver vår hjälp:

pepps! akut i behov av ett "göra slut"-blogginlägg. kan du fixa det? om smärtan att göra det, om man vågar ta beslut, va händer om man ångrar sig, hur vet man att man vill osv osv.
hjälp mig!

Nu är jag ju ingen specialist på att göra slut*, men så här säger min erfarenhet:

Det gör så klart hemskt ont både att bli dumpad och att göra slut. Men man överlever. Och det blir faktiskt bättre med tiden. Det låter som värsta, stora klyschan, men den där tiden fixar nog såren.

Går man och funderar på att göra slut så ska man med största sannolikhet ta tag i saken. Livet är för kort för att vara ihop med någon man inte är säker på om man vill vara ihop med. Det finns en viss skillnad på att tycka om någon och att älska den och vilja leva resten av sitt liv med den. Jag har aldrig ångrat att jag gjort slut med någon. Visst har jag saknat gamla pojkvänner för att vi haft det roligt tillsammans och för att de är bra typer, men aldrig att jag skulle vilja bli ihop med dem igen.


Lyssna på magen. Var inte ihop med någon för att du är rädd för att vara ensam. Säg inte "Det inte du, det är jag". Oftast är det du.  Om du vill göra slut är det också fräckt att prata om pauser** som kan inge hopp hos den andra parten. Slut är slut. Var ärlig, men snäll. Det kommer att gå bra.


Men kom nu ihåg att det här bara är min erfarenhet. Det finns ingen absolut sanning eller manual när det kommer till relationer.



*eller visst är jag.
** we were on a break! 

När Magnus ringde och sade att han ska åka på rolig arbetsresa till Barcelona var min första reaktion avundsjuka och lite bitterhet. Jag dolde det illa.

Sedan fick jag nåt slags perpektiv på hur fult det är med just avundsjuka och bitterhet och skickade ett förlåt, jag är dum i huvudet älsar dig och roligt med Barcelona!-sms. Allt är nu bra igen.

Obehagligt med den där fulheten som man* går och bär på.


*alltså jag.

Synd att en så snygg burk ska kosta så många monedas. Kicks ville ha drygt tio euro av mig.Jag är tydligen både lättlurad och rik.

I morse sade Sonja att hon tycker om att se riktigt sorgliga filmer och gråta till dem. Skönt att gråta lite över något som inte berör en personligen. Före jag födde Vidar grät jag aldrig till filmer, men nuförtiden är jag världens blödigaste människa. Det har lett till att jag undviker alla cinematiska produktioner som tangerar stora känslor.

Sonja fick mig ändå att fundera om. Kanske jag bara borde bejaka mitt mesande och gråta ut till en riktigt melankolisk film.

Vi funderar lite på att snygga upp vårt badrum (eller rättare sagt är Magnus orolig för att den som renoverat badrummet gjort det så slarvigt att det kan uppstå fuktskador). Jag är mest intresserad av ett nytt badkar.

Har ni någon erfarenhet av badkarsförsäljare?

Jag vaknade lite över sju och tjugo i åtta befann jag mig redan på Fabiansgatan där Sonja bjöd på frukost i fom av gröt, smoothie, yoghurt med honung och kakaosmulor, avokado, olika sorters ost och kaffe. Och såklart utmärkt sällskap.

Ni då?