Gråtfesten

16 years ago

I morse sade Sonja att hon tycker om att se riktigt sorgliga filmer och gråta till dem. Skönt att gråta lite över något som inte berör en personligen. Före jag födde Vidar grät jag aldrig till filmer, men nuförtiden är jag världens blödigaste människa. Det har lett till att jag undviker alla cinematiska produktioner som tangerar stora känslor.

Sonja fick mig ändå att fundera om. Kanske jag bara borde bejaka mitt mesande och gråta ut till en riktigt melankolisk film.

wonderland · 16 years ago
Jag är av samma åsikt som Sonja. Ibland är det skönt att gråta lite, och som du skrev, till något som inte berör en personligen. It is good for you.

Neppe · 16 years ago
Jag är precis som du, har blivit mycket känsligare efter att jag fött barn. Nuförtiden behöver jag bara ana en förlossning i tv:n och jag har redan tårar i ögonen (under graviditeten grät jag då någon föll ur Amazing Race så det har som tur blivit bättre).Sorgliga filmer får mig också att gråta men jag tycker att det på ett sätt bara är skönt att få ut lite känslor så där "helt gratis"!

The Tit · 16 years ago
A good cry leaves you feeling just the same as a good rain shower. Everything is fresher afterward. I think one shouldn't get rid of crying, but promote it for everyone. It's considered a stress reducer.

Anonym · 16 years ago
jo, håller med skönt att gråta till filmer ibland.MEN, om du känner för en glad film så rekommenderar jag Happy go Lucky, om du /ni inte redan sett den. den är feel-good men också med djupare innebörd.

Linda · 16 years ago
Jag har alltid varit oerhört blödig i hjärtat, men jag tror faktiskt det gör gott att gråta ibland. Varför är det dessutom socialt accepterat att skratta men inte att gråta undrar jag? Kan tipsa dig om Dancer in The Dark förresten, har du sett den?

HannasVirrVarr · 16 years ago
Om jag är ensam hemma och har sett en sorglig/rörande film som lockat fram gråtmildheten brukar jag passa på och tjuta över alla världens sorger på en och samma gång. När man väl har den rätta stämningen.Oftast känner man sig lite lättare efteråt.

SivÖ · 16 years ago
Jag har alltid gråtit mycket till film. Tror inte det blivit värre efter barnet men sakerna jag gråter över har kanske blivit andra. Jag brukar inte låta mig hindras av att jag är blödig utan ser på det mesta ändå - jag blir inte ledsen på riktigt utan gråter bara en skvätt och så är det bra med det. Jag gråter mest av rörelse över att något är fint, sorgliga saker påverkar mig inte på samma sätt. Så jag sitter och snyfter över famlijeåterföreningar i fåniga TV-filmer. Och filmer där fattiga torpare tar till högaffeln och strider mot förtrycket.

Peppe · 16 years ago
Wonderland: ni har nog rätt.Neppe: bar sagt det där med att få ut det "gratis". The Tit: ska avstressa mig ikväll. Någon speciellt film du rekommenderar, jag kan tänka mig att vi har samma smak.Anonym: tack för rekommendationen, har inte sett den!Linda: har undvikit Dancer in the Dark just för att den verkar så oändligt sorglig. Men du menar att den är värd det?Hanna: underligt nog låter det mycket vettigt.SivÖ: käner igen mig där. När the underdog ställer sig upp mot makten (och när det går bra i Idol) snyftar jag.

E · 16 years ago
Jag gråter vid tv:n när verkliga människor återförenas efter lång tid. Typ adoptivbarn som i vuxen ålder hittar sina biologiska föräldrar, eller syskon som inte träffats på 30 år som möts igen genom Dr Phil. Herregud, så jag bölar, och det är kanske den skönaste gråten jag vet, eftersom den inte gör ont på riktigt. Men jag gör detta helst i ensamhet, för annars har min man alldeles för roligt på min bekostnad.(Och det här karaktärsfelet hade jag redan innan barnet, så det kan inte skyllas på henne heller.)

The Tit · 16 years ago
Remember me, Hit a spot as surprising as it may sound. Grandtorino, this one works works for men too. :) I can't think of others right now, though I know I've had some weepy moment not too long ago... Might have been a Libero commercial.

Anonym · 16 years ago
Eller hur? Värst är nästan såna där familjeprogramm där mor och dotter återförenas, då gråter jag massor.. För det är ju på riktigt! :-)Men jag har en baktanke också. Jag skulle behöva lite hjälp. Jag bor i Sverige och har noll koll på Helsingfors och utbudet där. Nu är det så att jag har en kollega som är finsk och han ska flytta tillbaka hem. Vi tänkte skramla ihop till en avskedsgåva, men vad?Budgeten lär bli 50-100 euro, så den är ganska blygsam :-)Men finns det saker som typ liveit i Finland? Eller brunch presentkort? Eller bara tips! Helt desperat är jag.Kram,Sanna

Sofie · 16 years ago
Jag gråter till Extreme Makeover: Home edition, Dr Phil o annan "socialporr". Också filmer får mig och gråta, emellanåt floder. Bästa "gråtfilmen" är för mig Rent, annars också en väldigt sevärd musikal med catchy musik! Också Up! (Pixar-filmen) orsakade känslostorm då den e sorlig en minut o hysteriskt rolig den nästa. Mest nyligen snyftade jag mig igenom King's Speech. För mig behövs inte ens sorliga filmer, utan också lyckliga, rörande slut får mig att gråta.

marica · 16 years ago
Jag har oxå blivit sån där att jag till max undviker alla filmer som får mig att gråta, tyvärr vet man sällan om det i förväg.

Jeanette · 16 years ago
E: det var precis det som Sonja sade. Skönt att gråta då det inte ens sorg på riktigt. Direkr förlösande.The Tit: tack! jag kommer igång med de här.Anonym: jag tycker att ett brunchpresentkoer låter super! Kanske till Hotel Haven eller Klaus K. Eller varför inte ett presentkort till Helsinki Day Spa eller varför inte teaterbiljetter till Lilla teatern eller Viirus`?

Peppe · 16 years ago
Sanna, du var ju inte anonym. Håller fast vid ovanstående tips.Marica: jag har kört samma race som du.

Alexandra · 16 years ago
Ett supergråtigt tips: Extreme Home makeovers. Garanterat tårar bara man är i rätt (mottaglig) mnode.

smilla.ratata.fi · 16 years ago
Jag har inte fött barn till denna värld, men är oberoende tidvis lite väl lättrörd när det kommer till film. Men jag njuter nog inte av det och söker inte mig till vissa filmer för att få gråta, jag lider i själ och märg och känner djup ångest. Trots detta tycker jag ju om att se på film och finner ångestfilmerna ofta som de bättre filmerna. Jag börjar sakta misstänka masochism. För känslan Lilja 4-ever eller Requiem for a dream lämnar i mig är nog långt borta från "leaves you feeling just the same as a good rain shower", mera som ett tomt människoskal i en hopplös värld. Mutta huvinsa ja makunsa kullakin.

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

Peppe Öhman

Peppe Öhman

Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.