Bakpappa uppmärksammade mig om att Lady Dahmers ben blivit censurerade i tävlingen Justlegs på Mtv. Med största sannolikhet för att det var för håriga.

Nu får ju Justlegs censurera precis vem de vill i sin tävling, men jag tycker ändå att det är lite sorgligt att helt vanliga ben uppfattas som så anstötliga då de är orakade att de tas bort ur hela tävlingen. Jag menar det växer ju hår på ben. Sedan är det upp till var och en att själv besluta om man vill sätta ner tid på att trimma dem eller inte. Men utgångspunkten är hår.

Det tröttar ut mig att man ska vara så jäkla naturlig, men samtidigt diskret stylad, fin, friserad och rakad. Man ska vara slank och snygg, men ändå vara charmigt stor i maten. Det är sexigt med kvinnor (och män) som älskar god mat. Alltså smala människor som frossar i stora måltider.

Varför är det så att det som är mänskligt oftast uppfattas som oattraktivt?

Glömde den där cykelhjälmen hemma, men ärligt talat så får jag ju nuförtiden sällskap av min nya granne Karin så jag leder ju ändå cykeln fram och tillbaka mellan Rödbergen och centrum.

PUFF: senare i dag ska jag inspirerad av Bakpappa blogga om håriga ben.

Trevlig bokhandel på Norra Hesperiagatan.

Trevlig cykel.

Symboliserar bokhandel,

Jessica och Lina är Bibliofiler.

Bibliofilen Mathias ordnade träffen. Det var bra gjort av honom.

Men titta, det är ju jag.

Jolin har skrivit en bok som heter Fråga aldrig varför, tvivla aldrig mer.

Malin ledde diskussionen (tillsammans med Mathias)

Och plötsligt dök Pär Stenbäck upp.

Pär Stenbäck glatt intresserat:
"Ja, vi har inte träffats förut. Pär Stenbäck heter jag.

Jag:
"Hej jag heter Peppe Öhman"

Pär, med vad jag tolkade som besvikelse i rösten:
"Jasså det är du."

I dag intervjuade jag en av typerna bakom Ravintolapäivä. Hon sade en massa kloka saker, bland annat talade hon om ett experiment hon hittat på med sina vänner. Det gick ut på att bara köpa mat i små kvartersbutiker och undvika de stora kedjorna. Min omedelbara fråga om det inte blev hiskeligt dyrt besvarade hon med att konstatera att man helt enkelt slänger bort så mycket mindre mat om man köper den på torget eller över en disk. (Det här tangerar ju lite det Micaela pratar om. Att inte slänga bort mat alltså).

Hon förklarade att familjen småningom lärde sig att köpa precis så mycket de skulle äta och att de verkligen åt upp allt de köpte.

Magnus och jag har sedan en tid tillbaka kört en lightversion av experimentet. Minst en gång i veckan måste man köpa maten i en kvartersbutik. Resten köper vi på S-marketen och Alepan eftersom vi är lata människor med dålig karaktär.

Det här inlägget är ju bara relevant om man vill ha en stad med små kvartersbutiker. Men det tänkte jag på i dag.

Förresten, ikväll klockan 18 träffas Bibliofilerna* på Arkadia Bookshop i Tölö för att diskutera böcker och bloggar. Komsi, komsi.




*jag är en av dem.

Min paranoia över att den nya cykeln ska bli stulen eller demolerad verkade efter lördagsnatten* mycket mer berättigad. Bara för att man är paranoid betyder det inte att ingenting skulle hända.


*då Magnus cykel fick stryk.


EDIT:  fan, jag misslyckades omedelbart i mitt nischande av bloggen. Jag skulle ju skriva uteslutande om jobbet.

Jag är lite illa till mods över att Sannfinländarna just nu är det största partiet i Finland. Tubbs träffade ett par på språvagnen.

Ville Relander

Min kaveri Linn berättade på Korrespondenterna att hon gjorde ett kort experiment och nischade sin blogg så att hon uteslutande skrev om barn. Vad säger ni om jag i några dagar skulle skriva om mitt jobb?

Typ så här: Började dagen med att läsa och korrigera de sista tjugo sidorna av boken*. Skrev en bokrecension och begav mig ut på en kombinerad cykelutfärd och intervju med Helsingfors matstrateg Ville.


*herregud så trött jag är på mina egna ord.

Nya grannarna höll inflyttningsfest och passade på att fimpa sina cigaretter på Magnus cykelsadel. Dialog uppstod.