Här kan ni förresten läsa senaste Papper.

När jag väntade på att Magnus och Vidar skulle anlända satt jag och läste en bok på cafét i ankomsthallen. En man i 35-års åldern satte sig bredvid mig. Lite för nära. Jag ville inte verka oartig så jag fortsatte att till synes oberört läsa. Mannen plockade fram sin dator. Sedan tog det inte länge förrän två poliser dök upp och ville att mannen skulle följa med dem. Han vägrade.

Poliserna ville se mannens pass. Han totalvägrade. Till slut tog den kvinnliga polisen passet med milt våld och konstaterade att mannen var "Wanted in the Schengen area". Jag satt allt spändare och låtsades som ingenting. Eller låtsades läsa. Man vill ju inte vara till besvär. Mannen blev allt med passivt aggressiv. Poliserna insisterade på att han skulle följa med dem. Han vägrade fortfarande. Jag föreställde mig ett gisslandrama med mig som huvudperson. Kniv mot strupen. Pistol mot tinningen. Men ville inte göra den potentiella brottslingen ledsen genom att visa att jag var lite rädd för honom.

När poliserna till slut släpade med sig mannen slog det mig att det kanske är bättre att upplevas som oartig och avlägsna sig istället för att bli offer för en brottsling på en flygplats. Eller vad vet jag.

Undrar vad Magdalena Ribbing skulle ha gjort.

I bussen på väg hem från flygplatsen jämförde Magnus och jag stunder vi varit småroliga i helgen. Min bästa oneliner var då Tubbs som kom förbi med en överraskningspresent. När jag öpnade dörren mot Båtmansgatan stod det tre indiska killar framför henne och jag sade:
 "Är det här min present! Vilken överraskning, tusen tack!"

Magnus vann (som vanligt) genom att gå på en middag med bordsplaceringskarta. När han kollade in sin egen plats ställde sig Jonas Gardell bakom honom och sade:
 "Ser du var jag sitter?"

Magnus:
"Vad var det nu du hette igen?"


Äh, det var roligare att prata om situationerna än att blogga om dem. Sorry.

Säga vad man vill om posten, men Itella har åtminstone ett sinne för humor.

Jag:
"Hej, jag skulle vilja skicka det här brevet till Sverige. Jag vill gärna att det kommer fram så fort som möjligt."

Kvinna bakom kassan:
"Om du skickar det med normal post tar det statistiskt 2-3 dagar, med expresspost kostar det drygt 9 euro och då kommer ditt brev fram om 2-3 dagar. Med superexpress kostar det 36 euro och då borde ditt brev vara framme om ett par dagar."

Jag:
"Okej tack. Tar den normala."

I morse på väg till jobbet lyssnade jag på ett podcastavsnitt av Oförnuft och känsla som handlade om rädsla. I ett inslag berättar en djurskötare om hur det gick till när han delvis blev uppäten av en tiger. Mycket, mycket spännande och rörande och obehagligt.

Man skulle kunna tro att Sveriges radio anställt mig som marknadsförare, men det har de alltså inte.

Märkte nån att jag var med i Hufvudstadsbladet i dag? Nu har ju boken Livet & barnet mer anknytning till just den här bloggen än Alfamamman, men det vet ni ju redan. Vidar ser förresten ut som om han skulle vara sju år. Kanske han är det, barn lär ju växa upp så himla snabbt nuförtiden.

EDIT: Sofie avslöjade att man kan läsa intervjun på webben. Här.

Basse seriebloggar om bloggar om kommentarer. Om nån har nåt att tillägga måste ni göra det hos Basse, annars blir han sur och ser era kommentarer på det här inlägget som en stöld av honom.

Mitt senaste podcastfynd är Helena von Hweigbergks Oförnuft och känsla på Sveriges radio. I avsnittet jag sprang till i går pratades det om snålhet. Om hur skamligt och oattraktivt det är att vara snål och om hur vissa människor utnyttjar det att andra är rädda för att utpekas som snåla. Om missunsamhet och rivalitet syskon och vänner emellan och ja ni fattar.

Jonas Gardell är med i programmet och säger att det i alla förhållanden finns den livsglada slösaren som lever som om det inte fanns någon morgondag och den förnuftiga spararen som planerar framtiden.

Fan, när jag skriver det här inser jag att jag är den förnuftiga "Har vi verkligen råd med det här?"-typen, medan Magnus är den underbara livsnjutaren.

Ni då?

I dag när jag gick igenom bilderna på kameran kunde jag konstatera att jag gått ut med en stor fläck tomatsås på linnet. Jag tvivlar tyvärr på att det går under kategorin shabby chic.

Som tur är mina Wranglejeans hemskt fina. Och sköna.