I går lyssnade jag på podcasten Kropp & själ som handlade bland annat om stress och prestationer (också om barnuppfostran, men det skrev jag om på Alfamamman). Att vuxna är stressade är liksom default, men också små barn känner av stressen nuförtiden.

Jag har lite svårt att slå mig fri från känslan av att hela tiden vara tvungen att prestera någonting. Så fort Vidar sover skriver jag snabbt ihop en kolumn, en stipendieansökan, ett blogginlägg, plockar upp lite leksaker från golvet, fyller diskmaskinen, gör ett drag i Wordfeud eller funderar på vad jag ska skriva om nästa vecka på jobbet. Det känns stundvis lite oroväckande att inte klara av att se en hel söndagsfilm utan att göra någonting produktivt samtidigt.

Jag mår visserligen ypperligt och tar hyfsat väl hand om mig själv, men Linns post-gallstensinlägg om att hälsan trots allt är numero uno gjorde att jag beslöt mig för att hålla ett strängt öga på mig själv och fokusera på att göra ingenting då och då. Eller åtminstone göra något onyttigt, det är väl det minsta man kan begära.

Så här oss emellan tycker jag att det är hiskeligt tråkigt att köpa barnkläder. Jag har liksom ingen åsikt och dessutom växer ungen ur dem på tre dagar. Häromdan fick jag ändå en impuls och gick bärsarkargång på Polarn & Pyret i Kampen. Deras säljargument att göra kläder för barn, inte flickor och pojkar går inte helt oväntat hem hos mig.

Det här är ett exempel på byxor som min man tycker att jag kunde slänga in i den stora gröna UFF-lådan. Inte en dealbreaker som haremsbyxan eller jumpusiten, men absolut inte en favorit. Jag antar att jag påminner för mycket om någons morfar.

I går såg vi De tio budorden på Lilla Teatern och eftersom vi skulle ta ett glas vin med André efter föreställningen var jag livrädd för att den inte skulle vara rolig och att jag skulle sitta med flackande blick och ljuga nåt om att jag VISST gillade showen. Haha, liksom.

Nå, som tur var skrattade jag mig igenom budorden, vred mig av skratt åt Andrés djupa hat för kattmatsreklamer, Jörn Donner och lådan, varför Halloween är en vidrig helg, hur svårt det vara att växa upp på 70- 0ch 80-talen och en massa annat.

Gick på bloggbrunchen på Moko. Ingen fotade sin mat eller kom klädd i onepiece. Istället talades det om kapitalet, krigsförbrytelser, nyliberalism, litteratur och misshandel av kvinnor och män i parförhållanden.

Måste bibehålla min trovärdighet som bloggare genom att publicera dagens outfit ikväll.

Vi spelar strict på svenska. Ni kan anmäla er till Peppepeppepeppe eller namedroppa era egna användarnamn i kommentarsfältet.

Efter att Blogger förnyade sig vet jag inte längre hur man tar bort den där robitidentifieringen folk som kommenterar måste genomgå. Jag tycker själv att det är så jäkla irriterande att kommentera på bloggar med en sån att jag tänkte testa att vara utan en tid här.

Hjälp någon? Tommix?

Mobbning är vidrigt och ingenting som försvinner bara för att man blir vuxen. I somliga gymnaiseskolor sker det tydligen mycket konkret mobbning på penkkisdagen utan att någon tar tag i saken.

Malenami som själv blev mobbad i skolan skriver ett inlägg om detta.

Ni vet hur man i Sverige diskuterar hen och hur mycket uppståndelse det på sina ställen skapat att man på vissa dagis talar om hen istället för hon eller han? Jag förstår inte riktigt problemet.

Så här resonerar jag: att börja använda ordet hen är väl bara ett tillskott i vokabulären. Ibland är det kanske inte nödvändigt att veta om personen är en man eller kvinna. Och vill man absolut att påpeka att en person är av ett visst kön kan man alltid använda hon och han. I löpande text är det eller praktiskt och snyggare att skriva hen istället för hon/han. Och vem vet, en dag är det kanske helt onödigt med könsspecifika pronomen. Eller så inte, vad vet jag.

Och om argumentet att småbarn blir förvirrade om de inte vet om hen syftar på en liten pojke eller en liten flicka, innebär det i så fall att alla små finskspråkiga barn går omkring och är helt vimmelkantiga då alla kön är hän?

Jag gillar inte att erkänna sånt här, men när jag i morse på min löprunda mötte en skidåkare kändes det i ärlighetens namn som om hon hade rätt och jag fel.

När jag svängde om tog skidåkaren ett foto av tönten som sprang i snön och bloggar nu om det. As we speak.