Före vi träffades fick Magnus den här LP-skivan av Petski. Jag har alltid gillat färgen på konvolutet och tyckt att det på det stora hela är en jäkligt snygg LP så vi har haft den på en synlig plats i lägenheten. I dag när jag kom hem insåg jag att kvinnan inte alls har en vit klänning, nehej bruden är NAKEN och täckt i VISPGRÄDDE!

Det är okej för mig, men man kan inte påstå att jag har ett öga för detaljer. Eller andra kvinnors klädsel.

Jag vet visserligen hur hon känner sig.

Janne Grönroos har lärt mig att man ska marknadsföra sig själv på sin blogg. Därför säger jag så här:

Jag föreläser om bland annat sociala medier och om jämställdhet. Ibland fungerar jag också som speaker.

Maila mig om ni vill ha mig: jeanette . ohman kanelbulle gmail. com

Angående inlägget om sallad och billiga kläder så antar jag att det bara finns ett sätt att komma undan med gott samvete och bra kolesterol- och hjärtvärden. Äta mycket grönt och röra på sig samt att shoppa på loppis eller helt enkelt inte köpa nya kläder så ofta.

Det här är så roligt inlägg av Nio till Fem-Sandra.

Det sägs ju att kvinnor som lever tillsammans börjar menstruera i samma cyklar. Lite motsvarande händer på Vidars dagis. Alla barn bajsar exakt klockan 16.00.

Tipsa mig.

Detta gillar jag: Community, Modern family, HIMYM, 30 Rock, True Blood, Breaking Bad och Downton Abbey (otippat eftersom jag vanligtvis avskyr kostymdrama).

Jag är tyvärr tvungen att lägga tillbaka den förhatliga ordverifieringen, börjar få robotkommentarer.

I dag har jag mest funderat på om det verkligen finns män som blir mobbade för att de äter sallad. DN skriver om sånt och att det överallt på stan finns reklamer för en (i och för sig väldigt snygg) H&M-tr;öja som bara kostar 9, 90. HUR kan en tröja kosta så lite?

I går lyssnade jag på podcasten Kropp & själ som handlade bland annat om stress och prestationer (också om barnuppfostran, men det skrev jag om på Alfamamman). Att vuxna är stressade är liksom default, men också små barn känner av stressen nuförtiden.

Jag har lite svårt att slå mig fri från känslan av att hela tiden vara tvungen att prestera någonting. Så fort Vidar sover skriver jag snabbt ihop en kolumn, en stipendieansökan, ett blogginlägg, plockar upp lite leksaker från golvet, fyller diskmaskinen, gör ett drag i Wordfeud eller funderar på vad jag ska skriva om nästa vecka på jobbet. Det känns stundvis lite oroväckande att inte klara av att se en hel söndagsfilm utan att göra någonting produktivt samtidigt.

Jag mår visserligen ypperligt och tar hyfsat väl hand om mig själv, men Linns post-gallstensinlägg om att hälsan trots allt är numero uno gjorde att jag beslöt mig för att hålla ett strängt öga på mig själv och fokusera på att göra ingenting då och då. Eller åtminstone göra något onyttigt, det är väl det minsta man kan begära.