Och medan jag läser böcker istället för att slösurfa och blogga kan ni hänga hos Den Elaka Bloggaren som senast skriver om skvaller och positivt tänkande.

Detta inlägg är tidsinställt. Just nu sitter jag på Robert's Coffe i Kampen och skriver, men när vi läser det här ligger jag antagligen i badet. Helt crazy!

En av de bästa sakerna med att blogga och vara chefredaktör för Papper är att jag lärt mig den svåra konsten att vara en dumsnäll gås. Visst blir jag fortfarande ledsen när folk skriver elaka saker om mig eller det jag gjort, men eftersom det fanns en period då folk blev väldigt provocerade av tidningen eller av mig härdade det mig. Först senare har jag insett hur hård hud jag utvecklade.

Nuförtiden svarar jag jätteglatt och dumsnällt på dumma kommentarer. Typ: "Tack för din feedback! Roligt att du hörde av dig och ha en fin dag!" och skakar av mig dumheterna istället för att gå och gräma mig över att folk är eleka och dumma i huvudet. Lite som att hälla vatten över en gås. Jag är gåsen.

Det gör mig innerligt glad att Camilla Michwitz roliga och snygga barnböcker kommit i nytryck.

Tänkte skriva en grej om vad jag kände då jag vadade genom knähöga slaskdrivor samtidigt som jag försökte undvika att bli kluven i tu av en isprojektil från ett av taken i Rödbergen, men sen slog det mig att de flesta av er finns på Facebook och redan där får ta del av folks personliga relation till vädret.

Och tack för era svar! Jäklar så ROLIGT det är att läsa om vem ni är. Det som delar oss mest är tydligen Twitter, men annars tippade jag ganska rätt. Det gläder mig innerligt att ni verkar vara så fina typer.

Ni minns hur Pippi Långstrump försmäktade utan snus på en öde ö? På Styrmansgatan försmäktar vi utan internet (och tv-kanaler). Det lär något med snön att göra*.

Att det är så tystlåtet här beror alltså inte på att ni gjort något fel.


*inte med obetalda räkningar, tack så mycket.

Härom dan frågade någon om jag vet vem som läser min blogg och jag måste erkänna att jag inte har en aning. Eller jag föreställer mig att ni är ungefär som jag. Alltså drygt trettio, gillar böcker, intresserar sig för jämställdhet, tycker att Twitter är roligt, bor i ganska stor stad i Norden, dricker kaffe, äter relativt hälsosamt och tycker att tv-serier är de nya filmerna.

Rätta mig om jag har fel.

Ibland har man någon nytta av att blogga.

Inkommande helg hänger jag i Stockholm och till min och mitt kreditkorts stora glädje får jag bo kostnadsfritt i Scandic Grand Centrals bloggrum. Dagens Stockholmstips är alltså att det finns en möjlighet till gratis hotellboende om man är en bloggare. Skicka in en ansökan vettja.

Ibland har man någon nytta av att blogga.

Inkommande helg hänger jag i Stockholm och till min och mitt kreditkorts stora glädje får jag bo kostnadsfritt i Scandic Grand Centrals bloggrum. Dagens Stockholmstips är alltså att det finns en möjlighet till gratis hotellboende om man är en bloggare. Skicka in en ansökan vettja.

I går gick jag på stan och talade i telefon med Sonja. Det kändes lite dumt när vi plötsligt stod två meter ifrån varandra. Vi hade varit så noga med att titta uppåt för att inte bli spetsade av en istapp att vi nästan missade varandra.

Vi lade ifrån oss våra telefoner och började prata om döden. Jag har gått omkring och trott att jag blivit medveten om min egen dödlighet för att jag har barn (det skulle vara så onödigt att dö när Vidar är så här liten), men kanske det lika mycket beror på att jag passerat trettio. När man blir äldre blir det mycket mer konkret att man ska döden dö en dag. För ett tusentals år sedan levde folk inte så hemskt mycket längre än till trettio.

Nåja, ni för vi över fokuset på annat. Jag minns inte vem det var som sade: alla ska vi dö en dag, men resten av dagarna ska vi leva och det stämmer ju.