Det har inte knarkats, utövats rock'n roll eller åkts på weekend-getaways till Paris den här helgen heller. Däremot har vi hängt på sjukhus, spelat in lite Hbl-tv, druckit kaffe med Karin och Mango på Torre (skrev först "fikat", men det skulle ni finlandssvenskar aldrig ha accepterat), sprungit 15 kilometer med Gullichsen och sett Palme-dokumentären.

Vi sprang i det som är Helsingfors svar på Compton.

Gick på en pressfukost högst uppe i restaurang Loiste.

Här har Karin precis saltat en historia.

Här är jag sjukt svettig under armarna och utan deodorant. Jag är ett ÄCKEL!

Tack för alla gratulationer! Vi ska nog få pli på den här bloggen genom ett miljöombyte. Någon undrade vad männen i mitt liv ska pyssla med när jag går i skola. Magnus förhandlar om att göra ett än så länge hemligt projekt och Vid planerar att lära sig engelska och glida omkring utan vinteroverall och snuva. Det är allt jag vet.

Men hörni, nu ska vi prata om mat. Jag har under de senaste åren känt en allt större ångest i mataffären. Inte mot maten i sig, men mot hur den produceras och säljs. Under en period för ett drygt år sedan läste jag flera böcker om bland annat kött- och mjölkproduktion och är fortfarande illa berörd. För att undvika diskussionen om man verkligen måste äta kött för att överleva kan vi gå direkt till ett annat enormt problem, nämligen maten som slängs bort.

Jag har alltid trott att det är hushållen som slänger bort mest mat, men härom dagen hittade jag bloggen Dumpstrat som hävdar något helt annat. Här finns bland annat en uträkning som visar att det är mataffärerna och restaurangerna som slänger mest mat. Ett stort problem är att vi uppmanas att (över)konsumera så mycket hela tiden att vi inte hinner använda oss av allt vi köpt. Ett annat problem är att det vi tror att är gammal mat inte alls behöver vara oätlig mat.

Bloggen Dumpstrat handlar för övrigt hur det går att leva på maten man hittar i containrar. Mycket intressant läsning.

I juli händer det äntligen något på det här bloggen. Jag kom nämligen in på skolan!

I juli flyttar vi till Los Angeles där jag ska göra en M.A. in Specialized Journalism vid USC. Sällan har jag kämpar lika mycket för att få ett ja. Jag har räknat matematik, skrivit prov i Holland och i Sverige, jag har grävt fram gamla betyg från tolv år gamla utbytesstudier, författat essäer, mailat fram och tillbaka med deras Admissions Office och skickat in arbetsprov.

Och så har jag varit den där störande typen som säger: "Tänk om jag inte kommer in!" och ALLA mina vänner har sagt: "Sluta fåna dig, det är klart du kommer in!". Och jag har panikslaget svarat: "Sluta jinxa det!". Nu följer ett år av sjukt hårda studier. Följ min resa! (skoja ba).

Om det här var en Oscargala skulle jag säga:

Tack alla inblandade för hjälpen! BASSE som printade ut min ansökan i grevens tid,  Jens och Eva B för rekommendationsbreven, Anna M för översättningar, Kela Haglund för lånet av GRE-boken, Soc&Koms; internationella avdelning för att ni leta upp betyg jag slarvat bort, Karin och Mango för att ni hjälpte mig med portfolion, Lasse och Miika för att ni korrigerade min finska i stipendieansökan och så klart mamma.

Jag är en mycket lycklig kvinna.

I juli händer det äntligen något på det här bloggen. Jag kom nämligen in på skolan!

I juli flyttar vi till Los Angeles där jag ska göra en M.A. in Specialized Journalism vid USC. Sällan har jag kämpar lika mycket för att få ett ja. Jag har räknat matematik, skrivit prov i Holland och i Sverige, jag har grävt fram gamla betyg från tolv år gamla utbytesstudier, författat essäer, mailat fram och tillbaka med deras Admissions Office och skickat in arbetsprov.

Och så har jag varit den där störande typen som säger: "Tänk om jag inte kommer in!" och ALLA mina vänner har sagt: "Sluta fåna dig, det är klart du kommer in!". Och jag har panikslaget svarat: "Sluta jinxa det!". Nu följer ett år av sjukt hårda studier. Följ min resa! (skoja ba).

Om det här var en Oscargala skulle jag säga:

Tack alla inblandade för hjälpen! BASSE som printade ut min ansökan i grevens tid,  Jens och Eva B för rekommendationsbreven, Anna M för översättningar, Kela Haglund för lånet av GRE-boken, Soc&Koms; internationella avdelning för att ni leta upp betyg jag slarvat bort, Karin och Mango för att ni hjälpte mig med portfolion, Lasse och Miika för att ni korrigerade min finska i stipendieansökan och så klart mamma.

Jag är en mycket lycklig kvinna.

Dagens höjdpunkt var utgivningsfesten för kokboken Safka -bättre vardagsmat. Vi pratar alltså om den svenskspråkiga versionen av Hanna och Cadde Gullichsens Safkaa -parempaa arkiruokaa, kokboken med den omtalade avocadopastan. Jag vet att ni har ätit den.

Inte nog med detta! Förutom champagne och smakprov ur kokboken fick jag också umgås med Malin och Grandi, Hietanen, Kailassaari och såklart Hanna. Vi pratade bland annat om emigration och finlandssvenskar i Stockholm. Kommer man för evigt att vara en stereotyp finne som associeras med Koskenkorva, knivslagsmål och memma eller kan man rida på arbetet Mark Levengood, Johanna Koljonen och Stina Ekblad redan gjort? Malin sade att hon gärna skulle flytta till Stockholm om hon inte dagligen behövde förklara hur det kommer sig att hon pratar så bra svenska.

Och boken, den är på riktigt sjukt bra. Köp den.

"Hej Malin och Grandi, jag fotar er i motljus!"

Nykommen hem från ett äventyr på Sicilien levererade Hietanen god fiilis.

Snygg bok, god mat. Lax, koriander, olja och chili. Gud så gott.

Jag var jättesvettig, men höll det hemligt för de andra. "hemligt"

Sonja dök upp, åt lite kycklig, pratade lite tv och försvann för att vakta barn.

Snygg-Hanna signerade böcker halva kvällen.

Det är ganska tyst här på bloggen eftersom jag stereotypt nog stannat hemma med sjukt barn (min man har ett så "viktigt" jobb att han inte kan vabba den här veckan. Han ba: Tv-inspelningar bla, bla, bla. Jag oersättlig person bla, bla, bla) och det inte händer så mycket mer än Netflix mellan det här hemmets fyra väggar.

Att sova med ett förkylt barn är för övrigt inget jag vill rekommendera. Med tjugominuters intervaller har den lilla sjuklingen väckt mig genom att säga:

– Ursäkta mig Peppe Öhman, ett glas vatten tack!

Det hövliga tilltalet roade mig de endast de första sju gångerna.

För att lyfta stämningen lite publicerar jag en bild från förra veckans lilla Ratatasammankomst både för att påminna mig själv och er om att det finns ett liv utanför snorträsket.

Bilden är från Karins blogg och det är antagligen Astrid som tagit den.

På sistone har jag berömt mig själv för min goda fantasi. När Vidar vägrade äta knackkorv i lördags sade jag att det inte var några vanliga korvar. Det var dinosauriekorv! Ungen åt upp allt. Följande dag blev vår son förkyl och då han inte ville dricka varm svartvinbärssaft förklarade jag att det var drakblod. Succé!

I går beslöt vi oss för att köra lånebilen genom biltvätten nere vid Sandvikstorget. Eftersom Vid tyckte det var tråkigt att sitta och vänta i bilkön till tvätten förklarade jag att vi skulle åka in i en robotmage. Vidar var mycket entusiastisk. Allt var bra och roligt tills vi körde in i tvätten och borstarna började rulla över bilen med ett öronbedövande muller. Det stackars barnet skrek av fasa. Trodde att han skulle bli söndermald och idisslad. Det var först när roboten till slut bajsade ut oss som tystnaden lade sig över bilen.

Beslöt mig för att tämja min fantasi.

Hanna drog mig ut på en lite längre springtur än vanligt i går. I morse sms:ade hon mig med ett förslag om att ställa upp i Helsinki City Run, som en del av Lag Rafla. Jag har ju aldrig sprungit lopp i mitt liv och min första reaktion var därför ALDRIG I LIVET. Sedan funderade jag lite vidare på saken.

Vad är er erfarenhet av att springa 21 kilometer?

Tack för era kramar och hälsningar! Ni är fina människor. Jag är fortfarande skakad, men det behöver vi inte tala om här.

I lördags fick vi spontangäster från Stockholm och bjöd dem på påskmusslor. Mycket gott och mycket enkelt (speciellt när någon annan tillreder de små djuren). Sedan satt vi och pratade tills det blev alldeles för sent och någon kom ihåg att klockan ju blir sommartid och vi skulle få ännu mindre sömn än vanligt.

På sistone har jag förresten lärt mig massor om först friskolor versus kommunala och senare om Blocket. Först under de senaste åren har jag insett hur mycket man kan lära sig av att bara fråga folk om hur det går på jobbet.

Tommy hävdar att ölen smakar bäst i vinglas.

Musselvägrarna fick dinosauriekorv.

Musseätarna fick musslor och franskisar.

Linnéa berättade om sitt nya jobb på Blocket.

Den senaste veckan har jag pendlat mellan att vara orolig, ledsen och ha ångest. När Hietanen lade upp den här helt osannolika bildserien av påskharar frigjorde sig någonting i mig och jag skrattade så jag likt en mycket gammal människa måste lägga mig ner en stund.

Vidar kollade över min axel och konstaterade sakligt: Monster.