Magnus hade lagt sig en kvart tidigare. Klockan är runt midnatt. Vi hade sett en film, jag hade borstat tänderna, fyllt diskmaskinen och släkte alla lampor. Det är alldeles tyst i huset. På väg mot sovrummet kastar det sig ett monster ut från under matbordet och tar tag om mitt högra ben.

Tio minuter senare, när jag slutat skrika, säger Magnus tyst.

– Jag var den bengaliska tigern i Life of Pi.

När Magnus och jag anlände till festplatsen i går tog vi varsitt glas bubbligt och satte oss ner på uteserveringen. Maggan konstaterade glatt att det här kanske är den sista festen vi ordnar i Finland. Magnus håller nämligen fast vid att hans liv går i sju år långa cykler. Nu har han bott i Finland och jobbat som programledare på Yle i sju år och är oerhört förväntansfull och spänd på hur 2013-2020 kommer att se ut. (Jag ville inte förstöra hans goda fiilis genom att säga att 2013-2014 för hans del kommer att innefatta en hel del städning, matlagning, tvättning och barnpassning.) Sen kom gästerna och allt blev roligt.

En behöver ju inte bli så dramatisk, men det kändes lite sorgligt att vi inte kommer att se dessa fantastiska människor på minst ett år. KANSKE ALDRIG MER!

Alltså KÄRLEKEN jag känner gentemot mina vänner! Gårdagens fest var ungefär som ett bröllop. Vi samlade så många av våra favoritpersoner vi bara kunde omkring oss och pratade, dansade och skålade med dem tills solen gick upp. Helsingfors sommarnatt levererade verkligen. Mycket lycklig och tacksam kvinna här. TACK för i går kväll! 

Och i rörlig bild ungefär så här:



IMG 9630 from peppe öhman on Vimeo.

I dag har vårt liv varit ungefär som en Lonely Island-sång.

Snyltade på ett kristet barnkalas, betalade oss fattiga på Sea World, smet in på Borgbacken trots privat tillställning, åkte hem, åt en falafel, sov. Nu FEST. Like a boss.

Om man ska vara noga tjatade en av oss till sig en korv.

Folk som säger: Ja, jag läser ju bara din blogg SPORADISKT, alltså verkligen inte REGELBUNDET, men nu råkade jag vara inne på den och hittade en grej som jag vill diskutera.

Företag som mailar och erbjuder några tior för att jag ska göra reklam för deras produkter. Jag brukar lägga en nolla eller två efter deras förslag och berätta att jag är skribent till yrket och att bloggen har runt 20 000 besök i veckan. Får aldrig svar.

Människor som mailar och vill att jag ska blogga om ett visst tema. Det är ofta bra förslag, men ger mig också prestationsångest. Jag gillar friheten att skriva precis vad jag känner för.

Som tur är kan de allra flesta bloggläsarna sjukt trevliga här. Jag överraskas alltid över elakheterna som skrivs om andra bloggare. Senast Malin Wollin:


"...Om jag vore hon hade jag kollat upp så att jag inte hade Cancer eller någon allvarlig bristsjukdom. Det är INTE snyggt att se ut så där. Hon ser helt ohälsosam ut. Blek och avmagrad – har hon kanske TBC? Kan inte förstå att hon själv tycker att det är snyggt. HELT GALET. Hoppas att hon kommer tillrätta med sina hälsoproblem innan barnen börjar bli så stora så att dom också blir inblandade. Barn ska inte växa upp med den här typen av hysteriska kvinnor..."

En god vän till mig har sitt kontor i de gamla varvsbyggnaderna nere vid Docksgatan. vare sommar ordnar han och hans kolleger en sommarfest som man helst inte ska missa. Jag satte mig på cykeln och rullade några hundra meter västerut och gav mig in i vimlet.

Men först inledde vi med lite strandhäng.

Jag är helt besatt av lyftkranarna. Så otroligt fina!

"Visa upp sponsorflaskan med italiensk öl", sa Mika.

Tänk att det finns folk som får jobba på så här fina ställen.

Jag brukar inte bli överförtjust när folk ber mig blogga om angelägenheter jag inte är helt insatt i, men det här kändes som ett mycket viktigt mail:

Sanslöst fin dag. Först dagisets våravslutning i parken och sedan en springtur runt Ärtholmen och Brunnsparken SOM SLUTADE MED ATT JAG TOG ETT DOPP I HAVET!

Livet, du ska få ett pris för att du är så bra just nu.

På lördagen ordnar Magnus och jag en liten avskedsfest på Fanny nere vid Koffparken. Ifall ni bloggläsare rör er i Helsingfors centrum efter nio är ni hjärtligt välkomna att titta in och skåla och/eller dansa lite med oss.

Så här såg det ut när vi firade ett år som föräldrar.