Det finns ju fördelar med att inte ha internet. Under de dagar vi försmäktade nätlösa hann jag redigera och skriva en del i mitt bokmanus. Det gladde mig innerligt att jag den här gången inte hatade allt jag skrivit. Vissa passager tyckte jag till och med var riktigt bra. När jag skrev Livet & barnet var jag så innerligt trött på mig själv och mina ord. Den här gången handlar boken om andra, mycket mer fiktiva, personer, och distansen gör att jag har har lättare att läsa om dem.

Jag märker också hur jag gillar vissa karaktärer mer än andra (Max är min favorit) och hur de, hur klyschigt det än låter, får egna liv. Jag kan gå på stan och plötsligt se en klänning som Sanna skulle älska eller en frisyr som Johannes har. Fruktansvärt roligt att skriva bok, men också väldigt privat. Jag känner: Hoppas att alla/ingen läser den.

Trots att USA på många sätt är ett teknologiskt framstående land finns det stunder då man slussas tillbaka till 1980-talet*. Hyran ska till exempel betalas med checker (i Helsingfors, när vi skulle betala den första hyran skrattade mannen på Forex ut mig när jag föreslog check. Han ba: det går bra. OM DU HAR EN TIDSMASKIN! MUAHAHA!). Och all byråkrati. Oändliga mängder papper ska skrivas ut och visas upp tillsammans med pass och gärna andra identitetsintyg. Vi ska ta amerikanskt körkort och jag måste antagligen vaccineras för allt möjligt på skolan. För att inte tala om alla försäkringar. Men å andra sidan är jag ju van vid att bo i en by där alla känner varandra. Får vänja av mig med det.

För övrigt stör det mig lite är att Magnus och Vidar är så mycket bättre på amerikanskt small talk än jag. Det enda jag säger är: How are you doing och Have a nice day (med finlandssvensk accent). Magnus har tränat hela sitt liv på att skoja på amerikanska och Vidar fyller i de ord han inte kan genom att prata som den svenska kocken i Muppet Show.

Första dagen vaknade vi sjukt tidigt och tog en promenad längs med stranden.

Närmare piren ligger det en massa dyra hus. Alla sov eller joggade.

Ser fram emot att gå på bio (det kommer att antagligen att ske när Vidar är ungefär fjorton).

Det första Maggan gjorde var att köpa en keps åt Vid och sig själv.

Maggan tar för övrigt sitt sitt nya liv som (fattig) Hollywoodfru på allvar.

Vi har också besökt det som Vidar kallar Borgbacken och ligger på Santa Monica Pier.

Maggan försöker vara cool och smälta in.

I går kväll gick vi ner till stranden för att njuta av eftermiddagssolen.

Vidar var nöjd. Blixten McQueen var nöjd.

Jag var minst sagt nöjd. Snart stundar hårdare tider då studierna inleds, men tillsvidare tar jag det lugnt.

*på tal om 80-talet så var det meningen att vi skulle gå på en utomhusvisning av Back to the Future, men Vidar somnade PRECIS när vi var på väg ut. Magnus fixade en privat screening på terrassen istället.

Förslag: Så här fyra dagar in i USA berättar jag om mina reflektioner och när jag bott här ett år kan vi tillsammans skratta åt fördomar, förutfattade meningar och naivitet?

Here goes: Alla tränar. Det är inte ovanligt att en gubisch på drygt åttio joggar förbi en på stranden. Alla klär sig också i träningskläder. Antagligen för att det alltid finns en lucka där man man smyga in några armhävningar. Eller så tycker de bara att det är skönt med mjukiskläder.

Folk är verkligen sjukt trevliga och artiga. Så fort vi sitter oss ner nånstans kommer det fram människor och vill skoja och prata. Vi fick några nya vänner i form av kvartersfarbröder på den närliggande Starbucksen, alla vill hälsa på Vidde och första dagen här kom det fram en ung kvinna och sade att jag var snygg. Jag ba: ÄLSKAR det här landet.

Skillnaden mellan att vara utlänning i Finland är antagligen att alla ställer frågan: Varför har du valt att komma hit? medan folk här gratulerar en till att äntligen ha kommit fram till det förlovade landet. Imponerande att alla seriöst verkar tycka att USA är det överlägset bästa landet i världen och att alla andra nationaliteter längtar efter att få komma hit. Vi får återkomma till det.

Så här ser det ut ett kvarter från oss.

Och så här ser det ut när jag springer på kvällskvisten.

Starbucks har varit vår bästa vän fram tills i dag då The Cable Guy kom och gav oss nät.

Några hundra meter från oss ligger den här karusellen på Santa Monica Pier.

Och som om det inte räckte med sol och god fiilis, SOFTY bor också här!

Och så här ser det ut precis utanför vårt hus. Ignorera soplådan.

I morgon kommer internet, men tills dess kan man se bilder från Kalifornien på Instagram och Peppepeppepeppe.

Tack för era fina kommentarer, svarar på allt i morgon!

Jetlaggen har varit god mot oss. Vi har ett hem, men får internet först på fredagen. Tills dess lever vi i ett beroendeförhållande till Starbucks. Vi lär oss att skriva checker och överleva all byråkrati. Men för övrigt har vi det sjukt bra. Ska köpa en bil och två cyklar. Testade att springa lite i hoodsen, sprang fel och fick ordentligt med motion och i går åt vi på samma restaurang som Tim Roth. Jag blev superocool. Pekade, stirrade och fnissade.

Snart är det slut på det roliga och tid för avancerade studier, men tills dess tar vi det det lilla lugna.

När vi läser detta sitter jag förhoppningsvis på flyget till Los Angeles. Sannolikt känner jag en pikant blandning av dödsskräck, förväntan och stor glädje. Jag återkommer när vi landat och skaffat internet. Tills vidare kan man följa mig på Twitter PeppePeppePeppe och Instagram PeppePeppePeppe (eller sök bara på Peppe Öhman).

Här är en liten video från vår sista helg i och på landet:



Sista helgen i Finland 2013 from peppe öhman on Vimeo.

Musik: Blurred Lines av Robin Thicke

Susanna undrade var jag köpt mina runda solglasögon.

Jag önskar att jag kunde säga Acne, men sanningen är att jag fick dem på en pr-byrå. Märket är Glitter och jag har varit mycket nöjd med dem.



Lurkeslurk undrade om jag kommer att byta namn på bloggen till Livet & LA.

Svar: ja.

Sofies frågor:

1. Berätta om dina tatueringar (om det inte är för privat)?

Har ett, eh tecken, på ryggen. Jag var ung och tuff (trodde jag).

2. Uppväxten i Tyskland? Hur, var, när, varför?

Jag var så liten att jag knappt minnst det. Pappa jobbade för ett tyskt företag. När mina föräldrar skilde sig bodde pappa några år på Drumsö och flyttade sedan till Moers som ligger i hoodsen av Duisburg (hoodsen av Düsseldorf). Som tonåringar hängde Pyret och jag en del där.

3. Vad ser du mest fram emot gälland USA?

Äventyret! Att lära känna en ny plats och att kanske bli lite smartare.

4. Har ni reda några planer på vad ni ska/vill göra där, förutom dina studier då? T.ex. resor inom USA el dyl.

Vår goda vän Kaj kommer att skriva en bok i Mexiko och det vore fantastiskt om vi kunde hälsa på honom. Planerar också att besöka goda vänner i Seattle och att få en visit av Karin och Mango (med bébé!) nästa juni och kanske göra en roadtrip med dem. Och att Hanna ska hälsa på! Och så hoppas jag få tid att surfa (nu låter det kanske som om jag är jättebra på att surfa, men det är jag verkligen inte).

Mia Skrifver undrar:

Hur packar man så lite som möjligt för:
a) semesterresan
b) flyttlasset


Mitt problem är att jag vanligtvis packar för lite. Vill spela världsvan och avslappnad och slänger bara ner en t-shirt och några rena trosor. Väl framme är jag felklädd och fryser. Har aldrig ännu kommit ihåg att ta med pjyamas och tandborste.

Mitt enda tips är att aldrig packa sånt man inte heller använder hemma. Den där klänningen som är lite för kort eller byxorna i underlig färg kommer inte att bli snyggare bara för att man befinner sig utomstädes.

Till USA packar vi bara lite kläder. Antar att vi kommer att adaptera en LA-klädstil ganska fort och då kommer våra gamla paltor att verka sunkiga. Dessutom borde det vara ganska varm där nu.

Sabrina frågar:

Är du någonsin svartsjuk?

Nej, jag är aldrig svartsjuk. Hade en gång en fruktansvärt svartsjuk och våldsam pojkvän och det var så hemskt att det på nåt sätt botade mig från all framtid svartsjuka.

Om du var tvungen att skriva en tantsnusroman, vad skulle den heta?

Den skulle heta Heta, pulserande nätter i Rödbergen.

När har du jonglerat senast?

I förrgår.


Hanna om boken:

Kommer alltså din bok att komma ut medan du är borta?

Ja tyvärr. Jag får försöka marknadsföra en digitalt. Hoppas att ni kan hjälpa till och skriva om den (OM ni diggar den. Skulle vara jobbigt om ni hatade den). 

Maria undrar om vårt framtida boende:

Hur har ni hittat boende i Los Angeles?

Vi hyr samma lägenhet som stipendiaten före mig hyrde. Den verkade trevlig och vi har råd med den.

Skall Vidar gå på dagis där?

Maggans främsta uppgift är att hänga med Vidar, men det vore kul för alla inblandade om Vid kunde gå på nån klubb (ej stripp) några dagar i veckan och på så sätt få nya vänner och lära sig prata engelska.

Fiilisbild från förr.

Wonderlands rubrikförslag:

Min största utmaning för tillfället:

Är nog ett år av att skärpa mig och stiga ur min bekvämlighetszon. Här hemma glider jag ju bara omkring och gör grejer som är lätta och roliga, men för att får en MA måste jag antagligen kämpa och gråta lite.

Jag ser fram emot att:

Bo i ett annat land och besöka en massa olika supermarkets. Älskar att vandra i mataffärer när jag besöker nya länder. Var jag däremot INTE ser fram emot är att flyga över ett världshav och en hel kontinent med en treåring.

Ibland blir jag lite rädd för:

Att vi kanske aldrig mer kommer tillbaka. Dessutom har jag pratat med en handfull människor som vägrar flyga över Atlanten (separat, inte i grupp. Det vore skitkonstigt om flygrädda grupperade sig) eftersom det finns en risk att flyget ska störta ner i havet och aldrig bli återfunnet.