Första frågan! Johanna Lindbäck, en av bokhororna och som precis avslutat boken Vi måste sluta ses på det här sättet som hon skrivit tillsammans med Onekligen-Lisa frågar:

Vad handlar din kommande bok om? Hur har det varit att skriva den, vad har varit svårt / lätt / kul?

Boken som jag skriver på kommer att handla om bortskämda trettioåringar i Helsingfors. Huvudpersonerna har ångest, lämnar på dagis, blir förälskade och dricker öl på Ysi. Eftersom jag diggar stadsskildringar som fan har jag frossat i Helsingforsmiljöer.

Boken kommer ut så fort det blir 2014. Jämfört med min första bok Livet & barnet, att överleva som någons mamma har det varit vansinnigt roligt att skriva den här. Jag var fruktansvärt trött på mig själv under Livet & barnet, men när man skriver roman skriver man som tur är om andra människor. Det har varit som att leka med Playmobile-gubbar och gummor. Inspiration och idéer har sköljt över mig bara jag stigit ut från mitt hem. Naturligtvis har jag också haft ångest och tyckt att allt jag skrivit varit banalt skit. Det är ju vidrigt att skriva en bok det är meningen att folk ska läsa. Så himla privat.

Inspirationsmöte för pärmen som den fantastiska Sanna Mander ska göra.

Hanna undrade om vi funderat på hur vi ska undvika att Magnus blir uttråkad och isolserad medan vi är i LA (=skaffar sig en älskarinna. reds.anm). Många som jag känner där den ena i ett par studerat/jobbat utomlands och partnern följt med har det slutat med att medföljaren flyttat hem tidigare än vad det var tänkt eftersom den inte har trivts. Frågar eftersom jag och min man kan vara i samma situation vid något skede.

Bra fråga! I det här fallet tror jag att Magnus kommer att ha det ganska bra. För det första gillar han att vara ledig och att hänga med Vidar och så handlar det ju bara om ett år. Ett år går himla fort. Dessutom har han ett litet videouppdrag. Och så funderar vi på att göra en podcast om vad jag lärt mig i skolan.  


Anonym frågar: Hur kom ni på namnet Vidar? Fint namn i vilket fall.

Jag tror att det var Maggans kompis Tommy som kläckte det. Sedan glömde han bort att det var hans idé och tyckte att vi varit kreativa som hittat ett så bra namn. I nåt skede ville jag att Vidde skulle heta Alvar, men Magnus tyckte att det kanske skulle göra barnet till en humorlös och seriös person. Jag gillade också Nils (min farfar hette det), men Magnus hade ett ex vars pappa hette Nils och tyckte att det skulle ha blivit skumt.

Vi kör igång med svar redan nu. Så fort jag hinner ska jag skriva det där inlägget om normer och om att alla måste ha familj med mamma, pappa barn och ett Sköna hem-hem nu för tiden. Vi lever i en sjukt konservativ tid. Men först Q&A;:

Basse och jag har en tradition som går ut på att jag hämtar senaste Nöjesguiden åt honom då jag besöker Stockholm. Ärligt talat är jag osäker på om han ens läser den, men det är en fin liten tradition. I dag avskedslunchade vi och när det var dags att skiljas åt räckte jag över tidningen. Jag var gravt sen till en tandläkartid så jag var tvungen att kasta mig på cykeln och trampa i väg fort som vinden efter överlämnandet.

Vid ett trafikljus någonstans vid Tullbommen såg jag att Basse hade sms:at mig: "Var det meningen att det skulle ligga ett par smutsiga trosor instuckna i tidningen?"

Skammen sköljde över mig. Jag är ju en slarvig person och tidningen hade samsats om utrymme med bland annat ett gäng använda underkläder. Vilka trosor hade han hittat? Och exakt hur smutsiga var de? Trafikljuset visade grönt och jag susade vidare. Det fanns inte tid att svara. Fick förseningsbannor av tandläkare hela den 45 minuter långa rotfyllningen låg jag och skämdes. VEM ger bort ett par smutsiga trosor som avskedspresent? Och vad ska Basses fru Hanna säga?

När mina tänder var färdiga svarade jag Basse med tre förklarande meddelanden. "DET VAR OAVSIKTLIGT!" 

Han ba: ""Eh, du fattade väl att jag skämtade?"

Fattar inte hans "humor".

Boulevards Social bjöd också på brandmän och gratis skumpa.

På fredag morgon slutar internet att fungera här på Styrmansgatan. För att det inte ska råda obekväm tystnad här på bloggen föreslår jag en liten frågestund. Då kan jag tidsinställa svarsinläggen fram tills vi landar i LA och hittar ett fungerande internet där. Fråga eller kom med förslag på rubrik. Platserna, färdiga, gå!

Exempelfråga: Varför är din man alltid så sur?

Vidar fick en panikattack när jag sade att jag skulle springa en liten tur. Eftersom vi uppenbarligen fostrar vår son att alltid få exakt det han vill slutade dramat med att Magnus slängde upp Vidar på cykeln och trampade bredvid mig medan jag sprang. Vid ropade: "Spring Peppe! Spring!" och jag sprang så fort att jag tappade en tånagel. Den sista biten, ner längs med Fabriksgatan, ville den unge mannen springa jämte mig. Han var förvånandsvärt uthållig och jag noterade att han selektivt hälsade på folk vi mötte med ett artigt "Moi!". Bortskämd, men hövlig alltså.

För övrigt sa min kontakt på förlaget att min bok för hens del är färdig. Nu återstår bara idogt redigerande.

På Arlanda Express läste jag tågtidningen där Johanna Koljonen bland annat tipsade om Joe Smith som på TED Talks lär ut hur man ska använda en pappershanddukar efter att ha tvättat händerna. Ett ark räcker! Kan inte ni tipsa mig om era favoriter bland TED Talksen?

Det var onekligen lite vemodigt att ta farväl av Stockholm, men det finns lägenheter som ska packas ihop och folk som ska kramas här.

Passade förresten på att organisera bilder på min dator och hittade dessa. Man skulle kunna säga att tiden går fort när man har roligt och när man har barn.

Vidar nyfödd och ganska trött.

Vidar nyvaknad och ganska glad.

Helsinki Pride är över, men jag vill ändå tipsa om den här LCMDF-låten:
Nu lämnar vi Stockholm och återvänder tidigast om ett år. Några dagar i Helsingfors och sen blir det Los Angeles.