Okej, här kommer helgens andra restaurangtips: I morse fortsatte vi på vegantemat och åt brunch i sällskap av Softy och Fred på Café Gratitude i Venice. Vansinnigt god veganmat, minst sagt förmånliga priser och såklart trevlig stämning. Jag väljer vanligtvis rätter med svarta bönor, avocado, andra valfria grönsaker och en mimosa.

I går tog Softy mig på Scandinavian Filmfestival i Beverly Hills. Först såg vi Ulrika Bengts Lärjungen och efter det Call Girl (förutom kvinnohatet tänkte jag på två saker: den snälla polisen kunde ha spelat av Pekka Strang och faskien så sjuttiotalet var ett hipsterårtionde). Båda filmerna var jäkligt bra, men också riktigt tunga. Usch för all misogyni.

Efteråt hade Softy reserverat bord på nyöppnade Gracias Madre i West Hollywood. En mexikansk veganrestaurang som också finns i San Fransisco. Tänkte skriva att restaurangen var, trots att den serverade enbart veganmat, full av alla sorters människor, men menar egentligen alla sorters vita medelklass- hipstermänniskor. I Finland skulle en liknande restaurang bara ha ett klientel av Hare krishna-medlemmar och en handfull experimentella hipsterbrudar. Fruktansvärt god mat och bra stämning. Både ägaren och ägarens son svängde förbi vårt bord.

Se i alla fall Gracias Madre som ett starkt Los Angelestips (försöker komma ihåg att sätta etiketter så ni kan leta på bloggen när ni väl bokat er resa och behöver tips).

Softy!

Vi satt på innegården underträd, glödlampor och natthimmel.

Den här lördagen försöker jag skriva en del texter som jag ska lämna in nästa vecka. Min hjärna är liksom inne på gymmet just nu. Svettas och pressar sig själv till det yttersta. Stönar högt och maskulint när den stöter på motstånd i en text och tänjer mellan styckena.

Därför skjutsar jag er helt fräckt vidare till Nina Åkestam som skrivit ett riktigt bra inlägg om lön och kön.

När jag är ute och springer och emotkommande ler mot mig måste jag alltid snabbt snegla neråt för att försäkra mig om att jag dragit på mig shorts och inte springer i bara trosorna.

Den häär fredagen blev vi bjudna på fredagsmiddag hos en mycker trevlig familj i grannskapet. Nu ska jag somna till Netflix. God natt!

Ni vet folk som kallar sig feminister, men blixtsnabbt tillägger att de absolut inte radikal- eller extremfeminister. De som tycker att feminsimen är  okej så länge den är skönt trendig och inte besvärlig eller störande för någon.

Tror ni att de vet om att det funnits tider då självklarheter som rösträtt för alla, rätt till egendom, förbud mot våldtäkt inom äktenskapet, abort, studierätt, kvinnliga professorer och präster uppfattats som radikala? Att de som kämpade för en mer rättvis värld var personer som under den epoken hade radikala och extrema åsikter.

Kan vi komma överens om att folk får vara hur lagom eller radikal som helst, men att man också undviker att dissa extremfeminister i samma mening som man säger att man är feminist?

Den vanligaste frågan jag får är: "Peppe, hur ser omgivningarna ut när du är ute och springer i Santa Monica?" Eller det där var en lögn, ingen har någonsin frågat mig detta. Tänkte ändå visa hur det ser ut när jag springer den korta rundan.

Först springer jag ut på gatan och ner mot Palisadparken. I dag lyssnade jag på ett särdeles bra avsnitt av En varg söker sin podd. Ringskog Ferrada Noli och Strömquist analyserar bland annat hipstern och dess white privilige. Rekommenderar varmt.

 Sedan sprang jag söderut mot piren och passerade det här starkt turkosa hotellet. Tänker alltid att Karin skulle uppskatta det. Ungefär här pratade En varg söker sin podd om att livet sällan är som att springa uppför en sommaräng. Och om det är typiskt sjuttiotalister att inte ha Dropbox.


Sen tog jag trapporna ner till stranden och kämpade mig fram genom sanden till vattenbrynet. Mjölksyra i rasbenen och andnöd.

Det var lättare att springa nere på den packade sanden. Jag lunkade ändå fram i lugn takt. Jag kände mig tillräckligt svettig som det var.



Spang hela vägen tillbaka och bytte till Stor & Linda Pira när det var dags att rusa upp för trapporna. Sedan fortsatte mitt liv med tvättstuga, tömmande av diskmaskin och panikläsande inför kvällens föreläsning.

Förresten, den här lilla dialogen fnissade jag högt åt i bilen på väg hem från skolan i går (den är roligast om man läser den högt för någon):

‘What’s cooler than cool?’ 
You venture: Ice Cold? 
“No.” 
Andre 3000 turns to face you. 
“Betrayal,” he sneers. 
Your heart stops. He knows.

Jag älskar bloggen! Jag älskar er! Ni är helt magiska. TACK!

Det första jag gjorde när jag vaknade var att läsa igenom nattens titelförslag och jag måste säga att ni är fruktansvärt kreativa. Trots att ni inte läst boken är många av förslagen helt spot on.

I går började Maggie och jag för övrigt bråka om titeln: "Alla svikare liknar varandra...". Jag utgick från att han fattade att den kom från Tolstojs Anna Karenina som börjar: Alla lyckliga familjer liknar varandra. Han sa att jag var en dum elitist.
 

Tack ni som hört av er och informerat mig om att det i Sverige utkommer en bok med titeln Äta kakan och ha den kvar. Pratade med förlaget som tyckte att jag skulle fundera på en alternativ titel. Jag har ännu inte landat på en jag verkligen älskar, men tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig med förslag.

Vilken av dessa tycker ni är bäst:

Allt är för lite
Alla svek liknar varandra (alternativt: Alla svikare liknar varandra)
Och hur svårt är det att svara: Och jag dig.
Yolo

Egna förslag mottages också. Den som kommer på den bästa får naturligtvis ett signerat exemplar.

Helt slut i hjärnan efter dagens föreläsningar. Istället för att skriva nåt osammanhängande tänkte jag än en gång tipsa om Miss Representation. Om hur kvinnor porträteras i media och varför det har den betydelse vem och vad man ser på sin skärm. Här är en lång trailer. Hela dokumentären finns på Netflix och YouTube.