"they just don't get it"
11 years ago
Veckans podcast börjar i Magnus SR-krönika om finländarnas brist på framtidstro, vi jobbar oss vidare till FB-diskussionen om tolerans och rasism, jag går till personligt angrepp, ber om ursäkt, Louie CK dras in, vi pratar om att bara rika människor kan vara frilansjouranalister och äh lyssna själva.
Att få betalt i möjligheter
11 years ago
Under de senaste dagarna har jag gått omkring och känt mig lätt och glad i sinnet. Jag har haft en känsla av att allt löser sig. Det kan bero på att jag fått mycket kärlek från olika håll, att Maggan och jag båda två får lön just nu, att jag bara jobbar med roliga grejer eller bara på att jag inte är sjuk längre. Alltså hälsan, mormor hade rätt i att man ska vara glad över att ha den.
På tal om jobb förresten, Jan Gradvall skrev en bra krönika i Expressen om att det börjar bli så dyrt att vara frilansare (eller kanske han skrev specifikt frilansande kulturjournalist) att vem som helst inte längre kan göra det. Att få betalt i "möjligheter" hjälper inte alls till med hyran. Det här leder till att ens socioekonomiska bakgrund avgör om man kan skriva för tidningar.
I går skickade själv in en krönika som jag kommer att fakturera 100 euro för. Eget fel som tackade ja, men jag ville verkligen skriva om hur populärkulturen påverkas oss och jag gillar hen som gav mig förfrågningen, men medan jag skrev den funderade jag vid flera olika tillfällen på att jag verkligen inte har råd att skriva 3000-3500 tecken för 100 euro. Problemet med att inte vara fast anställd (får skylla mig själv som sa upp mig och drog till LA) är att varje verk är ens CV. Slarvar jag eller är dålig blir det svårare att få nästa uppdrag.
Jag klagar inte (så mycket), jag klarar mig, men jag tycker synd om nyutexaminerade journalister som förväntas jobba mer eller mindre gratis för synlighetens och möjligheternas skull. Vem har liksom råd med det? Och hur påverkar det journalistiken.
För övrigt har vi mest hängt på stranden och sen gick Magnus och såg en ishockeymatch på en restaurang i hoodsen med sin kompis Cory och Cuba Gooding Jr.
På tal om jobb förresten, Jan Gradvall skrev en bra krönika i Expressen om att det börjar bli så dyrt att vara frilansare (eller kanske han skrev specifikt frilansande kulturjournalist) att vem som helst inte längre kan göra det. Att få betalt i "möjligheter" hjälper inte alls till med hyran. Det här leder till att ens socioekonomiska bakgrund avgör om man kan skriva för tidningar.
I går skickade själv in en krönika som jag kommer att fakturera 100 euro för. Eget fel som tackade ja, men jag ville verkligen skriva om hur populärkulturen påverkas oss och jag gillar hen som gav mig förfrågningen, men medan jag skrev den funderade jag vid flera olika tillfällen på att jag verkligen inte har råd att skriva 3000-3500 tecken för 100 euro. Problemet med att inte vara fast anställd (får skylla mig själv som sa upp mig och drog till LA) är att varje verk är ens CV. Slarvar jag eller är dålig blir det svårare att få nästa uppdrag.
Jag klagar inte (så mycket), jag klarar mig, men jag tycker synd om nyutexaminerade journalister som förväntas jobba mer eller mindre gratis för synlighetens och möjligheternas skull. Vem har liksom råd med det? Och hur påverkar det journalistiken.
För övrigt har vi mest hängt på stranden och sen gick Magnus och såg en ishockeymatch på en restaurang i hoodsen med sin kompis Cory och Cuba Gooding Jr.
Jag bar vattenmelonen
11 years ago
Medan ni städar undan chipsen och gratulerar era svenska vänner (alternativt er själva) till att Sverige som vanligt vann Eurovisionen, har vi haft en ganska lugn lördag. Tränat lite, jobbat lite, hängt ute bland palmerna och till slut gjort något extremt oamerikanskt: promenerat till mataffären.
Min kamera har förresten återuppstått. Hade den i tre veckor, sedan reparerades den i tre månader och så fick jag tillbaka den när Magnus ringde reparatören och hotade med att anmäla kameran som stulen om han inte returnerade den.
Jag har glömt bort allt jag lärt mig om hur den fungerar, men livet är ju en pågående skola.
Vi promenerade upp sju kvarter till Pavillions för att köpa avokado och tacoskal. Under några kvarter förföljdes vi av en labradorvalp.
Vi passerade Magnus kontor.
Vidar balanserade, cyklade och var allmänt busig hela den sista biten. Ibland när jag i frustration ropar: "Men skyll dig själv då om du blir överkörd av en bil!" känner jag att det säkert finns bättre sätt att idka barnfostran.
På vägen hem bar Maggan matvarorna så där som folk bär sina matkassar i amerikanska filmer. Kuriosa: Vidars framtida skola i bakgrunden.
Jag var också med. Jag bar vattenmelonen.
PS tråkigt att ni inte alls gick igång på min feministiska spaning om hur sällsynt det är med kvinnor som blir förbannade i offentligheten.
Min kamera har förresten återuppstått. Hade den i tre veckor, sedan reparerades den i tre månader och så fick jag tillbaka den när Magnus ringde reparatören och hotade med att anmäla kameran som stulen om han inte returnerade den.
Jag har glömt bort allt jag lärt mig om hur den fungerar, men livet är ju en pågående skola.
Vi promenerade upp sju kvarter till Pavillions för att köpa avokado och tacoskal. Under några kvarter förföljdes vi av en labradorvalp.
Vi passerade Magnus kontor.
Vidar balanserade, cyklade och var allmänt busig hela den sista biten. Ibland när jag i frustration ropar: "Men skyll dig själv då om du blir överkörd av en bil!" känner jag att det säkert finns bättre sätt att idka barnfostran.
På vägen hem bar Maggan matvarorna så där som folk bär sina matkassar i amerikanska filmer. Kuriosa: Vidars framtida skola i bakgrunden.
Jag var också med. Jag bar vattenmelonen.
PS tråkigt att ni inte alls gick igång på min feministiska spaning om hur sällsynt det är med kvinnor som blir förbannade i offentligheten.
Kvinnor får inte vara offentligt arga
11 years ago
Jag älskar debatten som Ebba Witt-Brattström startade när hon först skrev om kulturmannen. Inte för att jag vill poppa popcorn och se på när folk bråkar om cykloper, utan för att en del av dem som deltar i diskussionen faktiskt är smarta och analytiska och jag verkligen lär mig någonting av dem. Det är också så befriande och glädjande med en riktigt förbannad kvinna som EWB. Och här kommer nu en gammal feministsik spaning:
Kvinnor får inte vara arga i offentligheten och män får inte vara ledsna. Redan när barnen är små har vi olika förväntningar på dem, pojkar ska inte gråta, men får vara högljudda och bli arga. Flickor ska vara omhändertagande och duktiga. Det är därför många kvinnor i vuxen ålder känner tårarna rinna till när de egentligen är urförbannad. Vi är uppfostrade till att tårar är okej, men inte vrede.
När kvinnor blir förbannade i offentligheten förlöjligas de och blir kallade hysteriska. Vi är inte vana vid arga kvinnor. Därför ska "arg" också uppfattas vara en förolämpning när folk vill snacka ner feminister. "Är du en arn feminist?" Men arg är en känsla, på samma sätt som ledsen och glad och stolt och besviken är det. Det är inte en sämre känsla än någon annan. Kan man identifiera sina känslor är det lättare att förstå sig själv och må bra. Föreställer jag mig. Ej legitimerad psykolog.
Jag tror att det är därför jag blev så glad över att EWB var så jäkla förbannad i sin text (och så fint att Knausgård vågade vara så ledsen i sin).
Kvinnor får inte vara arga i offentligheten och män får inte vara ledsna. Redan när barnen är små har vi olika förväntningar på dem, pojkar ska inte gråta, men får vara högljudda och bli arga. Flickor ska vara omhändertagande och duktiga. Det är därför många kvinnor i vuxen ålder känner tårarna rinna till när de egentligen är urförbannad. Vi är uppfostrade till att tårar är okej, men inte vrede.
När kvinnor blir förbannade i offentligheten förlöjligas de och blir kallade hysteriska. Vi är inte vana vid arga kvinnor. Därför ska "arg" också uppfattas vara en förolämpning när folk vill snacka ner feminister. "Är du en arn feminist?" Men arg är en känsla, på samma sätt som ledsen och glad och stolt och besviken är det. Det är inte en sämre känsla än någon annan. Kan man identifiera sina känslor är det lättare att förstå sig själv och må bra. Föreställer jag mig. Ej legitimerad psykolog.
Jag tror att det är därför jag blev så glad över att EWB var så jäkla förbannad i sin text (och så fint att Knausgård vågade vara så ledsen i sin).
Yttrandefrihet och rasism
11 years ago
Här är Maggies senaste Sveriges Radio-krönika. Hårda ord och som resulterat i en debatt om sannfinländare, sverigedemokrater och rasim på hans FB-sida. Egentligen handlar krönikan mindre om just rasism och mer om vikten av att rösta och tro på ett bättre samhälle, men diskussionen på Facebook började fort kretsa kring hur mycket yttrandefrihet ett rasistiskt parti få ha. Extrakul är det då Cyklop-debatten håller efterfest i grannrummet på Fejan.
Sisters before misters
11 years ago
Senast jag pratade med min syster Pyret sa hon att hon inte hinner läsa min blogg alls. Tar risken och litar på att hon inte gör det. Annars blir det ingen överraskning. Kan nämligen inte hålla mig. Pyret fyller år den 23 maj och jag hittade den perfekta presenter åt henne (och mig) på internet.
En ointellektuell och en lite mer intellektuell spaning
11 years ago
Ursäkta min ointellektuella spaning, men om Knausgård inte skulle vara het och cool tror jag inte att han skulle ha samma enorma uppbackning som han har nu. Förlåt. (Väntar också otåligt på den dag när en kvinna får lika massivt stöd).
Sen: Tycker att Knausgårds cykloptext i DN var bra gällande litteratur och romankonst. Person och roman är olika saker, man är inte sitt verk. Men att kalla alla som kritiserar honom och Sverigedemokraterna för ängsliga cykloper, underförstått utan förmåga att se nyanser och perspektiv, är barnsligt och överlägset. Knausgård är inte precis utsatt. Det är liksom inte synd om honom. Och att det skulle vara banbrytande och viktig konst att objektifiera och sexualisera kvinnor/flickor ("jag säger bara högt det jag tänker"). Alltså gäsp, är inte precis det en stor del av vad vår kultur redan baserar sig på?
Vi balanserar upp det med tio feministiska komedier på Netflix.
Sen: Tycker att Knausgårds cykloptext i DN var bra gällande litteratur och romankonst. Person och roman är olika saker, man är inte sitt verk. Men att kalla alla som kritiserar honom och Sverigedemokraterna för ängsliga cykloper, underförstått utan förmåga att se nyanser och perspektiv, är barnsligt och överlägset. Knausgård är inte precis utsatt. Det är liksom inte synd om honom. Och att det skulle vara banbrytande och viktig konst att objektifiera och sexualisera kvinnor/flickor ("jag säger bara högt det jag tänker"). Alltså gäsp, är inte precis det en stor del av vad vår kultur redan baserar sig på?
Vi balanserar upp det med tio feministiska komedier på Netflix.
Viewer discretion is advised
11 years ago
Viewer discretion is advised innan ni läser vidare
Under de senaste dagarna, veckorna, har jag haft förkylning som utmynnat i en stundvis mycket smärtsam bihåleinflammation. Det som kommit ut ur min vänstra näsborre har påmint mer om feta trädgårdssniglar än om snor. På morgnarna har det varit blod. Jag har gömt mina näsdukar innan Magnus hunnit se dem eftersom han hotat med att skicka mig till en läkare. Men nu är jag frisk! Välkommen hälsan! Hej livet!
Lunchade i dag med mina vänner Saara och Riikka som båda rekommenderade den här New York Times-texten av en antropolog som flyttade till Upper East Side och blev intresserad av riktigt rika hemmamammor, GLAM (glamorous stay-at-home-moms,) med examen från fina universitet. Mödrar som satsade enormt mycket på att deras tre-fyra barn skulle få den perfekta uppväxten. Minst lika spännande och främmande läsning som om antropologen skulle ha skrivit om en folk som vuxit upp i en regnskog i Borneo.
"A wife bonus, I was told, might be hammered out in a pre-nup or post-nup, and distributed on the basis of not only how well her husband’s fund had done but her own performance — how well she managed the home budget, whether the kids got into a “good” school — the same way their husbands were rewarded at investment banks. In turn these bonuses were a ticket to a modicum of financial independence and participation in a social sphere where you don’t just go to lunch, you buy a $10,000 table at the benefit luncheon a friend is hosting."
"But what exactly did the wife bonus mean? It made sense only in the context of the rigidly gendered social lives of the women I studied. The worldwide ethnographic data is clear: The more stratified and hierarchical the society, and the more sex segregated, the lower the status of women."
Jag vill kommentera det här på bloggen men måste fundera på det först.
Under de senaste dagarna, veckorna, har jag haft förkylning som utmynnat i en stundvis mycket smärtsam bihåleinflammation. Det som kommit ut ur min vänstra näsborre har påmint mer om feta trädgårdssniglar än om snor. På morgnarna har det varit blod. Jag har gömt mina näsdukar innan Magnus hunnit se dem eftersom han hotat med att skicka mig till en läkare. Men nu är jag frisk! Välkommen hälsan! Hej livet!
Lunchade i dag med mina vänner Saara och Riikka som båda rekommenderade den här New York Times-texten av en antropolog som flyttade till Upper East Side och blev intresserad av riktigt rika hemmamammor, GLAM (glamorous stay-at-home-moms,) med examen från fina universitet. Mödrar som satsade enormt mycket på att deras tre-fyra barn skulle få den perfekta uppväxten. Minst lika spännande och främmande läsning som om antropologen skulle ha skrivit om en folk som vuxit upp i en regnskog i Borneo.
"A wife bonus, I was told, might be hammered out in a pre-nup or post-nup, and distributed on the basis of not only how well her husband’s fund had done but her own performance — how well she managed the home budget, whether the kids got into a “good” school — the same way their husbands were rewarded at investment banks. In turn these bonuses were a ticket to a modicum of financial independence and participation in a social sphere where you don’t just go to lunch, you buy a $10,000 table at the benefit luncheon a friend is hosting."
"But what exactly did the wife bonus mean? It made sense only in the context of the rigidly gendered social lives of the women I studied. The worldwide ethnographic data is clear: The more stratified and hierarchical the society, and the more sex segregated, the lower the status of women."
Jag vill kommentera det här på bloggen men måste fundera på det först.
När steve flyttade in och andra tankar
11 years ago
Häromdagen började Vidar presentera sig som "Steve" först tyckte jag att det enbart var roligt. En gullig övergående fas. Sedan mindes jag att jag började kalla mig Peppe i fyraårsåldern. Mamma och pappa ba: "Aaaw, så gulligt och övergående".
Har funderat på hur oerhört mycket en rekommendation på internet väger nu för tiden. Folk länkar hit och dit hela tiden, men jag är oerhört selektiv med vem som länkar för att klicka mig vidare. Läser en intressant rubrik, ser vem som länkan till den och, njaa, kanske inte eller detta måste vara bra!
Det är hur lätt som helst att äta ohälsosamt här i Amerika och för att Vidar inte ska leva på mac'n cheese har Maggie infört en lek där man inför varje måltid räknar färgerna på tallriken. Olika nyanser av brungult får underkänt. Känns mycket pedagogiskt.
För övrigt har jag tillbringat hela morgonen med att läsa om kulturmannsbråket i Sverige. Jag älskar att Witt-Brattström ryter till och jag tycker att det visar att svenskar inte alls är så ängsliga och konflikträdda som man i Finland kanske tror. Speciellt gillar jag att det är en kvinna som ryter till. Vår kultur tycker att det är så EXTREMT JOBBIGT med arga kvinnor. Läste också Knausgårds lååånga försvarstal, men tycker att han hade rätt om litteraturen, men att det ändå inte är ett direkt svar på Witt-Brattströms kritik. Och Jonas Gardells "du är en vit sårad heteroman-kommentar" på Knausgårds essä. Om ni vill gotta ner er ordentligt har Nöjesguiden gjort en re-cap med länkar till en massa inblandade.
Dessutom finns det en intressant social media-aspekt här. Folk diskuterar så klart för att de vill diskutera, men jag kan inte undgå att notera ett visst positionerande eller identitersskapande där man väljer sida på basen av vilken sorts kulturmänniska man själv vill visa att man är.
Har funderat på hur oerhört mycket en rekommendation på internet väger nu för tiden. Folk länkar hit och dit hela tiden, men jag är oerhört selektiv med vem som länkar för att klicka mig vidare. Läser en intressant rubrik, ser vem som länkan till den och, njaa, kanske inte eller detta måste vara bra!
Det är hur lätt som helst att äta ohälsosamt här i Amerika och för att Vidar inte ska leva på mac'n cheese har Maggie infört en lek där man inför varje måltid räknar färgerna på tallriken. Olika nyanser av brungult får underkänt. Känns mycket pedagogiskt.
För övrigt har jag tillbringat hela morgonen med att läsa om kulturmannsbråket i Sverige. Jag älskar att Witt-Brattström ryter till och jag tycker att det visar att svenskar inte alls är så ängsliga och konflikträdda som man i Finland kanske tror. Speciellt gillar jag att det är en kvinna som ryter till. Vår kultur tycker att det är så EXTREMT JOBBIGT med arga kvinnor. Läste också Knausgårds lååånga försvarstal, men tycker att han hade rätt om litteraturen, men att det ändå inte är ett direkt svar på Witt-Brattströms kritik. Och Jonas Gardells "du är en vit sårad heteroman-kommentar" på Knausgårds essä. Om ni vill gotta ner er ordentligt har Nöjesguiden gjort en re-cap med länkar till en massa inblandade.
Dessutom finns det en intressant social media-aspekt här. Folk diskuterar så klart för att de vill diskutera, men jag kan inte undgå att notera ett visst positionerande eller identitersskapande där man väljer sida på basen av vilken sorts kulturmänniska man själv vill visa att man är.
Den regelbundna podden
11 years ago
Efter inköpet av en ny mikrofon kommer podden att vara både regelbunden och ljudmässigt högkvalitativ. Den här gången talar vi om riksdagsledamoten Toimi Kankaanniemi som skickat sexförslag till halvfrämmande kvinnor, om hur vi påverkas av populärkulturen och varför det inte är en lösning att bara !skicka hem" alla kvinnor som jobba som prostituerade.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.