Magnus tycker att jag jobbar hela tiden, men det är inte helt sant. Jag jobbar mest och bäst mellan klockan 8 på morgonen och ungefär lunch. Jag är en jäkla maskin på förmiddagen, skriver social media- strategier, kolumner, blogginlägg, artiklar och allmän korrespondens. Efter lunch går min leveranskurva brant ner, jag blir långsam och mindre smart, och gör sedan en snabb comeback mot kvällen och sedan slockna helt efter klockan nio. I dag körde jag morgonpasset som vanligt, efter lunch gick vi ut för att klippa Vidar. På vägen förbi postluckorna tog Magnus fram ett paket som han gav mig. Det visade sig vara den nya iphonen som han köpt till sig själv, men i sista stund bestämt sig för att ge till mig. "Vi är ju ändå ungefär samma själ" sa han.
Tröjan har jag förresten fått av Andrea på UrbanA. PERFEKT passform.
Nu tänker jag igen fråga dig, min guru inom föräldraskap: hur har ni tänkt med Vid och simningen? Alltså, hur har ni lärt honom simma? När kunde han simma så pass bra att ni kände att ni kan låta honom hänga i poolen?
Jag tänker att simkunskap är ju något av det viktigaste man kan lära sitt barn, men jag vet inte, behövs det (dyra?) simskolor eller kan man ta det på DIY-princip? Hur tänker folk i L.A kring det här? Där är det ju mycket vanligare med pool på bakgården. Eva
Hej Eva!
Bra fråga! Vidar har alltid älskat vatten (kanske för att Magnus och jag också gör det) och lärde sig simma redan som fyraåring. Alltså, han simmar inte tvåhundra meter crawl, men håller sig flytande och kommer framåt. Kan dyka efter grejer. Hemligheten är att vistas i vatten. Min kompis Cissans mellanbarn lärde sig simma som tvååring antagligen för att det fanns en pool tillgänglig hela tiden.
Jag är faktiskt utbildad simlärare, men det har nog inte haft så mycket att göra med vår strategi för att lära Vidar simma. Jag tror att det mest handlar om att lära barnet att inte vara rädd för vattnet (men ändå visa repekt för det). Gör det till en rolig grej.
Vi lämnar såklart aldrig Vid ensam i poolen medan vi själva är inne och kollar på tv-serier.
Drunkningsolyckor är tyvärr jättevanliga i amerikanska stater med varmt klimat och hur med simbassänger. Den här videon har jag lagt upp förut, dålig kvalitet och långsam, men helt fantastisk. Hur redan en ettåring kan lära sig att flyta:
På Bokhora skrev jag om hur sociala medier och Netflix tar över mitt kvällsläsande och bad läsarna tipsa om böcker som har ett sånt sug att man inte kan lägga dem ifrån sig. Och Bokhoraläsarna levererade. Här har ni en lååång lista med boktips. PS när jag ändå tipsar om bra läsning vill jag att ni läser Ebba Witt-Brattströms text om kulturmannen. Fierce, som folk skulle säga här i L.A. (om de läste DN).
Så fort Maggan kom hem från Las Vegas körde vi iväg till några vänner i Laurel Canyon för att äta lite grillmat, spela pingis och låta barnen underhålla sig själva i poolen. Fördelen med klimatet och stora trädgårdar här är att man en söndag eftermiddag kan göra det just detta.
Magnus inledde faktiskt med att förlora i pingis, men det talar vi inte mer om.
Det var lite kyligt i luften så jag myste in mig i min tröja från Lindas butik DinoDina. Om ni befinner er i Karis i sommar måsta ni svänga förbi där. Vi talade förresten om hur ens kropp anpassar sig efter klimatet. Är det 20 grader hemma i Finland fryser jag sällan, men när kroppen vänjer sig vid att det alltid är ganska varmt känns 20 plötsligt svalt. Vi talade också om kameltåns comeback. Ska blogga mer om det en annan dag.
Magnus och Alexia.
När klockan närmade sig sju och det började skymma fiskade vi upp det sista barnet ur bassängen (Vidar) och körde tillbaka till Santa Monica.
Tre fjärdedelar av regeringsförhandlarna i Finland är nämligen män. Folk som är emot kvotering brukar utgå från att alla börjar från samma plats, liksom status quo, och sen väljs helt enkelt den mest kompetenta. De glömmer bort att A) de som väljer inte är neutrala och att alla börjar inte från ställe, vissa har en kortare väg till makten (tack vare av klass, kön, hudfärg etc) och B) "kompetens" kan vara en subjektiv term och handlar delvis om vem det är som definierar det. Är det mest män som rekryterar gör de det oftast enligt normen och normen är mannen i de här sammanhangen. Det finns nästan alltid en majoritet av (vita) män i regeringsförhandlingar, i bolagsstyrelser, på musikfestivaler, i historieböcker och så vidare. Man kan säga att män kvoterar in män. Ni vet det där experimentet som gjorts hundratals gånger där man skickar in identiska ansökningar med samma betyg och meriter och de med ett mansnamn alltid upplevs som mer kompetenta än de med ett kvinnonamn? (Samma experiment kan göras med "inhemskt" och "utländskt" namn. Sydsvenskan testade för några år sedan med namnen Erik och Hassan. Erik blev kallad på intervju, inte Hassan). Det visar att vi bär på fördomar som vi kanske inte alltid själva identifierar. Genom kvotering vänjer vi oss vid fler än en typs människor representerade i olika sammanhang. Håller man fast vid att det alltid är de mest kompetenta som representerar folket säger man samtidigt att kvinnor, rasifierade, folk med funktionshinder, sexuella minoriteter etc är inkompetenta. Eller alltid mindre kompetenta än vita män. Jämställdhet är ingenting som sker av sig självt och om män fortsätter kvotera in varandra (se till exempel regeringsförhandlingarna i Finland) kommer vi att fortsätta leva i en värld där det är ett stort privilegium att födas som en vit man, medan vi andra får stå vid sidan om. Att kvotera in någon handlar vanligtvis om att ge en person med samma, eller högre, kompetens en plats hen annars inte skulle ha fått på grund av kön, klass, etnicitet, sexuell orientering eller annat som har lägre status än normmannen.
Maggan ska jobba i Las Vegas ikväll igen och han övertalade mig och Vidar att hänga på. Jag hade till och med sett fram emot att hänga vid en hotellpool (är inte speciellt långsint) då Vid vaknade klockan fem och kaskadspydde ner sovrummet. Det är första gången på fem år som barnet har spysjuka (eller i somras hade han visst det, men då var jag bortrest) och jag var givetvis handfallen av chock och skäck. Needless to say stannade vi hemma medan Magnus ensam körde iväg mot Vegas. Passade på att se slut den australiensiska versionen av The Slap på Netflix och du som hyllade den här i kommentarsfältet har jäklar rätt, den är bättre än NBC:s version. PS Tänkte sätta ihop en Los Angeles-guide för er som funderar på att besöka staden. Finns det något speciellt ni vill ha tips om?
New York Times har på sistone publicerat flera texter där de smått överraskat konstaterat att många new yorkare vill flytta till Los Angeles för att det här råder "trevligt klimat både väder- och kreationsmässigt". En av mina favoritskribenter Ann Friedman skrev en rolig text i Los Angeles Times om hur det, hör och häpna, faktiskt går att bo i NYC trots det "hemska klimatet och svårigheten att få tag på god mexikansk mat". Jag fnissade. På tal om NYT har ni väl inte missat texten om slavarbetet på nagelsalonger? Vi pratade om den i podcasten (OBS! ny mikrofon och sjukt bra ljud). Bra läsning om hur hemskt människor behandlar varandra. Intressant också ur en journalistisk synvinkel. Vice intervjuade journalisten som gjort reportaget. På tal om journalister ville en i Philadelphia skriva om Uber, men det var så svårt att få tag på någon att intervjua att hon själv började köra och skrev om sina upplevelser. Uber fick minus, om vi säger så. Brun utanpå och vit inne: kokosnöten. Generation Y är inte så jämställda som vi hoppades på. Wearables och hur allt vi gör digitaliseras. Tess Holliday är tjock och supermodell. "Att vara tjock är bara ett adjektiv. jag bryr mig inte", säger hon. Och så Googles självkörande bilar. Uppmanar er att se på Inside Amy Schumer. Förresten, Maggan och jag samlar alla texter vi tycker är intressanta på podcastens Flipboard-sida.
I går hämtade jag mina nya ekologiska Blankenssandaler från skomakaren. Eftersom de hade ett tunt läderbotten lade jag till en gummisula. Tycker att det var bra gjort av mig. Mina fossingar är förresten fortfarande mjuka efter Salvequickbehandlingen för några veckor sedan. De är också fortfarande knotiga och sneda.
En annan grej: Mina kompisar Lisa och Malin har ju grundat en plattform för hotell som är miljövänliga, rättvisa och stöder lokalsamhället. De är ständigt på jakt efter nya hotell så om ni vet om någon pärla till hotell som borde få mer uppmärksamhet maila Malin och Lisa på info @ mananatravel.com
Jag vet att det är ungefär lika intressant att läsa om folks krämpor som att höra om hur upptagna de är eller om vad de drömt om natten innan, men jag tänker ändå informera er om att jag hade så ont i mina bihålor i natt att det kändes som om jag var på väg att föda barn. Lite bättre nu. Trots min sjukdom gick vi ut en stund för att spela in ett litet roligt klipp om gräsmattor som ej borde få existera i Los Angeles för ett reportage jag gjort om torkan i Kalifornien. Det publiceras i Hufvudstadsbladet under helgen och klippet borde dyka upp på samma tidnings webbplats. Här är förresten en annan text som jag skrev om föräldraledighet i USA (rubriken är dock ej min, trots att den är sann).
Sist på bollen, men här kommer mitt inlägg om Koffs ölreklam med en rysk ishockeyspelare photoshoppad i en balettklänning och med texten "Välkomna flickor!". Charlotte skrev också om den och om hur sjukt det är att flicka är en förolämpning och en synonym till svaghet och oförmåga. En annan kompis Helena, som bor i Frankrike, skrev om att uppfostra sin dotter till att ha samma möjligheter som sin bror.
En finsk bloggare, Sini Korpinen, tweetade och bloggade om hur sexistisk reklamen var och Koff tog snabbt bort den från Facebook. Exakt då fick Korpinen en flodvåg av (sexistiskt) hat över sig. Också mitt Facebook-flöde diskuterade detta och många (hittills enbart män) tyckte att Korpinen helt enkelt inte förstod (den chauvinistiska) ishockeykulturen och därmed humorn i den. Problematiken här är att allt hänger ihop. Om man tycker att sexism är okej inom sport tycker man att sexism är okej. Det är ingenting man stänger av. På samma sätt finns det inte områden där man kan vara rasist ("för det hör just den kulturen till") och sedan stänga av den. Antingen är man rasist, eller så är man inte det. Ett annat problem är föraktet mot svaghet. Hur vidrigt är inte det att svag i dag är en förolämpning. Alla ska vara starka, lyckliga, vältränade, friska och rika. Föraktet mot svaghet understöds av den oempatiska flyktingpolitik (och jämställdhetspolitik) som regeringen nu sitter och knåpar ihop. Man ska heja på de svaga, inte förakta dem.
Alla är svaga och starka, olika mycket vid olika tidpunkter. Att erkänna och visa svaghet är riktig styrka.