Kulturbloggen går på the broad
11 years ago
I går gick Johanna, Malin, Cissan och jag på Los Angeles nyöppnade museum för nutidskonst The Broad. Det är ett helvete att köra in till downtown på eftermiddagen, men klarade det på en knapp timme. I Finland skulle det kännas absurt att åka så långt, men här är det uppenbarligen no biggie.
Paret Eli och Edythe Broad har både byggt museet och lånat ut sin privata samling på cirka 2000 verk. Schysst med tanke på att det är gratis inträde dessutom.
Jag ska inte vara för fin för att säga att The Broad visade sig vara ett väldigt instagramvänligt museum med ett best of av de största konstnärerna från de senaste femtio åren.
Sedan gick vi några kvarter till Perch som inte bara är en superb restaurang, utan också har en utmärkt utsikt över Los Angeles.
Jag ska inte vara för fin för att säga att The Broad visade sig vara ett väldigt instagramvänligt museum med ett best of av de största konstnärerna från de senaste femtio åren.
Här är en bild på mina vänner där samtliga blundar. Ni kan kalla mig "den blinda fotografen".
Bladvändare ni rekommenderar
11 years ago
Jag är vanligtvis en väldigt duktig och produktiv person. En flitig myra, ständig bloggare, skötsam arbetare och så vidare. Ibland kommer det ändå dagar som jag inte får någonting gjort. Sitter och stirrar tomt mot skärmen. Skriver en mening här och en annan där, surfar sedan ut i internet. Tänker att det är okej, jag behöver inte vara en skrivindustri varje dag. Däremot skulle jag hellre pausa för att läsa något riktigt bra skönlitterärt än hänga på nätet. Jag kan bara inte välja.
Här kommer ni in i bilden. Vilken är den engelskspråkiga bok som ni senast läst som var så bra att ni gick och längtade efter att få läsa vidare varje gång ni måste syssla med annat?
En stämningsbild från Palm Springs.
Här kommer ni in i bilden. Vilken är den engelskspråkiga bok som ni senast läst som var så bra att ni gick och längtade efter att få läsa vidare varje gång ni måste syssla med annat?
En stämningsbild från Palm Springs.
En primitiv och barbarisk kultur
11 years ago
När jag var tonåring hade jag en kompis som bodde i ett område där en blottare rörde sig. Hon stötte inte på honom varje dag, eller ens varje vecka, men tillräckligt ofta för att hon skulle vara rädd varje dag hon åkte hem från skolan. Alltså varje jävla dag.
Underbara Clara skriver om att vara rädd för män och jag kan relatera. Jag minns inte att jag någonsin som liten eller vuxen skulle ha gått omkring och varit rädd för kvinnliga blottare, kvinnliga pedofiler, kvinnliga fyllon, obehagliga kvinnliga taxichaufförer som vill prata om sex, kvinnor som följer efter en när man vill gå hem från baren, kvinnogäng som står och hänger på gatan eller risken att bli våldtagen av en kvinna. Men däremot nog av män.
Det handlar helt enkelt om att vi lever i en kultur där hotet om manligt våld är så normaliserat att vi sällan ifrågasätter det. Vi väljer taxi hem, går över på andra sidan gatan, är noga med att inte vara ensamma på skumma ställen, håller nycklarna i handen eller telefonen mot örat som nåt slags fåfängt vapen. För så här är det nu bara, man vet aldrig när våldet slår till. Och hotet om våldet är alltid närvarande.
Det är givetvis inte alla gulliga individer jag pratar om nu, utan den patriarkala strukturen och mansrollen som uppenbarligen innebär våld och hot. Vad är det för kultur vi lever i där det är helt naturligt att kvinnor går omkring och är rädda för män? Känns så jävla primitivt och barbariskt.
Underbara Clara skriver om att vara rädd för män och jag kan relatera. Jag minns inte att jag någonsin som liten eller vuxen skulle ha gått omkring och varit rädd för kvinnliga blottare, kvinnliga pedofiler, kvinnliga fyllon, obehagliga kvinnliga taxichaufförer som vill prata om sex, kvinnor som följer efter en när man vill gå hem från baren, kvinnogäng som står och hänger på gatan eller risken att bli våldtagen av en kvinna. Men däremot nog av män.
Det handlar helt enkelt om att vi lever i en kultur där hotet om manligt våld är så normaliserat att vi sällan ifrågasätter det. Vi väljer taxi hem, går över på andra sidan gatan, är noga med att inte vara ensamma på skumma ställen, håller nycklarna i handen eller telefonen mot örat som nåt slags fåfängt vapen. För så här är det nu bara, man vet aldrig när våldet slår till. Och hotet om våldet är alltid närvarande.
Det är givetvis inte alla gulliga individer jag pratar om nu, utan den patriarkala strukturen och mansrollen som uppenbarligen innebär våld och hot. Vad är det för kultur vi lever i där det är helt naturligt att kvinnor går omkring och är rädda för män? Känns så jävla primitivt och barbariskt.
Vad är det egentligen som händer?
11 years ago
De flesta av er har antagligen redan koll, men här kommer ändå en enkel förklaring till varför det just nu finns så många människor som vill ta sig in i EU.
En lista
11 years ago
Här kommer en lista som jag snodde av Ebba, men som alla andra också verkar ha gjort.
1. Var är din mobiltelefon? Den ligger och laddar upp sig efter springturen jag precis kom in från. Ni har ingen aning om hur svettig jag är. Luktar gammal farbror.
2. Var är din andra hälft? Maggie? Vi är inte siamesiska tvillingar, men gillar ändå att se oss som ett team. Som att vi lever i samma liv istället för parallella. Har left parallella liv med alla mina tidigare pojkvänner. På den tiden trodde jag att det handlade om att vara en självständig kvinna, men nu fattar jag att man måste våga vara lite svag för att komma någon annan nära och vice versa. Men som svar på din fråga: Han sitter i soffan, men ska snart handla och sedan boxas.
3. Ditt hår? En katastrof just nu. Färgade det av misstag rött, försökte tvätta ur det och nu är det bara solblekt med utvuxen lugg. Ska ta författarporträtt på torsdagen så det är inte ultimat att vara ful. Längtar till att åka till Stockholm så Hannah kan styra upp skiten igen.
4. Dina kläder just nu? Adidasshorts och sport-bh.
5. Ditt humör? Trött, men ganska glad.
6. Din dagsplan? Nu är det ju kväll snart, men jag kan berätta om vad jag gjort i dag. Steg upp vid sju, fixade frukost, skrev manus för dagens Studio HBL-inspelning. Åkte till Downtown LA och spelade in utanför Microsoft Theater (blev utslängda två gånger), åkte hem, jobbade, hämtade Vidde, jobbade, sprang en knapp timme och nu sitter jag här. Ikväll ska jag äta middag och sen se på Paradise Hotel.
7. Det bästa du vet? Att ta det lugn med Maggan och Vidde, bada i en pool, rida, läsa en bra bok, somna, äta frukost med kompisar, gå på sommargatorna i Helsingfors och plötsligt träffa vänner, prata med Pyret och bada bastu.
8. Din dröm inatt? Drömde om min kompis Basse.
9. Ditt livsmål? Att kunna fortsätta livnära mig på att skriva och att ha så mycket tid som möjligt med familjen.
10. Rummet du är i? Vardagsrummet/matsalen. Sitter vid ett gammalt Ikeabord och blickar ut över Vidar som nu ensam sitter i soffan.
11. Din hobby? Magnus skulle säga: "Att jobba" men jag säger "rida".
12. Din skräck?
Lätt klaustrofobi. Döden. Döden. Döden,
Lätt klaustrofobi. Döden. Döden. Döden,
13. Vem vill du vara om sex år? Herregud så svårt att veta. För sex år sedan var jag nygift och nygravid. Om sex år hoppas jag i alla fall att jag är lika lycklig som nu.
14. Var var du igår kväll? Hemma. Vi skjutsade Karin till LAX och jag kände en lätt separationsångest. Sen åt vi middag och började kolla på Mr. Robot.
14. Var var du igår kväll? Hemma. Vi skjutsade Karin till LAX och jag kände en lätt separationsångest. Sen åt vi middag och började kolla på Mr. Robot.
15. Vad är du inte? Ängslig. Jag brukar köra, må det bära eller brista.
16. Var växte du upp? I ett hus med mamma, pappa, Pyret och taxen Buster.
17. Det senaste du gjorde? Läste en godnattsaga för Vidar och gjorde roliga röster (fyller i det här formuläret i etapper).
17. Det senaste du gjorde? Läste en godnattsaga för Vidar och gjorde roliga röster (fyller i det här formuläret i etapper).
18. Din tv? Har ej tv, men kollar på Mr. Robot just nu. Rekommenderar: Broad City, Inside Amy Schumer, Married, Man seeking woman, You're the worst och den alldeles fantastiskt roliga Difficult People.
19. Dina husdjur? Har inte ens kackerlackor längre.
20. Din dator? En Macbook Pro som jag köpte för cirka två år sedan.
21. Din bil? En Nissan från början av 2000-talet. Vår första bil. Har alltid varit stolt över att inte äga bil, men i LA är det svårt.
22. Något du inte har på dig? Vill använda kavajer, men har svårt för det. Känner mig så bredaxlad. Känner mig inte heller hemma i den romantiska Odd Molly-stilen. Tror att jag har en stilkris just nu. Vet inte riktigt var jag hör hemma. Det kan visserligen bero på LA. Här är det alltid ganska varmt och folk klär sig i yogabyxor och sneakers vid alla tillfällen.
23. Din sommar? En fin sommar i LA, Stockholm och Helsingfors.
24. Favoritfärg? Kan ej välja en.
25. När grät du senast? Grät en skvätt på ett café för några veckor sedan. Tror det berodde på stor arbetsbörda.
Karin har givetvis tagit den här bilden.
Karin har givetvis tagit den här bilden.
En hyllning till lisa
11 years ago
En av de allra första bloggarna jag började följa (för snart ett decennium sedan!) var Lisa på Onekligen. Hon läste också min blogg och vi brukade skoja om att vi är väldigt lika. Sedan dess har Lisa varit liiite mera produktiv än jag och levererar ungefär en bok varannan månad. Hur som helst, det jag vill tipsa om är Lisas författarskola i Svd. Superbra tips för dig som skriver eller är sugen på att börja. Ja och här är hennes schema på Bokmässan ifall ni vill ha nåt signerat.
"kalla mig inte vegan!"
11 years ago
Den här podcasten börjar med att Magnus gör en öppen ansökan för jobbet som programledare på Paradise Hotel och avslutas med att vi diskuterar exakt hur ansvarsfull man måste vara när man har sex. Mellan detta pratar vi presidentval, köttätande och varför Maggan inte vill kallas sig vegan, men nog feminist. Ni kommer att gilla det här rekordlånga avsnittet, jag lovar.
Drömduon tikkanen & strömquist på bokmässan i göteborg!
11 years ago
I år kommer jag inte att kunna delta i bokmässan. Jag ÄLSKAR bokmässan och förra året älskade bokmässan mig. En av de första saker som hände var att en kvinna skyndade förbi mig och utropade: "Peppe Öhman, jag älskar dig!"
I år missar jag inte bara KÄRLEKEN utan också drömduon Märta Tikkanen och Liv Strömquist som diskuterar under drömrubriken "Feminismen -Var står vi i dag."
Plats: Finlandsmonterns Arena
Tid: 25.9 kl. 15.00
Det är gratis och en fullständigt unik händelse. Ni måste gå dit och rapportera till mig. Jag finns på alla sociala medier, men det är såklart extrakul med snapchat. Mitt användarnamn är JeanetteOhman.
Tills nästa år ska jag styra upp en bok så jag kan vara med på mässan.
I år missar jag inte bara KÄRLEKEN utan också drömduon Märta Tikkanen och Liv Strömquist som diskuterar under drömrubriken "Feminismen -Var står vi i dag."
Plats: Finlandsmonterns Arena
Tid: 25.9 kl. 15.00
Det är gratis och en fullständigt unik händelse. Ni måste gå dit och rapportera till mig. Jag finns på alla sociala medier, men det är såklart extrakul med snapchat. Mitt användarnamn är JeanetteOhman.
Tills nästa år ska jag styra upp en bok så jag kan vara med på mässan.
Nya sidor hos maggan och mig
11 years ago
På sistone har Magnus och jag fått varsin ny sida. Jag har börjar kolla på bensinpriser. För en person som aldrig haft bil är detta en spännande ny egenskap. Att automatiskt snegla på bensinstationernas tavlor när vi susar förbi och genast veta om det är dyrt, medel eller billigt. Vet inte om jag är så förtjust i den här nya sidan.
Maggie har, efter att vi såg Cowspiracy, slutat att äta kött. Efter att han läste Jonathan Safran Foers "Eating Animals" slutade han helt äta kyckling och nu utforskar han portobellohamburgare och vegetariska omeletter. Fast han säger att han inte vill kalla sig varken "vegetarian" eller "vegan" eftersom han tycker att det lätt då blir så själva stämpeln är viktigare för ens identitet än omsorg kring djur och miljö. Äh, kanske jag förklarar detta fel, men i så fall kan Maggan återkomma med en korrekt version.
Hur som helst, i dag var både en glädjens och en sorgens dag. Glädjens för att jag fick äta brunch med Karin och några andra goda vänner och sedan gå ner till stranden. Sorgens för att dagen avslutades med att vi skjutsade Karin till LAX. Försökte trösta mig med att det är en fin sak att tycka så mycket om någon att det blir sorgligt när hen åker.
Här sitter vi och steker i solen medan vi väntar på maten. Så jäkla varmt, men Softy sa att vi måste sitta ute eftersom det "snart blir kallt igen".
Maggan och Johis började genast diskutera det stundande presidentvalet. Maggan hejar på Bernie Sanders.
Karin valde en hamburgare som sista måltid innan hon återvände till Helsingfors.
Jag äter alltid samma sak: The Hangover Plate med sunny side up-ägg.
Sen ställde vi oss framför den turkosa väggen. Karin med resterna av Vidars blåbärspannkakor i en ask handen.
Maggie har, efter att vi såg Cowspiracy, slutat att äta kött. Efter att han läste Jonathan Safran Foers "Eating Animals" slutade han helt äta kyckling och nu utforskar han portobellohamburgare och vegetariska omeletter. Fast han säger att han inte vill kalla sig varken "vegetarian" eller "vegan" eftersom han tycker att det lätt då blir så själva stämpeln är viktigare för ens identitet än omsorg kring djur och miljö. Äh, kanske jag förklarar detta fel, men i så fall kan Maggan återkomma med en korrekt version.
Hur som helst, i dag var både en glädjens och en sorgens dag. Glädjens för att jag fick äta brunch med Karin och några andra goda vänner och sedan gå ner till stranden. Sorgens för att dagen avslutades med att vi skjutsade Karin till LAX. Försökte trösta mig med att det är en fin sak att tycka så mycket om någon att det blir sorgligt när hen åker.
Karin valde en hamburgare som sista måltid innan hon återvände till Helsingfors.
Sen ställde vi oss framför den turkosa väggen. Karin med resterna av Vidars blåbärspannkakor i en ask handen.
Kvinnlig vänskap
11 years ago
Jag avskyr när folk säger att kvinnor baktalar varandra och att det alltid måste finnas en man i en arbetsgemenskap för att liksom neutralisera stämningen. Min erfarenhet är att kvinnor lyfter och stöttar varandra. Det är nästan uteslutande kvinnor som delat mina inlägg, kvinnor som tipsat om jobb, kommit med positiv feedback, tagit sig tid för att på eget initiativ hjälpa mig och så vidare. Jag säger inte att män aktivt motarbetat mig (eller någon annan), men det är mest kvinnor som aktivt och osjälviskt ställt upp för mig.
Det senaste avsnittet av En varg söker sin pod var urbra. Det sista ämnet Ringskog Ferrada Noli och Strömquist tar upp är just kvinnlig vänskap och hur gruppen av väninnor på vita duken/i tv:n kan vara lika ouppnåeligt som den romantiska kärleken. Diskussionen i vargpodden tar i sin tur avstamp i den här essän om den "nya kulturella besatteheten av kvinnlig vänskap" i New York Times och den här om "vänskapsmyten" i New Republic. Speciellt den i New Republic diskuterar hur ett tight crazyroligt gäng av vänner håller på att bli den kulturella och har man inte det är man lite misslyckad.
Tycker detta är otroligt spännande. Hur (populär)kulturen skapar ideal och hur dessa ideal alltid blir glansbilder och inte kan motsvara verkligheten, men hur lätt vi ändå köper dem. Nu menar jag inte att ett gäng av goda vänner skulle vara hittepå, men att det alltid är mer komplicerat än på tv, film och inte minst instagram. Detsamma gäller kärleken. Riktiga livet bjuder både på kyssar i solnedgång och bråk om vem som tömmer diskmaskinen. Samtidigt har vår kultur lärt oss att tvåsamhet är det enda rätta och allt som faller utanför det är lite konstigt och misslyckat. Är ni med, trots att jag har brådis när jag skriver detta?
Själv har jag aldrig haft ett tjejgäng. Jag har snarare omgett mig med ett antal enskilda människor. Ibland har jag saknat bilden av mig själv som en del av den där tighta gruppen kvinnor, men samtidigt tror jag att jag egentligen trivs bättre utan sammanhang. I en grupp får man genast en viss roll som det är oerhört svårt att komma loss från. Som frilansande vän är man, eh, friare? Eller kan åtminstone justera sin roll mer. (Nu utesluter såklart det ena inte varandra, man kan ha båda, men ni fattar kanske vad jag menar).
Vad är ni, gängmedlem eller fria agenter?
Detta är en av mina allra bästa vänner Karin som hälsar på i LA nu. Bilden kommer från hennes blogg.
Det senaste avsnittet av En varg söker sin pod var urbra. Det sista ämnet Ringskog Ferrada Noli och Strömquist tar upp är just kvinnlig vänskap och hur gruppen av väninnor på vita duken/i tv:n kan vara lika ouppnåeligt som den romantiska kärleken. Diskussionen i vargpodden tar i sin tur avstamp i den här essän om den "nya kulturella besatteheten av kvinnlig vänskap" i New York Times och den här om "vänskapsmyten" i New Republic. Speciellt den i New Republic diskuterar hur ett tight crazyroligt gäng av vänner håller på att bli den kulturella och har man inte det är man lite misslyckad.
Tycker detta är otroligt spännande. Hur (populär)kulturen skapar ideal och hur dessa ideal alltid blir glansbilder och inte kan motsvara verkligheten, men hur lätt vi ändå köper dem. Nu menar jag inte att ett gäng av goda vänner skulle vara hittepå, men att det alltid är mer komplicerat än på tv, film och inte minst instagram. Detsamma gäller kärleken. Riktiga livet bjuder både på kyssar i solnedgång och bråk om vem som tömmer diskmaskinen. Samtidigt har vår kultur lärt oss att tvåsamhet är det enda rätta och allt som faller utanför det är lite konstigt och misslyckat. Är ni med, trots att jag har brådis när jag skriver detta?
Själv har jag aldrig haft ett tjejgäng. Jag har snarare omgett mig med ett antal enskilda människor. Ibland har jag saknat bilden av mig själv som en del av den där tighta gruppen kvinnor, men samtidigt tror jag att jag egentligen trivs bättre utan sammanhang. I en grupp får man genast en viss roll som det är oerhört svårt att komma loss från. Som frilansande vän är man, eh, friare? Eller kan åtminstone justera sin roll mer. (Nu utesluter såklart det ena inte varandra, man kan ha båda, men ni fattar kanske vad jag menar).
Vad är ni, gängmedlem eller fria agenter?
Detta är en av mina allra bästa vänner Karin som hälsar på i LA nu. Bilden kommer från hennes blogg.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.