Kvinnlig vänskap
11 years ago
Jag avskyr när folk säger att kvinnor baktalar varandra och att det alltid måste finnas en man i en arbetsgemenskap för att liksom neutralisera stämningen. Min erfarenhet är att kvinnor lyfter och stöttar varandra. Det är nästan uteslutande kvinnor som delat mina inlägg, kvinnor som tipsat om jobb, kommit med positiv feedback, tagit sig tid för att på eget initiativ hjälpa mig och så vidare. Jag säger inte att män aktivt motarbetat mig (eller någon annan), men det är mest kvinnor som aktivt och osjälviskt ställt upp för mig.
Det senaste avsnittet av En varg söker sin pod var urbra. Det sista ämnet Ringskog Ferrada Noli och Strömquist tar upp är just kvinnlig vänskap och hur gruppen av väninnor på vita duken/i tv:n kan vara lika ouppnåeligt som den romantiska kärleken. Diskussionen i vargpodden tar i sin tur avstamp i den här essän om den "nya kulturella besatteheten av kvinnlig vänskap" i New York Times och den här om "vänskapsmyten" i New Republic. Speciellt den i New Republic diskuterar hur ett tight crazyroligt gäng av vänner håller på att bli den kulturella och har man inte det är man lite misslyckad.
Tycker detta är otroligt spännande. Hur (populär)kulturen skapar ideal och hur dessa ideal alltid blir glansbilder och inte kan motsvara verkligheten, men hur lätt vi ändå köper dem. Nu menar jag inte att ett gäng av goda vänner skulle vara hittepå, men att det alltid är mer komplicerat än på tv, film och inte minst instagram. Detsamma gäller kärleken. Riktiga livet bjuder både på kyssar i solnedgång och bråk om vem som tömmer diskmaskinen. Samtidigt har vår kultur lärt oss att tvåsamhet är det enda rätta och allt som faller utanför det är lite konstigt och misslyckat. Är ni med, trots att jag har brådis när jag skriver detta?
Själv har jag aldrig haft ett tjejgäng. Jag har snarare omgett mig med ett antal enskilda människor. Ibland har jag saknat bilden av mig själv som en del av den där tighta gruppen kvinnor, men samtidigt tror jag att jag egentligen trivs bättre utan sammanhang. I en grupp får man genast en viss roll som det är oerhört svårt att komma loss från. Som frilansande vän är man, eh, friare? Eller kan åtminstone justera sin roll mer. (Nu utesluter såklart det ena inte varandra, man kan ha båda, men ni fattar kanske vad jag menar).
Vad är ni, gängmedlem eller fria agenter?
Detta är en av mina allra bästa vänner Karin som hälsar på i LA nu. Bilden kommer från hennes blogg.
Det senaste avsnittet av En varg söker sin pod var urbra. Det sista ämnet Ringskog Ferrada Noli och Strömquist tar upp är just kvinnlig vänskap och hur gruppen av väninnor på vita duken/i tv:n kan vara lika ouppnåeligt som den romantiska kärleken. Diskussionen i vargpodden tar i sin tur avstamp i den här essän om den "nya kulturella besatteheten av kvinnlig vänskap" i New York Times och den här om "vänskapsmyten" i New Republic. Speciellt den i New Republic diskuterar hur ett tight crazyroligt gäng av vänner håller på att bli den kulturella och har man inte det är man lite misslyckad.
Tycker detta är otroligt spännande. Hur (populär)kulturen skapar ideal och hur dessa ideal alltid blir glansbilder och inte kan motsvara verkligheten, men hur lätt vi ändå köper dem. Nu menar jag inte att ett gäng av goda vänner skulle vara hittepå, men att det alltid är mer komplicerat än på tv, film och inte minst instagram. Detsamma gäller kärleken. Riktiga livet bjuder både på kyssar i solnedgång och bråk om vem som tömmer diskmaskinen. Samtidigt har vår kultur lärt oss att tvåsamhet är det enda rätta och allt som faller utanför det är lite konstigt och misslyckat. Är ni med, trots att jag har brådis när jag skriver detta?
Själv har jag aldrig haft ett tjejgäng. Jag har snarare omgett mig med ett antal enskilda människor. Ibland har jag saknat bilden av mig själv som en del av den där tighta gruppen kvinnor, men samtidigt tror jag att jag egentligen trivs bättre utan sammanhang. I en grupp får man genast en viss roll som det är oerhört svårt att komma loss från. Som frilansande vän är man, eh, friare? Eller kan åtminstone justera sin roll mer. (Nu utesluter såklart det ena inte varandra, man kan ha båda, men ni fattar kanske vad jag menar).
Vad är ni, gängmedlem eller fria agenter?
Detta är en av mina allra bästa vänner Karin som hälsar på i LA nu. Bilden kommer från hennes blogg.
Peppe Öhman
Peppe Öhman författare och journalist bosatt i Los Angeles med maken Magnus och barnen Vidar och Majlis.
Kaospatrullen · 11 years ago
Jaaaa! Vad du satte ord på hur jag känner med stora vängrupper.
Amanda · 11 years ago
Jag har tjejgäng och de är typ de bästa jag vet. Det är ett gäng svinroliga, politiska, bossladies. Det fina med gäng är ju också hur de klarar sig utan mig om jag inte kan följa med på något, det blir inte som att lämna sin enda vän i sticket. Det blir en mer dynamisk vänskapssituation. Jag har nog alltid verkat för att roliga personer jag känner även borde känna varandra.
Amanda · 11 years ago
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Anonym · 11 years ago
jag tycker tjejgäng ger mig friheten att vara en fri agent! Jag är fri att inte behöva höra av mig på flera månader om jag har det stressigt för jag vet att då finns ngn annan i gänget där. Men då de månaderna gått så är allt som tidigare och man kan direkt prata om svåra saker eller bara festa lös-Man kan kasta ut en fråga om en resa och alltid få sällskap av en kul person och behöver inte låsa sig vid en skild person. Jag behöver inte känna att jag sviker en person för tjejgänget blir ett socialt stödnät där alla kan umgås med alla och all press blir inte på mig. Kvinnlig vänskap är det finaste som finns, varför måste den ifrågasättas och kritiseras för att vara falsk? Alla som någonsin har haft en relation vet att den kommer med ups and downs, det är charmen. I en tid när inget verkar bestående, relationer tar slut, man byter länder, jobb, hårfärg, religion så ligger det en trygghetskänsla i att man har ett tjejgäng som finns där. Mer eller mindre, ibland med fights och ofta med stöttande ord. Länge leve tjejgänget!
Nadia Boussir · 11 years ago
Både och. Jag har alltid haft ett bra tjejgäng men samtidigt hängt med andra tjejer på tumis. Det har passat mej bra. Att både kunna frilansa men när jag önskat har jag fått input av enskilda individer. Vad skulle jag göra utan mina vänner? Vad jag vet, så har aldrig någon av mina vänner talat skit om mej. Ingen har behandlat mej illa eller orättvist. Jag hänger bara med bra typer. Tjejgänget och jag, vi har ingen pakt och jag söker nya vänner lika mycket idag som jag gjorde i skolåldern.
Peppe · 11 years ago
Vad roligt att höra att jag inte är ensam. Jag kan verkligen ibland avundas dem, men tror att jag ändå fungerar bättre så här.
Peppe · 11 years ago
Fattar, och det låter som det ultimata. Och håller med om att roliga personer borde introduceras för varandra.
Peppe · 11 years ago
Håller verkligen med att kvinnlig vänskap är fantastisk! Sisters before misters.
Peppe · 11 years ago
ja visst är det himla roligt att få nya vänner i vuxen ålder!
Fager Dam · 11 years ago
Jag minns när Bridget Jones-filmerna och SATC kom, hur det här med ett tjetjgäng var som något självklart man som singel i storstan skulle ha. Jag hade en hel del angst då över att jag inte hade det gänget. Tycker fortfarande det är synd att jag aldrig fått ihop ett tajt kompisgäng, har alltid hängt med enstaka vänner här och där. Tack för länken till artikeln, jag har faktiskt varit lite förvirrad när jag sett folk vara så där väldigt gosiga vänner emellan på Instagram och inte riktigt fattat grejen. Tydligen något slags trend! Väldigt tudelade känslor inför det - å ena sidan tycker jag det är himla fint att kvinnlig vänskap visas upp. Å andra sidan så blir jag lite stressad av det också. Undrar om det här nu är något jag med våld borde delta i. Tvinga kameraskygga kompisar att posera på gulliga bilder. Skaffa mera hipstervänner. Yayks. Kanske jag tar bild på några blommor istället.
Linn · 11 years ago
Jag har aldrig hört till ett tight tjejgäng och har nog alltid längtat lite efter tillhörighet till en sån grupp. För det verkar ju så himla skönt och trevligt. För min egen del ligger det nog tyvärr en del dåliga erfarenher som utfrysning (ut tjejgrupper) och skitprat tjejer emellan bakgrunden till att jag rätt länge haft svårt att lita på kvinnor (i grupp). Tyvärr. Nu, många år senare, har jag nog insett att mina tråkiga erfarenheter berodde på individer och inte kön.