När Magnus och jag återförenades på hotellet i Helsingfors passade vi också på att spela in ett avsnitt av Magnus och Peppes podcast. Det första på ungefär hela sommaren. Vi pratar om att känna sig trygg på sin jobbtoalett, att kontrollera sin rädsla, om hur snabbhet inte borde prioriteras så högt i mediebranschen OCH avslöjar namnet på den kommande bébén.  

När man har gett ut en bok FÅR man strunta i Jante och helt ogenerat göra reklam för den. Så sa de i alla fall i podcasten Slate Culture Gabfest. Både Cissan och Anitha hjälpte till och skrev enormt fina texter om Livet & Patriarkatet och så hade Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat en trevlig text om mig i dag. Befinner mig hemma hos min syster i Vanda och har ännu inte lokaliserat själva tidningen, men fick läsa texten i fredags. Om ni ni snubblar över texter om L&P både på internet och i fysisk form får ni hemskt gärna tipsa mig (men helst bara om de är positiva, har ännu inte fått tillräckligt mycket distans till boken för att kunna ta emot all sorts kritik).

Alltså den mängden kärlek jag känt och fått under de senaste dagarna är nästan ogripbar. Igår ordnade Magnus en liten överraskningsfest med mina närmaste vänner i Helsingfors på The Cock, men före jag redovisar den tänkte jag visa upp mitt extremt mysiga hotell. F6 ligger på Fabiansgatan ett stenkast från Salutorget och ännu närmare Esplanadparken. Sov som ett gulligt litet murmeldjur i den breda hotellsängen och stördes inte ens av att ett fyllo ramlade in kring halv fem och lade sig snarkande bredvid mig. Vaknade tyvärr ändå vid sju och kände stark peanut butter and jelaous gentemot folk som kan sova länge på morgonen. Förlorade den förmågan för många, många år sedan. Det sämsta är när man är ute med vänner och inte vill gå hem, men känner att man måste gå hem eftersom man ändå kommer att vakna fem timmar senare och sen dö trötthetsdöden resten av dagen då man ska uträtta saker och vara trevlig med folk. I Helsingfors är det alltid så jäkla mycket uppgifter som måste utföras. Jag gillar för övrigt att vi kommit förbi hotelltrenden där allt ska vara ljust och vitt och trä. Och att hotell i Helsingfors nuförtiden också erbjuder sköna lobbys att jobba, hänga eller ta en drink i.  

Igår anlände jag till Helsingfors för att fira att min bok Livet & Patriarkatet kommit ut. Själv gled jag mest runt med ett dumt leende på läpparna. En så otroligt fin kväll. Tusen tack alla ni som kom! Själv tog jag bara några mobilbilder, men lyckligtvis fanns min vän Minna på plats och tog en massa fina bilder. Festen ordnades förresten på splitternya hotellet F6 på Fabiansgatan och jag måste ge dem tusen poäng för extremt bra och trevlig service. Allt funkade smidigt och lätt och trevligt. Lägger upp några bilder från mitt hotellrum i ett senare inlägg.

Senast jag kom ut med en bok var året 2014, boken hette "Vackra människor" och festen hölls på Bar No 9. Delvis på just den här baren för att den figurerar i boken, men också för att det är det enda stället jag kommer på att föreslå när folk frågar var vi ska träffas i stan. Bra ställe ändå. I morgon ordnar jag bokreleasefest på det splitternya hotellet F6 på Fabiansgatan i Helsingfors. Mellan klockan 18-20 blir det lite bubbel, möjlighet att köpa och/eller få sin bok signerad och allmänt god stämning. Sväng gärna förbi. Jag känner för övrigt en sån dubbelhet gentemot att tala om min bok. Jag blir jätteglad när folk som läst den gillat den, men samtidigt känns det så ego att liksom prata om MIG och det JAG producerat. Jaja, trodde kanske att L.A. skulle ha skrubbat bort jante, men tydligen lever hen kvar i min nordiska själ.

Jag blir så jäkla genuint glad varje gång någon av er skriver att ni gillar podden, bloggen, boken eller något annat jag producerat. Tack för det! Jag ska följa ert goda exempel och börja höra av mig med beröm till folk som gör bra saker. Här kommer ett exempel: Mina vänner Lisa och Malin har en sajt för schysst redande Mananatravel.com. Där kan man hitta hotell som inte bara är miljömässigt hållbara, utan också satsar på lika löner, mänskliga rättigheter och att pengarna turisterna hämtar med sig verkligen stannar i lokalsamhället. I dag har också Malins och Lisas podcast premiär.

Folk som får barn eller kommunicerar med folk som fått barn har tyvärr lätt att förvandlas till klyschmaskiner. "Alla barn är söta" (Nej, det är de inte), "Små barn små problem, stora barn stora problem", "Hen gråter för att hen är trött/hungrig", "Hen liknar dig" (beroende på vem man är närmare vän med mamman eller pappan), "Man skaffar väl barn för att umgås med dem" (åt mammor, aldrig pappor), "Amning är det bästa för barnet". Eller "Vänta bara, när du blir förälder förstår du nog" som om folk automatiskt skulle bli smartare bara för att de klarat av att reproducera sig. Och betyder det i sin tur att barnlösa skulle vara aningslösa lallare som bara vandrar på jordens yta utan att någonsin förstå Den Verkliga Meningen Med Livet. Man vill ju be folk tänka igenom vad de säger och överväga om det verkligen är den absoluta sanningen och om de verkligen tycker så eller bara upprepar saker de själva hört. Här kommer en klyscha som jag verkligen menar: "Vi skulle ha blivit lika glada om babyn i min mage var en pojke". Men nu råkar det vara en person med snippa. I USA får man veta könet på barnet, om man vill, redan kring vecka åtta (eller kanske ännu tidigare, orkar inte googla, men vi fick veta i vecka åtta). Lika glada är vi, men fördelen med att få veta så tidigt är att det kändes mer som en liten person än BARA en ailen (se ultraljudsbild).    

I veckans avsnitt har Jihde läst "Körsbärslandet" av Dörte Hansen och jämför tyska hipsters som åker ut på landet för att romantisera landsbygden med stockholmarnas invasion av Gotland under sommaren. Hipsters världen över kan mer lika varandra än folk från landsbygd och stad. Öhman har tjuvläst Åsa Ericsdotters "Epidemin" som handlar om hur ensakspartiet "Hälsopartiet" tar över Sverige och vill göra alla smala. Öhman har också läst Pernilla Ericssons "Spåren vi lämnar efter oss" och är nu rädd för att röra sig utomhus. I veckans avsnitt tipsar Jihde och Öhman också om några riktigt bra podcaster och diskuterar allt skit Carola får för sin tro. I samarbete med Schildts & Söderströms förlag.

Det som är tråkigt med att vara gravid är att man är det i ungefär sjuttio månader. Plus det fysiska, men det har min kropp hittills fixat utan större gnäll. Lyckligtvis är det bara runt en fjärdedel kvar av processen, sen kan jag återgå till min egoistiska livstil full av ridning, vin, löpning samt sömn där man kan svänga sig utan att ta tag i magen och handgripligen flytta den från en sida till en annan och ja ni vet. På plussidan av graviditet landar slutresultat: baby. Man gillar ju vanligtvis sina barn. Ärligt talat drar jag mig lite från att skriva om graviditet och blivande bébé eftersom det finns så många fallgropar att ramla ner i. Varje mening/skämt måste efterföljas med en brasklapp om att det givetvis är min personliga upplevelse, att jag naturligtvis är tacksam över att alls kunna få barn och nej JAG SKOJADE BARA! För jag vill inte vara något slags talesperson om hur man är när man är gravid och får barn, jag vill bara skriva om hur jag har det och vad jag tänker på. Märker att tiden går lite fortare om jag fyller den med aktiviteter och i dag tog vi oss ut till Nytorget och lunchade på Urban Deli. Jag åt en vegetarisk bagel med avokado, bönor och fetaost. Suverän. De andra åkte hem och sen kollade Maggan och jag på Pridetåget, överraskades av regnet, sökte skydd på Dramatens Backficka och tog till slut tunnelbanan hem. Har för övrigt blivit en kvinna som använder hatt eftersom mitt hår blir så fult av solen. Börjar småningom komma över känslan att jag ska på maskerad. Bland annat den här bilden är förresten tagen av Vidar. Snart behöver jag inte längre tjata på Magnus om att ta bilder på mig för bloggen, utan kan istället rekrytera barnet som min fotograf. ÄNTLIGEN har man nån nytta av föräldraskapet!

Jag läste en så otroligt konstig kolumn i Helsingin Sanomat (tyvärr på finska) där skribenten, som presenteras som journalist, på basen av sina egna dejtingerfarenheter kommit fram till att finländska kvinnor främst vill ha män förtjänar bra (minst 4000€ i månaden). Kvinnorna vill, enligt skribenten, ha en man som kan klä sig snyggt (= dyrt), ha en lägenhet i södra Helsingfors, ha råd att försörja henne och tre barn, gilla designhotell och vem blir nu inte glad av att få dyra smycken ibland? Det som tydligen helt gått skribenten förbi är att kvinnor (ursäkta generaliseringen) med största sannolikhet själva helst tjänar ihop sina pengar för boende, barn och nöjen. Eller varför inte delar utgifterna jämt med sin partner? Som om man i ett heterosexuellt parförhållande vore, sitter ni ner för ni blir det radikalt:JÄMLIKAR. Kvinnans euro rör sig visserligen fortfarande kring 85 cent och den stora majoriteten av de finländska papporna är inte speciellt intresserade av att dela föräldraledigheten, men istället för en välbärgad man tippar jag på att de flesta kvinnorna skulle önska sig just detta. Lika lön, ett jämställt hushåll inklusive barnavård och en man hon själv kan överraska med dyra smycken då och då. Jag får en allt större känsla att skribenten misslyckats i dejtingdjungeln mindre på grund av sina inkomster och mer på grund av sin unkna kvinnosyn.