Ett drag jag är mindre stolt över i mig själv är att jag blir så irriterad på Magnus när han är sjuk. Han kan komma hem med en benpipa utstickande ur smalbenet och jag måste verkligen bita ihop för att inte be honom sluta sjåpa sig. Nu är det sällan han kommer hem med öppna skottskador, men under den senaste veckan har han varit ordentligt förkyld och haft bihåleinflammation. Eftersom han vet hur mycket jag ogillar gnäll om sjukdom håller han tyst men signalerar ändå att han är sjuk genom att snyta sig högt, oja sig när han mätt febern och sucka djupt och dramatiskt när han svänger sig i sängen. Och jag fattar ju att han mår dåligt, men jag är usel på att förvandlas en Florence Nightingale som ömsint vårdar om sina patienter. Tänker att det delvis beror på att jag sällan är sjuk själv och att jag är en sociopat. Till mitt eget försvar vill jag ändå säga att jag verkligen anstränger mig för att bli bättre och tycker mig ske små framsteg i att fråga hur Magnus mår och om jag kan vara till nån hjälp.

Inför Crimetime ska både jag och Jihde plöja igenom ett antal deckare och trots att jag verkligen inte vill vara den typen av människa som tycker att det är viktigt att påpeka att hen inte läser deckare är jag nu tvungen att medge att det är väldigt sällan jag läser kriminalhistorier. Inte för att jag skulle hysa någon som helst elitism eller förakt gentemot dem, men för att det nu bara blivit så. Därför är det med stort nöje jag vill rekommendera Jane Harpers (som jag händelsevis ska intervjua på Gotland) och roman "Hetta". Inser först nu att hetta inte är namnet på en person som ännu inte dykt upp i historien, utan beskrivningen av värmeböljan. Hehe, får ej pris i snabbtänkthet. Det är något med Harpers sätt att berätta som gör att texten bara matas in i mig och när jag inte läser längtar jag efter att fortsätta. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är som gör den så attraktiv. Mordmysteriet är hemskt, men inte så läskigt eller spännande jag känner min egen puls i öronen. Det är snarare som att sitta på en cykel och bara rulla ner för backen. På ett bra sätt. Med bra språk och fina miljöbeskrivningar. Det andra tipset är otippat nog tv-serien Billions. Gav den en chans för knappt ett år sedan, men fick i nerven då det fanns så tråkiga kvinnoporträtt i den och slutade kolla. Eller snarare så här: Alla kvinnor fanns till för att stöda, peppa och bekräfta männen i serien. GÄSP! Men, men så låg jag sömnlös i Stockholm och ville ha nåt att bota jetlaggen med och där fick Billions en andra chans. Nu tycker jag den är hur spännande som helst. Fast med samma usla kvinnoroller. Bild från Variety.

Jag blev så glad när någon skrev att det var trevligt att läsa om grejer jag jobbar med. Jag gör ju en massa småsaker som tillsammans bidrar till nåt slags oregelbunden månadslön. Det kan vara intervjuer, recensioner, krönikor, moderatoruppdrag, föreläsningar, nån enstaka radiointervju och videoklipp och så arbetar ju bloggen och poddarna på som vanligt. Ja och böcker, barnboken borde ha kommit ut och för tillfället jobbar jag på den sista korrekturläsningen av Mitt Los Angeles. I våras hörde magasinet Trendi av sig och undrade om jag ville göra en större intervju med Paula Vesala. Jag hade samma vecka sprungit på Vesala i barnens skola och vi kommit överens om att ta en kaffe så det passade mig utmärkt med en intervju. Plus väldigt roligt att få skriva för ett finskspråkigt magasin. Eller skriva och skriva. Trots att jag talar och skriver på finska tyckte jag att mitt skriftspråk inte är tillräckligt bra så jag skrev på svenska och så översatte min kompis Minna texten. Jag har under åren mest jobbat för finlandssvenska och svenska mediehus, därför var det så roligt att få se hur den finska sidan är. Svar: jag vet inte hur den är generellt, men Trendi var DRÖMMEN för en frilansare. Så tydliga med vad de ville ha. Det är nämligen ett inte helt ovanligt problem man har som frilansare. Redaktionerna tror att man kan läsa deras tankar eller ännu värre, har själva noll vision på vad de vill ha. Förrän man ämnar in reportaget. Alla är givetvis inte så, men det HAR hänt.   Reportaget fick omslaget och nu tycker jag såklart att det vore kul om ni som kan finska gick ut och köpte senaste Trendi. Här på bloggen ligger bara hälften av all text och bild. Jag måste erkänna att jag kände mig löjligt stolt över det här reportaget. Jag vet inte varför det kändes så stort att få skriva för ett stort finskt magasin, men det gjorde det. Ni då, vad pysslar ni med just nu?

Magnus har jobbat EN dag och jag håller på att bryta ihop. Jag har ju misstänkt att vi är lyckligt lottade som kan jobba hemifrån enligt flexibla tidtabeller, men nu när jag är ensam hemma med en sjuåring och en åtta månader gammal baby inser jag varför äktenskap kraschar. Detta är ej ett välfungerande system. Jag fattar att folk med barn skiljer sig under pressen. Den ena är hemma med barn och dödstrött när den andra kommer dödstrött hem från jobbet. Hemligheten bakom ett lyckligt äktenskap måste ju vara att båda är mer eller mindre lediga hela tiden eller att man i alla fall inte har en massa tider att passa och är ensam om alla code brown-blöjor. Jag tog mig i alla fall i kragen och åkte ut till min goda vän Annicas kolonilott på Kungsholmen. För att jag a) ville hänga med Annica b) det enda sättet att överleva dagen var att göra en utflykt. Gav upp alla drömmar om att jobba lite. Idyllen var total. Annica hade lyckats fixa till sig en alldeles ny kolonilott med ett litet hus designat av elever på nån arkitektskola. Jag gillade verkligen kombinationen gamla hederliga stugor med ultramoderna byggen. Som om mysigheten inte räckte bor Annica och Daniel bara ett stenkast ifrån lotten. Ser fram emot grillkvällar och rosé senare i sommar. Det råkade sig att Annica fick sitt andra barn bara tre veckor efter mig. Medan Majlis föddes i ett badkar, passade Eva på att göra entré hemma i duschen hos Annica. Det var ej planen, men gick bra ändå. Annica och jag kom överens om att kvinnor är det närmaste Gud mänskligheten kan komma. Fatta att man kan skapa liv. Vi kom hem vid halv fyra-tiden och nu börjar den otåliga väntan på att också Magnus ska komma hem så att vi är jämna lag. Två mot två. Det kommer tyvärr att bli en utdragen väntan eftersom Maggan ska sända Nyhetsmorgon imorgon och det innebär att han jobbar sent ikväll och stiger upp tre på morgonen imorgon. Jag är inte dummare än att jag fattar att jag är extremt bortskämd, men tänker ändå fortsätta muttra om hur jobbigt det är att passa barn. Speciellt när det mindre tydligen lärde sig krypa i dag. Ett kudos till alla er som klarar av jobb och barnskötsel (ofta med fler barn) utan att vara en gnällig mes som jag.

Jag pratade med en kompis som jobbar med podcaster i Finland och hon sade att många fortfarande inte vet vad en podd är eller bara är osäker på hur man lyssnar och varför. Jag tycker poddar är perfekta eftersom jag kan göra två saker samtidigt: springa och lyssna, försöka somna till jetlag och lyssna, laga mat och lyssna, promenera på stan och lyssna osv. Uppskattningsvis har jag lärt mig ungefär 80 procent av allt jag vet om USA:s inrikespolitik genom olika NPR-podcaster. Kan inte ni den här sommaren lära upp en vän, förälder, kusin om poddar? En bra inkörsport är ju sommarpratarna. I veckans Mellan raderna diskuterar vi deckaren "Vänd dig inte om" och serieromanen "Wage slaves". Ja och så blir det såklart en massa löst snack kring böckernas teman. Hoppas att ni gillar!

Imorgon börjar Magnus jobba på Nyhetsmorgon medan jag stannar hemma med barnen. Gläder mig mycket för Maggans skull, han älskar nämligen jobbet, men bävar för att göra det miljontals kvinnor (ja, mest kvinnor) gör dagarna i ända: Är ensam hemma med barn. Jag kommer såklart att fixa det, men kan i ärlighetens namn inte påstå att jag ser fram emot det. Idealet är minst lika många vuxna som barn under samma tak. Vid sidan om att vara en hängiven och inspirerande mor ska jag också korrekturläsa Los Angeles-guiden och boka några intervjuer inför Crimetime Gotland. Eftersom jag ska jobba som moderator där tänkte jag att jag kunde slå två flugor i en smäll och göra några frilansuppdrag medan jag ändå är där. Jaja, varsågoda för vardagsuppdatering.

För fyra år sedan fick min mamma en stroke och det krävdes tydligen en så hemsk sak för att jag på allvar skulle inse att mina föräldrar är dödliga och livet ändligt (mamma mår bra i dag, hennes största sorg är att hon fortfarande lider av afasi och att hon inte får köra bil. Och att vi bor så långt borta). Den här sommaren beslöt jag mig för att hälsa på alla släktingar jag kan och dessutom umgås lite extra mycket med mamma och pappa. Fast inte samtidigt eftersom de är skilda och föredrar att hålla det så. Inledde Finlandsturnén med att bruncha hos Maija som är min före detta styvmor och fortsatte sedan hem till min syrra där middagarna ofta är kaotiska och högljudda och inte sällan inkluderar vänner och grannar. När vi hängt hos syrran med mamma ett par dagar åkte vi in till stan för att ta Viking Line till Stockholm. Vi hade bjudit pappa och hans fru Sholpan på en kryssning och stämde träff med dem vid infot. Färjan hette Gabriella och här kommer ett stort plus till personalen: så vänlig, trevlig och kunnig. Trots att man ska reservera skaldjursfatet tre dagar i förväg lyckades personalen (igen!) trolla fram ett fat åt oss. Maggan var mycket glad.   Alla sov som små grisar i sina hytter (jag somnade till den gamla godingen Wall Street från 1987. Tänkte 1) MODET på den tiden var magiskt och filmen är fortfarande väldigt bra 2) det finns något kittlande i att inte själv välja vad man ska kolla på utan istället vara en tablåslav). Efter att vi tagit i land bjöd vi pappa och Sholpan på brunch på Österlånggatan 17 (åt pocherade ägg) och promenerade sedan långsamt, längs med turiststråken, hem till Östermalm. Pappa hade förberett sig på regn. Nu blir det traditionsenlig midsommar i stan. Förra året stal en GIGANTISK mås våra räkor från balkongen. Ska bli spännande att se om den kommer ihåg oss och vår ofrivilliga generositet i år.

Under det senaste dygnet har jag vandrat på Helsingfors gator som en helt vanlig kvinna. Vilket inte alls är så konstigt eftersom det är exakt det jag är. På kvällen ordnade vi en liten middag för några vänner på The Cock. Jag är extremt lyckligt lottad som har en god vän, Minna, som är en superbra fotograf och som dessutom orkade fota hela kvällen. Hon skriver också en blogg där hon recenserar brunchrestauranger (på finska). Alla bilder är alltså tagna av Minna och ifall nån av er får lust att anlita henne är det bara att kommentera eller maila mig. Jag antar att de flesta läsare som bor i Helsingfors ätit på The Cock, men för er som hälsar på i stan rekommenderar var varmt. Köket (eller egentligen Ville som har restaurangen och är vår kompis) bjöd på ett gäng jättegoda ostron. Sen åt vi den oslagbara delikatessen pommes frites och bearnaisesås. Ja, och annat också, men såhär dagen efter kan jag inte sluta tänka på såsen. Ja, ja sen var det fri samvaro. Jag höll ett litet tal och försökte prata med alla på festen, men misslyckades givetvis grovt. Kände ändå en sån kärlek för vänskap, Sommarhelsingfors och livet. Nu känner jag mig som släktingen som kommit hem från Mallorca och vill visa två hundra diabilder. Men det här var en viktig kväll för mig, så ni får bita er i tungan och artigt nicka och humma medan ni scrollar.

I går eftermiddag kastade vi loss och styrde österut. När folk frågar vad det finaste i Norden är brukar jag säga skärgården. I konkurrens med norrsken, midnattssol, snötäckta vidder och Domkyrkan i Helsingfors vinner skärgården alltid. Skärgården är alltid det jag vill att utländska gäster ska se. Igår tog vi Viking Line över från Stockholm till Helsingfors. Det var en väldigt varm dag och vi tillbringade en hel del tid ute på däck. Här sitter Majlis inte på relingen, som man kanske kunde tro. Om Maggan släppte taget skulle hon alltså INTE falla ner i havet. Andas ut. Får alltid tvångstankar om att själv hoppa över relingen ELLER tappa baby. Lyckligtvis är det bara tvångstankar. Sen åt vi skaldjursfat. Tydligen ska man beställa det tre dagar innan, men vi hade tur eftersom det skett en avbokning. Jag passade också på att dricka ett glas champagne. Tråkigt bara att den där havskräftan stirrade så anklagande på en. Sen somnade vi allihopa i en 140 cm säng och sov HELA natten. Maggan och jag somnade till ett superintressant tv-program om folk med misslyckade tatueringar (visste ni hur vanligt det är att snubbar tatuerar sina snoppar och/eller svordomar på kroppen?) och vaknade en halvtimme innan vi tog iland. Väl framme i Helsingfors åt vi brunch hos vänner på Skatudden och sedan träffade jag Basse. Förr i tiden lunchade vi flera gånger i veckan, nuförtiden mer sällan. Mycket trevligt. Och när detta skrivs är vi redan framme hos Pyret med familj. Men mer om det senare. Nu ska jag bada bastu.

Igår blev Magnus sugen på en hamburgare så vi svängde förbi Donken vid Norrmalms torg. Framför oss stod två unga kvinnor och en medelålders som talade finska. De gjorde alla sina individuella beställningar genom att gå fram till kassa och skrika ut/viska vad de ville ha. Nu kan det ju vara att de var dåliga på engelska (och inte alls kunde svenska) och helt enkelt var nervösa inför beställningen och därför glömde att hälsa på personen i kassan (det är vanligt att man förväxlar blyghet med dryghet). Eller så är det bara en kulturell grej. Ja, ja jag reagerade i alla fall på det trots att jag kanske borde ha minded my own business. Jag försöker få Vidar att hälsa och se folk i ögonen när han gör det. Det funkar inte alltid eftersom jag ibland är lat och en dålig uppfostrare och han är sju år och ganska ointresserad av etikett. Eftersom han tycker att det är lite läskigt att hälsa på främlingar har jag sagt att han kan fuska och istället för ögonen kolla på folks näsor. Näsor är roliga och personen framför märker knappast skillnaden. Viktigt är ändå att han uppmärksammar personen. Min kompis Helena bor i Frankrike skriver blogg (på finska) och krönikor i Helsingin Sanomat. Senast skrev hon om hur väluppfostrade franska barn generellt är och om hur hon lär sina barn att hälsa på folk de möter. Detta väckte såklart starka reaktioner hos de finska läsarna. De flesta var i ärlighetens namn positiva, men det fanns också en beskärd del som ville förklara för Helena hur alla dessa bonjour på gatan inte betyder något. Om hur fransmännen egentligen inte bryr sig. De är bara ytliga jävlar. Det fanns till och med någon som skrev att man nog hälsar glatt på gatan och sedan snackar skit bakom ryggen på personen man precis hälsat på. Det som dessa personer inte fattar är att ett hej inte behöver betyda en djup vänskap, istället är det ett sätt att säga: "Hej medmänniska, jag ser dig". Att hälsa på grannen, personalen i mataffären, på cafét, på McDonalds, i trapphuset och så vidare är bara ett sätt att visa hyfs. Att signalera att man vet att man inte är ensam på den här planeten och inte du heller. Hej, vi behöver inte bli bästisar, men eftersom vi båda befinner oss på den här platsen just nu kan vi alla fall visa att vi ser varandra. Själv tycker jag att den melankoliska och uppriktiga finländaren är romantiserad till döds. Det finns ingenting charmigt med ohyfsade, buttra personer.